Det Godas Väktare Sebastian af Thell

12 juni 2008

Denna historia skrev jag och en klasskamrat för drygt ett år sedan och den är tänkt som en parodi på allt vad fantasy heter. Läs och säg gärna vad ni tycker.

År 4153 i artonde åldern, enligt kubbernas tideräkning – vad kubberna var för några och varför man räknar tiden enligt deras tideräkning är det ingen som vet eller orkar bry sig om – blev den vackra prinsessan Ursula av kungariket Mantaria bortförd av den svarte trollkarlens onda kråkryttare. Enligt pålitliga källor blev den ljuva prinsessan förd till berget Gûràgl’Uzz som låg djupt inne i de Eviga Trädens Skog i norr där det sades att den svarte trollkarlen hade sin mörka boning. Kungen av Mantaria, ättling i rakt nedstigande led till en annan kung av Mantaria som levde 4153 år tidigare, lät då tillkännage att den som vågade trotsa vildmarkens faror och hämta hem den vackra Ursula skulle få bli hennes make och arvtagare till hela Mantaria.
Det är här vår modige och orädde hjälte, det Godas Väktare Sebastian af Thell, kommer in i den omskakande berättelsen. Så fort han fick nys om kungens proklamering gav vår slagskämpe sig av från sin enkla boning i söder på ryggen av sin tama isbjörn Khag’ar som han hade fångat in i det bittra Nordanlandet i en helt annan saga. Med endast sitt magiska, dvärgsmidda svärd, Blizzard, samt en gyllene rustning som förmodligen var ruggigt dyr och icke att förglömma: en gigantisk sköld av rent stål, följde han landsvägen såväl dag som natt tills han nådde en höjd från vilken han kunde blicka ut över nejden som skilde honom från den ståtliga Silverbron. Över denna bro löpte landsvägen rakt norrut mot de Eviga Trädens Skog, men om Sebastian af Thell tog den vägen skulle denna saga bli alltför kort. Detta visste även den svarte trollkarlen, därför hade han vid denna gigantiska silverbro placerat sina mest ökända tjänare: de fruktansvärda gnorferna. Detta varseblev Sebastian i god tid och satte därför av längsmed floden i riktning åt nordost.
I tre dagar färdades han målmedvetet och bestämt och kom således fram till den fruktade Grevens slott. Nyfiken som han var ville vår hjälte ta en närmare titt på detta mytomspunna fäste, så han smög närmre. Men ack, när han kom upp till de enorma portarna upptäckte han för sent att porten vaktades av en enorm jätte. Hur han kunde undgå denna enorma gestalt förtäljer icke historien, det viktiga i nuläget är att han faktiskt stod öga mot öga med sin för dagen allra farligaste motståndare. Jätten fick syn på vår hjälte i samma stund som denne fick syn på jätten. Med ett ilsket vrål höjde jätten sin enorma stridsyxa, redo att göra mos av vår modige isbjörnsryttare, men då höjde vår hjälte sitt magiska svärd och siktade mot jättens breda bringa samtidigt som han uttalade en besvärjelse. På himlen började svarta moln att skockas – dock var detta bara en specialeffekt för att göra berättelsen mer intressant – och från svärdets spets sköt en rödglödgad blixt ut och genomborrade jätten, som lämnades med ett gapande hål mitt i solarplexus. Med ett stumt vrål föll jätten baklänges, vilket resulterade i att hela borgen raserades under jättens stora kropp. Således fanns det inte längre något slott för Sebastian att undersöka, så han beslöt sig för att skynda vidare till den vackra prinsessan Ursulas undsättning.
Efter en lång och farofylld färd kom Sebastian tillsist fram till bron Kabanukka. Denna bro var känd vida omkring därför att den var tillverkad helt och hållet av hoplimmade sågspån, därav namnet, som på ett gammalt och utdött språk betydde just Hoplimmade Sågspånsbron. Men just när vår hjälte skulle till att rida över bron kom som från ingenstans en brinnande katapultprojektil som raserade bron, som rasade ned i den vilda floden Fnölen. Att simma över var det inte tal om, eftersom den svarte trollkarlens onda utterarmé hade floden i besittning. Villrådig och på gränsen att ge upp – endast på gränsen, vår hjälte gav aldrig upp – tog han sig förtvivlat om huvudet. Men i denna förtvivlans stund agerade Khag’ar på eget bevåg och i ett enda isande andetag skapade han en bro av klaraste is. Ty detta kunde de fruktade björnarna i det bittra Nordanlandet. Med ett glatt utrop stormade Sebastian över bron, även om han då och då ängsligt sneglade ned på de onda uttrarna som spottade och fräste.
Sebastian valde att här följa den höga bergskedjan Magraza söderut. Han kunde inte korsa den eftersom den kontrollerades av den svarte trollkarlens gargoyler. Efter mycket om och men kom således vår hjälte till det stora Trollträsket, de talande svamparnas land. Överallt omkring sig hördes de underliga svamparnas röster:
– Akta dig för trollen!
– Akta dig för vidundret!
Trots dessa varningar fortsatte vår hjälte och givetvis dröjde det inte länge förrän han stötte ihop med det vidrigaste vidunder han någonsin hade skådat. Varelsen var knotig och knubbig och hade grått hår som mest påminde om ett skatbo. Stora, gulnade tänder skymtade fram under läppen tack vare det grova underbettet.
– Jag vara Anna-Karin, sa vidundret och frustade. Jag hata alla!
– Jag räds intet vidunder, sa vår modige hjälte och höjde menande Blizzard.
Ur luften formades ett eldklot som med rasande fart rusade rakt mot Anna-Karin, som med ett gurglande vrål förvandlades till aska och fångades upp av vinden.
Det Godas Väktare Sebastian af Thell fortsatte och det dröjde inte länge förrän de Eviga Trädens Skog tornade upp sig framför honom, likt en jättelik, grön mur. Sebastian slöt ögonen och åberopade sina gudar. Han kände hur Raz, ljusets gud, lät sin kraft skölja över honom och han höjde sina armar mot skyn och sa:
– Med ljusets krafter inom mig, ber jag träden skingra sig.
En darrning gick från träd till träd och ett knak och ett brak hördes. Sedan drog sig träden ifrån varandra likt en gardin och blottlade en väg som löpte rakt mot berget Gûràgl’Uzz. Med de talande svamparnas röster evigt tjattrande bakom sig fortsatte han in bland träden. Men plötsligt hördes ett högljutt kraxande och Sebastian såg upp mot himlen. Från berget, i stråk efter stråk, kom trollkarlens kråkryttare i hundratal. Varje kråka hade en liten gnorf på ryggen och dessa var beväpnade med en varsin hink med sten.
– Hur skall jag klara det här? Sa vår hjälte högt för sig själv. Inte ens Blizzards kraft kan skydda mig mot så många.
Inom sig hörde han hur Raz talade till honom:
– Use the Force, sa den gode guden, vilket i vanlig folkmun betyder ”Använd the Force”.
Sebastian höjde sitt svärd mot himlen och genast började luften virvla runt. En jättelik cyklon bildades som kråkryttarna sögs in i, varefter de sveptes bort mot horisonten och försvann. Nu stod ingenting i vägen mellan Sebastian och berget.
När han således nådde berget gick han in i den enda grottan som fanns där. Ett djupt, mullrande skratt hördes och framför honom, på ryggen av en enorm och fet drake vars andedräkt stank av gammal äppelpaj, satt en man i svart mantel.
– Mitt namn är Murrudark, sa mannen och hånlog. Men jag är nog mer känd som den svarte trollkarlen. Längre än så här kommer du inte, Sebastian af Thell, för nu tänker jag låta min onda drake Tråkk-Åsa sluka dig. Sedan skall jag gifta mig med prinsessan och bli arvtagare till kungadömet.
Men Sebastian höjde sitt svärd och sa, med klar och rungande stämma:
– Suburbuz treganitius djengia rabarbera katzuuk!
Detta var ett gammalt tungomål, äldre än självaste kubberna, och i allmän mun betyder det ungefär: ”Dö nu din fula jävel!”
Från Blizzards spets sköt en stråle av vitt ljus ut och såväl Tråkk-Åsa som Murrudark upplöstes i en mängd osynliga partiklar, medan deras dödsskrik rungade i grottans väggar.
På en säng låg den vackra prinsessan i djup slummer, med de röda läpparna plutande på ett inbjudande vis. När Sebastian kysste henne vaknade hon och han förde henne tillbaka till hennes far i staden Mynnagratt. Det blev ett kärt återseende och kungen höll vad han lovade. De båda turturduvorna gifte sig och levde sedan lyckliga, ända tills den sovande vulkanen Bubozorc fick ett oväntat utbrott och utplånade dem alla.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *