Det Andra Alvkriget del 2

5 september 2009

Sjukhusen i det tillfälliga lägret en kilometer från slagfältet bestod av ett par dussin stora tält, vilket vittnade om att soldaternas hälsa var ett viktigt ämne. Det största av dem var till för de svårast skadade och var överfyllt med män som låg i blodiga högar på bårar och luften var tjock av den metalliska lukten av blod, blandad med stön och vädjanden från de sårade. Atarias steg in genom ingången och borstade av sig snön som lagt sig på hans bara huvud. Hans uppgift som befälhavare var att kontrollera hur hans sårade män hade, och oftast behövdes mer än ett par uppmuntrande ord. Kroppar låg förvridna och blödande och pysslades om av helare i vita skrudar som pryddes av det alviska tecknet för liv, broderat i svart på bröstet. Obehagligt vassa instrument låg på sidendukar runt bårarna med sågar, knivar och krokar, alla onaturligt glänsande i det oljiga skenet från lamporna som hängde i tygtaket. En av helarna, som hade tre svarta tecken dit sydda på axeln böjde sig ner över en sårad infanterist som redan hade befriats från sin bröstplåt, och som hade ett litet sår som blödde onaturligt mycket. Helaren rörde sig blixtsnabbt och klämde till soldatens hals med ena handen och den andra, utrustad med två krokar körde han ner i magen på patienten och drog åt.

Krigaren hulkade upp blod innan ögonen blev dimmiga och huvudet föll ner mot båren. Helaren släppte fortfarande inte dennes nacke då han snabbt och enkelt drog ut en respektingivande bit från en klubba, som var täckt av långa och vassa taggar. Snabbt lade han järnbiten på ett speciellt fat och lindade om soldatens hela torso med ett bandage. Slutligen stoppade han ner en liten röd rot under läppen på honom. Helaren reste sig upp och då han torkade av händerna med en redan röd duk så fick han se på Atarias.
– Jaså, du har kommit för att se till dina ryttare? frågade mannen och hans bruna ögons blick ilade snabbt över Atarias.
– Ja, Istdedhal.
– De mår bra, de flesta har råkat ut för punkterade organ och några stycken har brutit nacken eller bröstkorgen.
– Kommer de att klara sig?
Istdedhal nickade.
– Inget som inte jag klarar av. De kommer att vara på benen och några månader. Har du också blivit sårad? – frågade han i förbifarten då han såg blodet som fortfarande rann ut ur såret på Atarias axel.
– Det är bara ett köttsår.
– Det struntar jag i, – utbrast helaren och kastade en blick på en sidenduk där han hade en skräckinjagande uppsättning instrument. – Mitt jobb är att läka skador, vilka de än är. Och med tanke på hur snabbt jag fixade menige Cudhúrin här, så klarar jag av dig på ett ögonblick, general.
Istdedhal valde ut två små krokar och stegade fram till Atarias, drog snabbt av honom axelskyddet och blottade det långa såret. Han satte krokarna runt skadan för att hålla ihop hudflikarna innan han satte pekfingret mot köttet och förde det långsamt fram och tillbaka med ett koncentrerat ansiktsuttryck. Atarias kände hur såret först blev kallt, sedan obehagligt varmt, och sedan kändes det som hud ska kännas. Istdedhal tog bort handen och nickade mot Atarias.
– Allt är okej, det var knappt värt att kalla skada. Dina ryttare är där borta.
Helaren viftade med handen mot den andra änden av långtältet och böjde sig ner över ännu en sårad som hade en dolk begravd i bröstet.

Atarias trupp på tretusen ryttare hade förlorat ungefär femhundra i döda, de flesta spetsade av spjuten som många inte lyckats forcera vid angreppet. Ungefär sjuhundra hade blivit sårade, och de flesta hade placerats i huvudtältet med krosskador och benbrott. Men de flesta, även flera av dem som hade brutit nacken och nu bar en konstig nackkrage i väntan på att man kunde ta sig tid att läka ihop deras nackkotor, var vid gott humör och hojtade glatt åt Atarias från sina bårar. Han delade ut beröm åt de soldaterna som han visste hade skött sig bra under striden. Döda officerare skulle ersättas av de som utmärkt sig, och det var läge att tillkännage det redan nu. Det hade varit ett lyckosamt slag överhuvudtaget. Bolg var ju väldigt starka och bestialiska, och det var ett under att inte fler hade blivit lemlästade eller dödade, trots alvers skicklighet med vapen och sin överlägsna smidighet.
Här uppe in Negrobolg var det vinter största tiden av året. Mörkt var det också, ljuset visade sig för bara någon timme under dagarna. Men det var inga problem för vare sig bolg eller alverna, för båda släktena hade god mörkersyn, men det drog ut på striderna, då i vanliga fall ett slag avslutades med solnedgången. Den alviska hären var utmattad efter att i tre år hade nästan oavbrutet stridit mot de okuvliga bestarna för herraväldet över regionen.

Det provisoriska lägret var i princip uppbyggt som ett vanligt, men utan alla försvarsverk som ett regelrätt bygge skulle innebära. Befälstältet stod i mitten av lägret och var färgat i midnattsblått som gjorde det nästan osynligt, och skulle ha varit det också om inte det lystes upp av magiska kristalljus, som var en blå kägla av glas eller kristall som förtrollats och kunde lysa så länge som det behövdes.
Det vaktades av fem stycken elitsoldater från Anóris garde, utrustade med två långa svärd i varje hand och höga hjälmar. Det var eftermiddag, men det var ändo förbannat mörkt, och Atarias tänkte i sitt stilla sinne på att han verkade ha glömt hur solljus såg ut. Han gick längst raderna av soldaternas tält mot befälstältet och såg sig då och då omkring. Så tyst. Så konstigt tyst. Så skulle det inte vara i ett militärläger, i alla fall inte på ”dagen”. Det skulle vara högljutt, skämtande och efter striderna suckar efter de döda. Han undrade om alla hade lagt sig att sova efter slaget. Det var ovanligt, fast de flesta hoppades nog på att de skulle få intressanta nyheter nästa morgon.

En av vakterna ställde sig i vägen för Atarias med svärden i utgångsposition i kors över bröstet. Atarias tog av sig hjälmen och visade sitt ansikte. Soldaten nickade och sänkte vapnet och steg åt sidan i samma rörelse. Atarias nickad och vek undan tältfliken.
Det var rymligt och väl upplyst av ett kristalljus hängande i taket, men också mycket enkelt. I mitten stod ett hoppfällbart bord på vilken en låda med skickligt stöpta bronsfigurer föreställande ryttare och spjutbärare. Några kartor låg ihoprullade i en urna i ett hörn, och en stor fana med Malnoriyons korsade pil och båge inuti en gyllene ring av vinrankor mot blå bakgrund. Förutom Anóris så fanns det ytterligare två personer.
– Jag ber om ursäkt för att jag är sen. – sade Atarias och utförde en halv bugning med överkroppen.
– Ingen fara. – svarade Anóris. – Vi skulle just börja.
Atarias gick in och nickade åt de andra alverna. De var båda klädda i rustningar med vida blå mantlar. Den ene var Arnanus, med ett korpsvart hår i ett dussin smala flätor. På ryggen bar han en avlång gyllene sköld täckt med bilder och texter och ett långt järnspjut, samt ett kortare svärd i bältet. Han var en av infanteriets högst uppsatta officerare sedan snart femtio år. Den andre var utrustad med ett långt svärd i bältet och en ståtlig pilbåge, inåtböjd i mitten med ett svart handtag format efter hans hand. Hans namn var Galahanus, generalen för härens så kallade ”pansarreserven” den andra linjen av krigare som gick ut i närstrid i kritiska situationer, men de hade inte behövts i striden.
– Mina herrar, jag vill tala om vad som kommer att hända nu när vi vunnit det här slaget. – Anóris rullade ut en karta på bordet och pekade på den med saklig min. – Vi har just besegrat den största hären som bolg har lyckats samla ihop under senare år. Tjugotusen bolg döda. De resterande håller på att huggas ner av sina förföljare. Ditt kavalleri borde komma tillbaka snart, Atarias.
Atarias nickade då han såg ner på kartan. Den föreställde hela Negrobolg, ett gigantiskt område med havet i norr och Malnoriyon i öster, och endast tomt pergament i väst. Längst stod med stora tecken skrivet högtydligt; Negrobolg.
– Jag fick bud från min officer att de har drivit upp bolg i bergen där borta. Alla av dem är nästan döda, och jag tror att de återvänder snart.
– Så bra. Då så mina herrar, jag förklarar hela Negrobolg erövrat, pacificerat och rensat. Gränserna har upprättats och Malnoriyon har utökat sina vidder.
Ett hurrarop hördes från Atarias och de två andra generalerna då de strålade som barn då de fick en efterlängtad gåva.
– Vårt fälttåg är avslutat mina vänner, och vi ska återvända hem. Men först ska vi till vårt fort i Eldgrytan och invänta general Nimròtent med resten av hären att återvända från norr. Han har besegrat stammarna där, och så fort han är tillbaka så beger vi oss tillbaka. Men vi har verkligen gjort en bedrift, trettiofemtusen av våra krigare har besegrat åttiotusen av de mest brutala krigare som man känner till. De framtida gränstrupperna har redan passerat Negrobolgs gränser tillsammans med flera civila. Vi har erövrat hela regionen, och det kommer inte vara några angrepp från väst på många år.
Anóris delade ut tre stycken kristallglas till brädden fyllda med purpurrött vin.
– Skål mina vänner, för segern och för framtiden.

Männen skålade och drack. Det var en underlig känsla. Efter tre år hemifrån att få veta att man ska återvända, det är underbart. Atarias log i smyg och, egentligen emot etiketten, tömde glaset med det syrliga vinet i ett svep. Han grimaserade lite men behöll formell min.
– När reser vi? – frågade Atarias när Anóris tog glaset från läpparna.
– Så fort ni har ställt upp dem, och det vill jag att ni gör imorgon. De sårade får bilda eftertrupp. Trossen kommer inte anlända hit. Vägarna är för dåliga, men den kommer att vänta vid Eldgrytan.
– Så bra. Jag kan inte påminna mig den sista gången jag har ätit på riktigt.
Anóris skrattade och klappade Atarias vänligt på axeln.
– Du har skött dig och dina män bra det här fälttåget, kära brorson. – sade Härskaren leende och hällde upp mer vin åt de uppmuntrade och nu ivrigt med varandra pratande Arnanus och Galahanus.
– Tack Härskare. Jag är mycket ärad över att få ha stridit vid er sida under två fälttåg.
Anóris log snett och fortsatte.
– Och därför kan jag tänka mig att du kommer kunna tilldelas Stridsordern av tredje graden. Du är fortfarande väldigt ung, men du har förtjänat den.
Atarias såg chokad på den andra alven. Sedan log han barnsligt.
– Tack, – sade han fortfarande förvirrad men Anóris avbröt honom med att plocka fram ett skrin ur en ficka i bältet prytt med ett alviskt tecken som stod för ”ära”.
Alven öppnade den svarta lådan och den blottade tre gnistrande medaljer på en botten av rött siden. Anóris tog upp en av dem. Den var formad som en gyllene cirkel av vinrankor som slingrade sig runt varandra och inneslöt de välkända korsade pilen och bågen. Längst ner fanns en liten text i svart ingraverad som löd; ”För stridsinsatser”

Anóris tog upp den och med en tyst besvärjelse satte han fast den på Atarias bröst. Härskaren log brett åt sin brorson som han hade fäst sig vid mer än vid sin egen bror.
– Gratulerar, generalmajor. Ni har förtjänat utmärkelsen och har stigit i graderna. Skål!
De skålade med varandra och drack.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *