Det alviska anfallet

5 januari 2011

”Framåt… marsch!”

Ett högt visslande ljud hördes ovanför de räta raderna av silverskimrande attackinfanteri, och kaptenerna höjde sina sablar och svängde med dem.
Hornblåsarna blåste i sina lurar och den klagande tonen ekade över formeringarna.
4500 man alviskt attackinfanteri höjde höger ben, satte ner det som en soldat, och fortsatte framåt i välavvägd marsch.
Corul bet ihop tänderna, tog ett fastare grepp om den långa hillebarden och föll in i takten. Han stod i tredje raden av män i mitten av Tjugofjärde Attackregementet. De var avantgardet, de som skulle möta fienden först.

Soldaterna var väldrillade, regementet var väldisciplinerat och männen agerade som en enda väloljad maskin. Perfekta rader, en halv meter mellan varje alv. Alla kapabla att strida både i formering med sköldarna tillsammans och med hillebarderna utåt, och individuellt, med böjda svärd.
Rustningarna var vackra, bestående av eleganta skenor som löpte i en kilt ner till knäna, över magen och armarna. Över bröstkorgarna hade de vackert utformade kyrasser, huvudena pryddes av vackra hjälmar med spetsiga springor för ögon och långt nässkydd, och högst upp satt långa skenor som påminde om yxeggar vinklade uppåt. På ryggarna fladdrade blå och röda kappor.
Malnoriyanska imperiet sparade inte pengar när de utrustade sina soldater, och de var verkligen en stilig syn.

”Håll takten!”

Corul drog efter andan och kände hur blodet rusade genom ådrorna. Han kunde inte se så mycket av slagfältet, det var indränkt i stickande rök. Pulsen och hjärtat dunkade, men han kunde höra så mycket annat. Då och då hördes dånande från rader av kanoner, det ojämna smattrandet från musköter, och oljudet då metall slogs med metall, allting inbäddat i tonerna av skrik och rop.

Och så var det alla dofter; Corul drog in dem genom näsan i ett djupt andetag.
Metallisk lukt av blod, från de svavelosande ångorna som kanoner spydde ur sig, aromen av brinnande trä och den unkna odören av utrunna inälvor.
Corul hade varit i strid förut, flera gånger till och med, och han kände igen sig.
Nu var det välordnat avancemang som under exercisen.
De hade lämnat ´säkerheten´ bakom de uppgrävda vallarna, och man kunde känna faran runtomkring, den ständiga risken att bli träffad.
Och samtidigt, man kunde ju inte bli träffad. Man skulle alltid vara tursammare än mannen som föll bredvid, mer skicklig.
Corul kände hur hans andning steg, och den bitterljuva förväntningen slet i honom. Att döda, att skada, att känna döden intill sig.

En ryttare i helsvart red förbi leden och viftade med sin sabel, som i uppmuntran.
Corul följde honom med blicken tills kavalleristen försvann i de gulaktiga rökmolnen.
Marken som Corul trampade på var bränd, ärrad av explosioner och eld. I drivor låg det kroppar från anfall och motanfall. Människor, dvärgar, orcher, alver. Alla i en röra.
Männens stålklädda stövlar skonade inte de liggande trasdockarna med avhuggna lemmar och sönderslitna kroppar. Det spelade ingen roll om någon levde, de tunga fötterna trampade sönder fingrar och revben, kladdades ner av inälvor och blod.

Corul såg på en orch som låg ihoprullad vid en övergiven kärra. Han såg ganska ung ut under alla tatueringar, och hans bruna rock var söndertrasad. Ett gapande hål gick genom bröstkorgen och blodet hade kletats ut över ett vagnshjul. Intill honom låg en välklädd alvisk soldat i blått med halsen uppslitsad. Ögonen var öppna och stirrade tomt på männen som gick förbi honom.

Marschen fortsatte.

Ett dån från kanoner, och sedan visslande från de eldfängda kulorna.
Högra skrik hördes och luften exploderade ett tiotal meter från Corul. Tre man kastades bakåt och föll huller om bullar, blodiga och de grep grampaktigt efter sina bortslitna lemmar.
Ännu en explosion och en kaskad av jord slog upp. Coruls fläckfria bröstplåt blev täckt av smuts och blod. Ytterligare några man föll till marken i södertrasade högar.

”Håll takten!” vrålade officeraren och svängde med sabeln.

Från de bakre leden kom alver skyndande, steg över de fallna och tog deras platser.
Corul svalde, och fortsatte gå. Han hörde visslande, och en svart projektil kom farande ur röken. Den studsade mot marken, hoppade uppåt och slet av en man på mitten innan den studsade ännu en gång och kastade omkull ytterligare fyra. Några av dem reste sig och vacklade över till sina platser.

Röken delade på sig, och Corul kunde se målet. En stor och brant kulle, och högst upp kraftiga befästningar av trä och sten, och gapande kanonmynningar som bolmade rök.

”Framåt, håll leden! Redo för anfall!”

Leden fortsatte framåt, och avståndet knappades in. Corul kände hur blodig upphetsning flödade genom venerna, och han ville springa, rusa rakt fram. Men inte nu, inte än.

”HÅLL TAAKTEEN!”

Corul andades tungt och det kändes som om hjärtat skulle brista, och hans syn blev ovanligt skarp samtidigt som utkanterna i synfältet blev otydliga och röda.
Han började mumla böner, uppriktiga böner riktade mot Modergudinnan så att hon skulle låta honom leva. Och åt Skugguden så att han skulle ge honom mod, så att han skulle kunna stå fast.
Han hörde rop från officeraren och såg upp. Ett tätt moln av pilar föll genom den gula röken, och samtidigt så hörde han ett närbeläget smattrande från musköter.
Han böjde ner huvudet, men inte så mycket att det blottade hans nacke. Runtomkring hörde han hur pilarna slog ner i marken och rasslade mot ringbrynjor och rustningar. Muskötkulorna studsade mot kyrasser, och de som träffades vacklade baklänges, men lyckades återuppta sin marsch.
Vissa av pilarna trängde in men fastnade inuti rustningarna.
Endast några få oturliga föll till marken med rop och blev stilla.

”ATTAAAACK!” vrålade kaptenerna unisont och började springa.

Äntligen. Äntligen attack.
Corul öppnade munnen, fyllde lungorna med luft och skrek. Alla skrek, nu av ilska och blodlust.
Han spände sina muskler och började springa, kände styrkan i sig själv.
Att röra sig i en massa av soldater gjorde det enklare och lättare att storma framåt.

En kanonkula kom farande och slog av en man på mitten. Fler pilar kom farande och ytterligare någon ramlade. Men stridsvrålet bara steg i styrka och vågen av pansar och glänsande klingor forsade framåt och uppför sluttningarna.
Corul använde metallbeslagen på stövlarna för att slå in dem i jorden och fick på så sätt bra fotfäste då han sprang uppåt. Han riktade hillebarden framåt, och det vackra bladet gnistrade som av eld.

Tre kanoner dånade, en efter den andra.
Luften fylldes av visslande och han visste vad det betydde. Splitter.
Döden i små vassa föremål som sköts ut i stora moln av metall.
Männen framför honom skrek och kastades baklänges och nerför sluttningen av styrkan i skotten. De rullade snabbt neråt, även om några försökte resa sig.
Corul kände hur splittret raspade vid hans bepansrade axlar och gled på bröstplåten, men det trängde inte in. Soldaten bredvid honom tjöt av smärta och höjde händerna till ögongluggarna i hjälmen som blodet pumpade ur.
Corul hoppade ur vägen för honom då mannen sjönk på knä och fortsatte. Hjärtat slog som en stridstrumma och pulsen brände som aldrig förr. Och samtidigt den grymma tillfredställelsen att han inte hade blivit träffad, att de andra blev träffade istället.
Han skrek igen och hoppade upp över befästningsvallen.

Hillebarden är ett farligt vapen, överlägset vilket svärd som helst om det är i händerna på en mästare.
Corul vrålade i triumf och svängde sitt vapen i en vid båge, och ett fint töcken av blod bildades då människans huvud slets av kroppen.
Bakom Corul hoppade allt fler soldater upp över vallarna och högg in på fienden som fanns posterad här.
Corul drev in bladet i magen på en orch och slitsade upp honom till halsen. Sedan hoppade han bakåt och parerade ett svärdshugg med skaftet innan han smällde den trubbiga änden i hakan på anfallaren. Ryggraden bröts med ett tillfredställande knak och mannen föll baklänges på marken.

De gigantiska kanonerna blev översköljda av bepansrade alver som slog bort de människor och orcher som bemannade dem.
Corul stormade framåt under blodtörstiga rop och skar upp ännu en motståndare från skrevet till halsen och varmt blod sköljde över rustningen.
Fienden flydde, de sprang under höga rop bort från sina kanoner och skyndade uppför sluttningarna mot positionerna längre upp.
Corul hoppade upp på en omkullvält lavett och såg hur hans kamrater fortsatte att skölja uppför sluttningarna.

Triumf, då stridens första chock hade lagt sig, så var känslan av triumf så söt, så berusande att han kände sig redo att flyga. Ingenting kunde motstå honom, inte då han var beväpnad och fylld med liv och styrka.
Han var uppfylld av Skugguden, stridsruset, det som han älskade och välkomnade varje strid.

En svart kanonkula for genom luften och Corul föll. Han ramlade ner från lavetten och slog i marken.
Stridsivern försvann, och kvar var ingenting.

Inte ens hans kropp.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *