Det stora Biblioteket

19 maj 2010

Barn älskar leksaker. Det är allmänt känt, och det kan röra sig om vilka leksaker som helst: gunghästar, små tennsoldater, leksakssvärd och lätta träsköldar. Självklart så är små dockor, snidade båtar, nallebjörnar och till och med något så enkelt som en träbit som har en fantasifull form älskas av barn.

Ungefär samma sak var det för mig, fast jag var långt över tjugo år gammal och det var inte leksaker jag traktade efter.

Men för mig var detta enorma bibliotek samma sak som en stor leksaksaffär för en unge.
Bara tänk, all denna samlade kunskap inom räckhåll för var dödlig som kunde åtminstone läsa. Hyllor, hyllor och återigen hyllor så långt ögat kunde nå. Ett högt och välvt tak från vilka små stängda lyktor hänger ner och som hålls uppe av svarta kedjor.
Doften härinne var tung, en parfym tillblandad av damm, söndervittrat pergament, gammalt trä och en ton av drömmande rökelser. Undras bara vem som fick tända dem härnere, där minsta gnista kunde antände dessa urgamla rullar och volymer.

Alven som tjänstgjorda som bibliotekarie gick fram till mig från sin post på ett upphöjt podium och gjorde en elegant välkomstbugning. Han rörde sig med otrolige grace och elegans och det vackra ansiktet verkade skina med en lite silvervit ton i lyktornas sken.

– Var hälsad, trollkarlars lärling. Välkommen in i detta Bibliotek, men respektera dessa samlade lärdomar. – tillade den tidlöse mannen med en viss skärpa i rösten.

– Jag skulle aldrig drömma om att skada någonting härinne… – sade jag andäktigt och bugade jag också.

– Så bra då. – alven verkade nöjd och log ett sällsamt drömmande leende. – Då vill jag fråga om ni söker något härinne, jag kan vara till hjälp.

– Nej tack, jag tror jag gör det själv.

– Det är ert eget val. Men kom ihåg, – alvens röst fick en varnande ton. – denna plats vaktas av mer än portar och lås. Här finns stark spänning i luften som ska försvara allt här inne. Och ni kommer att gå vilse här utan hjälp, för det här är en urgammal labyrint av läror.

– Vad ska jag göra då?

Alven räckte över en liten amulett av guld, enkel och utan tecken eller något annat.

– Om ni bär denna talisman så kommer ni beskyddas av dess ringa kraft, men tag er ändå i akt. Även om den kan leda ut så försvarar den inte från allt. Är ni beredda för att träda in?

– Ja, det är jag. – sade jag och satte på mig talismanen.

– Träd då in.

Och jag trädde in i det stora Bibliotekets labyrint.

***

Alven såg länge efter pojken som gick in i Biblioteket. Sedan suckade han då ynglingen inte syntes längre. Han skulle inte återvända.

Biblioteket behöll dem som verkligen törstade efter det. Behöll för alltid.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *