Den Slutliga Färden

14 januari 2010

En stor skugga strök mjukt över slättens bredvuxna yta och skrämde upp några små djur som tryckte i buskarna här och var. Den jättelika draken slog mjukt i gräset och skakade våldsamt till med det mäktiga huvudet med kattdjursgula ögon med smala pupiller lika streck. De enorma vingarna av lätt blåaktigt läder sträckte på sig innan de med ett krafsande vecklade ihop sig i sex olika segment och pressades mot de av mörka fjäll glittrande sidorna. Besten slog lite med svansen då den böjde på de starka frambenen och såg uttryckslöst ner på skepnaden som hade suttit i en svart sadel på den plats där den långa halsen mötte skuldrorna.

Mannen klättrade under tystnad ner mot marken medan han höll sig fast mot de stålhårda fjällen. Han var lång och ytterst smal verkade det som, som en tunn björkgren. Men däremot var han inte det minsta bräcklig. Han bar en mörkgrå kappa med likfärgade tunika och byxor, i det svarta läderbältet hängde ett långt tvåhandsvärd invirat i enkla trasor. På väg ner lösgjorde han också en mindre väska från sadeln som han med hjälp av en rem kunde hänga runt halsen och bära på höften.
– Tackar.
Han mumlade orden helt tyst åt det respektingivande riddjuret och draken nickade kort och slöt ögonen för ett ögonblick. Besten sjönk ner i viloställning och virade svansen runt sig.
Mannen började långsamt gå över det lena gräset framåt, utan något synligt mål. Det var vår, sen morgon, dagg glittrade i gräset och rullade likt droppar av silver längst tunna spindelnät som svajade i den lätta brisen. Solen lyste dunkelt från den mjölkaktiga himlen. Alla smådjur hade flytt från platsen då draken tog mark, men de kikade försiktigt men utan rädsla ut på den mindre besökaren.

Han fortsatte gå och lät sin djupblå blick långsamt och smekande glida över landskapet. Han kände igen det, kände igen det mycket väl. Och nu, nu kom en oändlig ström av minnen rullande från de djupaste vrårna i hans sinne och bredde ut sig som en dröm framför hans inre blick. Saker som hade hänt för så många år sedan.
Slätten, Vitnäsheden, Iriteair. Den var täckt av lätt dimma. Marken var lerig och söndertrampad, här och där hade den svetts av våldsamma eldar.
Han stannade för ett ögonblick vid en sten som såg ut att ha kluvits i två delar av en blixt. Nytt minne. Kristallklart minne.
Striden böljade runt honom där led av pikinerarna med tio meter långa spjut stred mot den annalkande horden av skränande mardrömslika orcher med yxor och kroksablar. Ett svartblod spärrade upp ögon utan iris och pupill öppnade munnen till ett avgrundsvrål. En fallande tvåeggad yxa susande genom luften ner mot hans oskyddade panna. Spända muskler och en snabb rörelse åt sidan. Brak och stensplitter då vapnet klöv den nerblodade stenen på mitten.

Minnet falnade som aska efter ett papper som förtärts av eld.
Han skakade förundrat på huvudet som för att bli av med en irriterande fluga. Han gick vidare över gräset som en gång hade varit torrt och svartbränt. Vägen fortsatte över vindlande kullar medan en lugn och ständig ström av minnen flödade över honom. Han gick upp på en slät klipphäll som hängde ut över ett mindre stup och fick en speciellt tydlig minnesglimt från den dagen för evigheter sedan.

Ett böljande mörkt hav av blod och kroppar böljade fram och tillbaka över stäppen framför honom. Sinnets stoff gav liv åt ej längre existerande män och vapen, som med samma vildsinthet som originalen gick lös på varandra. Den metalliska lukten av sedan länge torkat blod nådde hans näsborrar och han insöp den skarpa doften med slutna ögon.

Mina Gudar, hade det verkligen hänt den kyliga vårdagen för så länge sedan?
Synen tonade långsamt bort som dimma för vinden, föll ihop och minnesfragmenten som hade bildat den försvann. Mannen vände ryggen mot platsen för en gången strid och knep hårt ihop ögonen it några sekunder, bara för att se hur det egentligen såg ut nu.
Under den blåfärgade marken genom Spektrums aspekter lyste högar av döda kroppar, skelett och vapen upp mot honom, liggande i högar vän bredvid fiende, förenade i dödens kyla. Spår av deras själar dröjde fortfarande kvar som de svagaste små skuggor ovanför gräset. Död. Ingenting annat än Död, Hat, och Smärta.

Ja, hade denna dag verkligen utspelat sig då gamlingarna som nu väntar på dödens fläkt låg i vaggorna skrikande efter moderns bröst, hade dessa ögonblick utspelat sig, och hade Han deltagit. Lika ung då som nu?
Mannen fortsatte sin färd och insöp tystnaden och den friska doften av vildmark. Naturen och åren hade utplånat alla spår av smärtan och döden. Där högar av sårade, skrikande män från en utmattad bataljon hade legat, där blinkade han och såg en liten vacker öppen glänta med hagtornsbuskar runtomkring och med en liten björk i centrum som höjde sig likt en ung prins över erfarna men lojala vakter.

Så underligt, så mycket är annat. Tänk att denna dag faktiskt hade förändrat återstoden av hans liv. En blixt och minnena var över honom igen. Lera mot kinden och en segerrik fiende över honom med höjt spjut. Järn som rispar halsen. Smärta, varmt pumpande blod. Svart himmel, Svart Sol.
Han särade på läpparna och andades in den kalla luften och drack den girigt. Minnen, så många minnen.

Hans tysta steg dog bort då en ny tavla kom framför hans ögon. Två träd. Två förvridna små tallar lutade över en liten sten, väldigt rund för att vara en sten. Silkeslent gräs. Doftande blommor. Men vänta, det här var ingen syn. Där var ju de två tallarna! De två tallarna som såg ut som gamla bittra gubbar. Han mindes den här platsen mycket väl, men inte likadan som nu då den framträdde framför honom i alla sin vildvuxna prakt.

En gång hade gräset varit blodrött och vått. Bränt och slitet. Träden hade brunnit, och mycket riktigt, spår av bränt trä hade inte tvättats bort av tidens gång. Kroppar förvridna i dödsångest som låg på denna vackra plats. Han.
Mannen drog häftigt efter andan och stegade snabbt fram till träden. Detta var den här platsen. Där ynglingen på knappt arton år hade gråtit och skrikit över ett stort gapande sår över hans mage.

Minnesbilden var så exakt… Det bleka, ack så älskade ansiktet förvridet, de tunna läpparna formade i ett hopplöst stön. Händerna som krampaktigt slet i hullet runt skadan. Hans egna ord, desperat mumlande då han höll sin älskade väns huvud mellan sina smutsiga fingrar och med fasa i blicken såg på hur livsgnistan trött flämtade och blev mindre, mindre, mindre och ändo mindre.

Mannen såg sig snabbt om och hans blick studerade marken genom Spektrums facetterade yta. En grå skugga, spåret efter ett slocknat liv. Mannen mumlade några otydliga ord och höjde handen i en dramatisk gest i luften och stirrade mot platsen där den spökligga silhuetten låg, en skugga kastad av en osynlig ande.
Jorden började mullra, skaka, små partiklar kastades upp då gräset skälvde. Mörk, fuktig jord flöt upp och åt sidorna som vatten. Ett hål bildades snabbt, grävt av viljestyrkan själv. Vita, nej, inte vita – grå och smutsiga ben mötte dagens ljus. De första som kon till synes hade varit revbenen, sedan kom höftbenen, smalbenen, armarna och varenda ett av de tvåhundra människobenen grävde sig upp ur sin trygga bädd. Men ett huvud saknades. Mannens fingrar verkade klösa luften och en svettdroppe gnistrade till på hans panna som var täckt av en tjock huvas djupa veck. Jorden brummade och kämpade emot, men den kunde inte motstå krafterna som tvingade upp dess ägor till ytan än en gång. Den sprack med ett utdraget brak och en snövit skalle lämnade det underjordiska riket och flög upp i luften för att sedan lägga sig lugnt och stilla bredvid högen av gulnande ben.

Mannen tog ett skälvande steg framåt. Ännu ett. Två knän slog samtidigt ner i den mjuka myllan då gestalten sjönk ihop med böjd rygg över kvarlevorna av vad som hade varit mer än en bror och en vän, en själsfrände.
Långa vita fingrar sträckte sig försiktigt ut och vidrörde skallens kalla och hårda panna. De följde de välkända konturerna, i vilka han fortfarande kunde ana det ansikte som hade varit en trygghet och stabilitet i hans långa strövanden och många strider. De höga kindkotorna, de smala läpparna i ett cyniskt leende, det långa ärret som löpte från pannan ner till kinden över högra ansiktshalvan. Det hade varit en vän, än gång för länge sedan. En älskad vän.

Skepnaden i den mörka skruden satt så en riktigt lång stund. Stel, utan att andas, utan att röra sig satt han där. Sedan tog han ett ben, hans smala och smidiga fingrar darrade vid berörningen av det livlösa materialet. Lårbenet las till vila mitt i gräset, omsorgsfullt, med jorden försiktigt avskrapad med varsamma och kärleksfulla händer.
Med en perfektionists tålamod och precision började mannen lägga upp benen, passa ihop de små skarvarna med varandra där leder en gång hade suttit. Hans bleka ansikte darrade lite då han fortsatte sitt värv och återgav döda ben sin riktiga form. Långsamt kom en man till synes av en massa lösa bitar av hans kropp. De långa benen framträdde, den breda bröstkorgen och starka axlarna, det hade varit en stark och viljestark man. Revbenen bildade åter en bröstkorg med hjälp av lätt beröring och ryggraden blev hel.

Den mörkklädde tog försiktigt skallen mellan sina händer och höjde den upp från den tungt doftande jorden och såg in i det eviga grinet och de tomma mörka ögonhålarna. Det var fortfarande han. Han kunde se ansiktet även då kött icke längre fanns kvar. Kraniet sattes mjukt på sin plats och konstverket var fullbordat. En lång och stilig mans återstoder låg i det mjuka gräset. För första gången på massor av långa och tunga år.
Han som fortfarande andades öppnade långsamt sin väska och plockade fram en liten, men mycket vacker kolsvart diamant. Den lilla glittrande stenen formligen lyste från den vita handflatan.
Mannen log ett svagt, sorgset leende innan han vände på handen och briljanten gnistrade till och föll. Med en knappt hörbar mjuk duns landade den på den plats där en gång ett människohjärta slått.
En magisk förvandling ägde rum. Inte en sådan som charlataner brukar underhålla godtrogna med, det var långt simplare. Luften krusade sig runt den svarta diamanten och verkade börja vibrera precis runt den. Det gick en lätt skälvning genom atmosfären som vem som helst skulle kunna uppfatta, i Spektrum lystes den djupblå enfärgade värden upp av ett plötsligt silvervitt ljussken.

Med ett lätt fladdrande, som av en sagoälvas tunna glasvingar, så spred sig ett varmt ljus från den lilla briljanten som låg tryggt placerad i den vitnande bröstkorgen, fullt synlig för alla.
Från hjärtegropen spred sig rött blod. Blodet porlade glatt framåt, nästan som vatten, och fastän det fortsatte rinna började bitar av rött, levande kött formas runt det. Muskler växte fram ur tomma intet, formade av blodet som strömmade vidare, upp i luften och nya lager vävnad växte på. De inneslöt benen och det syntes hur senor växte sig fast i knotorna och blodådrar formades som spindelvävstunna rör.

Förvandlingen fortsatte snabbt, man kunde ana hur rosa lungor materialiserade sig och hur njurar och lever växte fram. Hud började välla fram ur små hål som en tjock lera, människofärgad och frisk. Den växte ihop utan att lämna spår och fullbordade nästan förvandlingen. Det var en människa, men där hjärtat skulle ha suttit gapade fortfarande ett hål med diamanten långt där nere i ett palats av kött och blod. Hår började titta ut ur skinnet, tunt och tjockt, vitt och svart. Skallen hade inte blivit helt skyddad av den färska hyn, men redan började mjukt och välvårdat mörkbrunt hår växa ut och ringla ner mot marken. En rak näsa tog form, framträdande haka och tydligt markerade ögonbryn. Ett ansikte skapades.

Det värkte så i hjärtat då han såg sin älskade vän på det här sättet, fastän mannen såg mycket fridfull ut nu när han hade fått fylliga rödlätta läppar.
Nu fanns där mörka ögonfransar och hudkanterna av ögonlock. Under dem syntes ett grönt grummel som höll på att förvandlas till ögon. Nu var ansiktet komplett, och lugnet syntes i hela ansiktet som nu såg ut att sova med lättjefullt stängda ögon. Hålet där diamanten fortfarande pulserade gnistrade till ett sista gång och ett stort hjärta inneslöt den plötsligt. Köttet växte ihop till muskler och täcktes av hud.
Det var slut.

Han låg där. Med armarna utsträckta som för att omfamna hela världen på rygg. Identisk. Exakt som den man som en gång hade skrattat och glatt stridit vid sin fosterbrors sida. Till och med det röda ärret hade återställts. Så lik, så levande…

Det kändes som om bara några sekunder skulle ögonlocken fladdra till och de smaragdgröna ögonen öppnas och nöjt se upp mot himlen. Att han skulle kunna leva och andades igen, bara för de år som hade honom givits av andarna. Att han skulle kunna prata, så att man kunde höra hans hesa röst igen. Så att två bröder åter kunde rida på ivriga hästar genom vildmarken. Att åter skulle skratt och glada röster höras. Att åter han skulle tjata om sina ambitioner att avancera till general. Och hans bror skulle lyssna, med ett leende som vanligt, han skulle överlägset skratta åt den stilige mannen med ärret och sedan bjuda honom på vin för att få honom stänga sin käft.
Men en ande som lämnat sin kropp kan inte återvända. Han hade uppslukats av Världen och förts bort av andarna och de underbara vildmarkerna som var det enda riktiga mästerverket som någonsin skapats. Han sov fridfullt nu, åter given form av en ynka besvärjelse och en värdelös sten. Han skulle inte vakna, opåverkad av tidens outtröttliga gång.
Den mörklädde mannen lyfte varsamt upp den forne krigaren och glade kamraten. Han förtjänade en anständig begravning, likt alla som nu vilade på detta fält, gömda av jord och tid.

Den långe och slanke mannen bar sin börda lätt och utan ansträngning medan en tår långsamt rullade från skuggan under huvan och ner för kinderna ner på den vilande.
Han visste vart. En gång hade han suttit där och beundrat platsen medan den fortfarande levande brodern hade tröttnat och återvänt till fältlägret. Tiden gick nu långsamt. För varje steg, varje hjärtslag, varje tår kom nya minnen rusande. Glada minnen. Sorgliga minnen. Våldsamma minnen. Lugna minnen. Lyckliga minnen…
Dagen led mot sitt slut medan den grå skepnaden fortsatte sin vandring, bort från stäppen upp mot de höga fjällen runt den. Timmar rann iväg. Det blev kallare i luften. Luften blev tunnare och friskare. Någon bergsfågel skrek och den mörklädde kunde känna utan att se att han iakttogs av massor med ögon, tillhörande fjällrävar, ugglor och bergsgetter. Medan han gick så var de inte rädda för att komma fram och oblygt titta på honom, då de kände att ingen fara från honom eller hans börda skulle komma.
Timmarna gick. Timmarna flöt. Tiden rann iväg och släpade med sig dagen och en underbar röd solnedgång närmade sig hastigt.
Stopp. Här var det. En vacker liten skogsdunge bestående av silverbok, som såg ut som vanliga bokar, men med bark och löv silverfärgade och växande så här högt upp.
Stegen var lätta och oansträngda, men det kändes så tungt ändo. Ännu en salt droppe vatten rullade ner.

I den lilla lövsalens mitt fanns en glänta. Täckt av smaragdgrönt och lent gräs. Denna plats var mäktig och lugn, varken vinter eller vind kunde rubba den fullkomliga friden här.
En kropp lades mjukt till vila vid en sten av renaste silver som ingen någonsin kunnat få loss eller få hem en bit av. Händerna korsades på bröstet och åter verkade detta bara som en djup sömn.
Den mörklädde med djupblå ögon sjönk ner på knä bredvid och böjde sig långsamt framåt. Darrande mötte läppar den så levande varma pannan.
– Sov. Sov min vän. Hoppas du uppskattar de underbara skogarna och högreste bergen. De djupa sjöarna och mjuka slätterna där andarna är allt och du är allt och ingenting. Sov i frid min bror. Sov lugnt, sov lugnt i underbar sömn medan din kropp förblir som den var. Du skall sova i frid min älskade vän. Du skall sova ostörd på en underbar plats…
Han satte läpparna till sin själsfrändes panna en sista gång och lutade sig undan då kroppen började tindra, gräs och växter, rankor och stenar strömmade över den, inneslöt den i en vacker sarkofag skapad av naturen själv. En urgröpning bildades längst hela det lilla kumlets översida, och den fylldes med kristallklart vatten, friskt doftande och stilla.
Text skapades av silver från jorden på dess botten, skriven i tre språk. Maranoriska, den sovande modersmål. Alviska, det vackraste språket som existerat. Och gammalt tungomål som endast andarna använde.

Julian Rengadir Nardason, ursprunglig Mörkersvärd
Han vilar häri bergen, med utsikt över fältet.
Vitnäsheden.
Heden där han gav sitt liv.
*
Han är med andarna nu, skrattar och vilar i underbart land bortom all fattning.

Han är saknad av dem som nu ej längre andas, och han är saknad av det blod han gav upphov till.

Han är saknad av sin bror

Sin trogne bror och kamrat som fortfarande lever

Som fortfarande lever efter decennium

Som alltid minns

Som kommer leva tills Andarna och Gudarna sänker Världen till evig vila.

Jag minns dig alltid. Jag kommer alltid att minnas.

Då den välsignade Mörkret kommer

Då det välsignade eviga mörkret kommer

Då kommer vi sjunga tillsammans

Rida tillsammans
Skratta tillsammans ännu en gång.

Vila i frid, Julian.

*

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *