“Dingo” eller “Dit och aldrig igen” I”

13 februari 2009

Nooben (noob= liten människoliknade varelse, ganska lik hoberna, skillnaden ligger i att de bor i hus istället för hålor) Dingo satt och rullade sina små tummar. Han hade det så mysig i sin lilla stuga, som var fint inredd med de senaste århundradets möbler. Han hade en säng gjord av alverna i Noroskogen, och den var gjord på finaste ciderek. Hans eldstad hade han låtit ett par dvärgar slänga ihop av diverse marmor och jade. Hans utsökta matta var vävd av människorna från öst, och dess väv var av finaste silke. Hans mysiga hem hade kostat ruskigt mycket med guld. Det var knappt så att han hade mat för dagen dessa dagar.

Så när han satt i sin gnomiska björnpälssoffa så knackade det högt på dörren. Dingo blev högst irriterad. “Jag väntar inget besök idag, man får knacka sig trött”, tänkte han i sitt mysiga sinne. Men knackningar vägrade avta. Det gjorde däremot Dingos tålamod.

“Det är ingen hemma, så du kan gå hem igen!” skrek Dingo och fortsatte med sin favoritsysselsättning. Men knackningarna bara fortsatte och fortsatte … Och fortsatte. Dingo svor till lamt på sitt noobiska språk och hoppade ut ur soffan för att gå och öppna dörren.

Han öppnade dörren och framför honom stod en människa som såg ut som en typisk trollkarl, med topphatt och allt. Dingo tittade skeptiskt på honom.

“Är du försäljare så slår jag ihjäl dig, bara så du vet det”, sade den lilla nooben hotfullt. Trollkarlen sken upp i ett halvmättat leende. Han öppnade munnen för att säga någonting men ångrade sig visst, då han stängde den igen och förblev tyst. Nu blev vår Dingo ruskigt förbenad. Här hade denna människa stått och knackat i en timmes tid och nu när husets ägare väl gjorde sig mödan att öppna dörren, ja då står gubben bara där som ett fån!

“Vem söker du?” frågade Dingo barskt i ett försök att vara konstruktiv. Då äntligen svarade gamlingen.

“Jag söker en noob vid namn Dingo, känner du honom?” hans röst var tråkig, nästintill sövande.

“Dingo, är jag och jag är Dingo, och nu vill han veta vad en gammal gubbe vill honom?” sade Dingo, tämligen nöjd med sin fina presentationsformulering.

“Bra, bra!” sade trollkarlen och skyfflade undan Dingo och stövlade in i hallen och ut till vardagsrummet. Dingo stängde dörren samtidigt som han kände hur ilskan bubblade upp inom honom. Han följde sedan efter gubben in i vardagsrummet och såg att trollkarlen hade satt sig i Dingos fina favoritsoffa. Trollkarlen hade också tagit sig friheten att tända sin pipa.

“Är det okej om jag röker lite?” frågade han efter ett par bloss.

“Om du berättar för mig vad du heter och vad du vill mig” svarade Dingo.

“JA! Det har jag fullständig förglömt totalt!” sade han ivrigt. “Mitt namn är Bambo. Men du kan kalla mig för Tandalf svarttand.” sade han med ett rötet leende. “Och varför jag är här är ju ganska självklart!”

“Vadå självklart?” frågade Dingo förvirrat.

“Jo, nu ska vi ut på äventyr!” sade Tandalf.

“Nej.” sade Dingo snabbt som om han redan bestämt sig för att säga det innan.

“Va?”

“Nej.”

“Vad i glödheta helvete menar du med det?”

“Jag menar nej, jag ska inte ut på äventyr.”

“Men det är ju därför du finns, för att du ska ut på äventyr, annars kommer ju ingen skriva om dig! IDIOTN00B!” Det sista sa Tandalf med ett ett malplacerat leende.

“Eeh … Vad har du i pipan egentligen?” undrade Dingo.

“Lustig att du frågar! Det var för någon månad sedan när jag var ute på ett uppdrag i De stora träsken, då jag stötte på en eremit som jag umgicks med ett tag. Han hade en ovanlig tobak, något slags träskgräs, som han bjöd på. Allt blir himla roligt när man röker det. Och nu röker jag det varje dag. Om jag kan sluta? Så fan heller! Bästa rökat i Nygård! Men nu börjar mitt lager tryta, tyvärr”.
Tandalf började fnittra. Dingo tyckte han såg ut som en gammal nernötad fågelskrämma.
Tandalf fortsatte fnittra vilt. Plötsligt slutade han och såg dödsallvarlig ut; “Vem i hela helvetet är du?! Försöker du råna mig? Va? Va?” Hans ansiktsuttryck gick nu över från allvarlig till massmordlystet. “Försöker du ta mitt älskade ifrån mig, Va?”
Dingo var förskräckt. Trollkarlen fortsatte.
“Jag har sprätt upp troll och drakar för mitt älskade, så tro inte att jag inte kan göra dig till kokstuvning också!” Nu blev golvet fuktigt under Dingo.

Plötsligt brast Tandalf ut i ett dånande gapskratt som lät sig väl höras; “Hahaha!”
Dingo fattade noll i sin livrädda sinnestämning. Tandalfs gapflabb mildrades något…

“Haha, du skulle, hahaha, sett dig själv i spegeln! Hahaha! Man skulle ju kunna tro att du kissa på dig eller nåt.” Dingo tittade snabbt ner på golvet under sig. “Jag skämtade ju bara lite med dig, var inte så harig” fortsatte trollkarlen för att sedan fnittra lite till. Dingo tänkte till lite.

En okänd människa i trollkarlskläder kommer in i hans hus och pratar först om uppdrag och äventyr. Hotar sedan att sprätta upp honom likt ett troll och sedan förväntar sig att en noob ska fatta att det bara är ett skämt. “Jo”, sade Dingo och svimmade.

När han vaknade upp låg han i sin bäversoffa och minst femtioelva par ögon blängde på honom. Ett öronbedövande skratt som från flera tusen människor brast ut. Dingo svimmade igen.

När han vaknade upp igen så flög han upp och tittade ut i det lilla vardagsrummet. En massa dvärgar stod och tittade på honom. Rädslan for ur honom när han när han nu bestämde sig för att han var arg. Riktigt arg. “UUUT!” tjöt han och pekade mot hallen. Dvärgarna tittade oförstående på honom. Den fetaste dvärgen vände sig mot Tandalf som stod på huvudet, där han spelade Twister med tre av de andra dvärgarna.
“Du sade att han var en riktigt fjäskig liten noob, ju. Ljuger du för oss, Svarttand?” sade den tjocke dvärgen mycket hotfullt. Hans yxa i handen gjorde att han såg än farligare ut.

“Jo, det är lugnt, låt mig bara snacka lite med honom” sade Tandalf nervöst och slingrade sig ut twistergruppen och föste med sig Dingo ut på utsidan av huset.
Dingos ilska hade inte avtagit.
“Nu vill jag att du tar dina dvärgkompisar och hittar ett annat hus att förgöra!”

“Sch! Dem kan höra dig” viskade Tandalf. “Du, Dingo, det är bäst för oss båda att du är lite schyst mot dem. Det är inga vanliga dvärgar där inne. De är det hårdaste gangsterdvärgarna du kan tänka dig. De har var och en fler lik i sin bakgrund än vad vi har fingrar och tår tillsammans. Dem är den fruktade klanen Hammarslag!”

Vid namnet “Hammarslag” läckte Dingo än en gång och fick ett fånigt leende och bad trollkarlen att hjälpa till och servera hans nyanlända gäster.
Dingo steg in i huset, tätt följd av Tandalf. När han kom in i vardagsrummet så åkte mungiporna så långt upp de kunde. Dvärgarna tittade mordiskt på honom och Tandalf.

“Kära Dvärgar” började han, “Lilla noob Dingo till er tjänst!”

Dvärgarna blev genast glada och Den fete sade “En smart liten noob, trots allt”

Så fortsatte festen och Dingo agerade servitör. Trots fula tjyvnyp i baken så höll Dingo uppe skenet. Festen pågick timme efter timme.

“Noob, mera öl!” hojtade en dvärg vid bordet där de satt och spelade hammarpoker. Hammarpoker spelades som vanlig poker med sista stick, fast med den lilla regeln att den som förlorade fick ett slag med en hammare över handen av den vinnande personen.

Dingo skyndade sig fram med ölen till dvärgen och placerade den framför honom på bordet. Dvärgen tittade på ett högst otrevligt sätt.

“Du är ganska söt det vet du va?” sade Dvärgen och nöp Dingo lite extra hårt i baken.

“Ja, visst är jag!” svarade Dingo med ett leende, fast med ett gråtande inre. “Jag hämtar en till öl, okej?” sade Dingo och skyndade bort mot Tandalf. “Tandalf!” väste han. “Du måste hjälpa mig! Annars hamnar jag i säng med den dära” fortsatte han och pekade bort mot dvärgen.

“Bäst att du gör det då.” svarade Tandalf kort.
“Va?!” pep Dingo. “MEN DET JAG VILL INTE!” skrek han så tyst han bara förmådde.

“Nä, okej, det är kanske inte så bra att gå i säng med en äventyrskamrat, när allt kommer omkring”

“Äventyrskamrat?!” utbrast Dingo. “Exakt vad menar du med det?”

“Ja, du ska ju ut på äventyr som jag sagt. Tillsammans med dem.”

“Nej.”

“jo.”

“Nej!”

“Jo, jag har lovat dem det och om du inte blir med så blir du nog köttfärs, trots allt.”
“Fasen också.” sade Dingo uppgivet. Han tittade sedan upp på Tandalf. “Du. Du ska få sota för det här. Du SKA få sota för det här!”

Dingo hämtade sedan en ny öl till dvärgen och lyckligtvis så däckade alla dvärgarna efter ett tag. Dingo kliade sin ömma stjärt och tackade sin lyckliga stjärna för att de somnade.

Nästa morgon var dvärgarna så bakfulla så att de låg inne och halvsov i en vecka. Dingo försökte fly flera gånger men han kunde varken öppna dörrar eller fönster. Antagligen Tandalf som försäkrat sig om sitt egna liv.

Fanns det en person Dingo hatade mer än någon annan så var det just nu den äckliga, fule gamla trollkarlen. Men han kunde inte förmå sig att ha ihjäl honom.

Så kom det sig på den sjunde dagen sedan dvärgarna våldgästat noobens hem att alla ponnyerna stod sadlade utanför huset och voro redo för avgång…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *