Döden på nätet! del 1

29 juni 2009

Anneli skulle bara lägga sig på soffan och vila en stund. Hon gjorde i ordning en kopp te och den var det första hon såg när hon vaknade igen. Hon kände på koppen – den var knappt ens ljummen – och såg på klockan. Hon hade sovit i nästan en timme.
Hon reste sig så häftigt att det svindlande för ögonen. Så gick hon in i badrummet och sköljde av ansiktet för att piggna till och strax där efter var hon på väg in i sovrummet med ett glas vatten i handen. Hon tryckte på datorns startknapp och hörde det välbekanta brummandet. I sådana här stunder kunde det nästan kännas som om datorn var ett eget väsen, det var som om den fick liv.
– Beep, beep, beep, sade den nu.
– Åh nej, sade Anneli. Gör inte så mot mig!
Men datorn lyssnade inte på henne. På skärmen syntes bara obegripliga felmeddelanden och symboler med svarta utrops tecken mot gul botten.
Hon slog av datorn och satte på den igen. Samma lysande och blinkande varningar sken hotfullt mot henne.
– Skärp dig nu! Sade hon till datorn.
Hon fantiserade om att drämma till datorn med något hårt, men insåg snart at det var meningslöst. Istället tog hon telefonen och trycket in ett av kortnumren.
– Nej men hej, Anneli!
– Hej Martin! Och ursäkta att jag ringer. Jag vet att det är tredje gången på en månad, men nu…
– Är det datorn igen?
– Ja, den har helt gått i baklås, och jag som ska vara färdig med en inlämningsuppgift idag. Varför är det alltid just då det händer.
– Jag sitter här på skolan och rättar prov. Jag kan vara hos dig om en halvtimme.
– Det behövs inte, jag kan komma till dig istället.
– Okej. Då gör jag lite kaffe. Jag har till och med köpt en kanelbulle som vi kan dela.
– Du är helt fantastisk, Martin!
– Även om jag inte får datorn att fungera?
– Absolut. Vi ses, svarade Anneli.

Martins datorrum låg i källaren där slöjdsalen tidigare hade legat. Han och hans kolleger hade ärvt en hel vägg med gamla bokhyllor och det kändes fortfarande lite instängt där.
– Nej, men där har vi ju professorn, sade han och reste sig upp. Det var inte mycket till takhöjd där för en man med hans längd.
– Du har ju ringar under ögonen och allt, fortsatte han. Hur går det med fortbildningen – är der jobbigt?
– Ja, i alla fall idag, svarade hon.
Hon såg sig om efter en ledig plats där hon kunde ställa ifrån sig sin bärbara dator. Men han tog den ifrån henne.
– Jag hade en av dia gamla klasser i onsdags, den som numera heter 3 A. De pratar heltiden om hur mycket de saknar dig. Du får komma till en lektion och hälsa på.
Anneli suckade.
– Jag saknar dem också, till och med den där killen med stripigt hår som kastade en bok på mig en gång!
Martin hade slagit på hennes dator nu. Hon såg hur hans fingrar dansade över tangentbordet. Han stoppade in en cd i datorn och efter några sekunder svarade den med att skärmen lystes upp och ett ljud pinglade till.
– Vi kör ett testprogram nu, så kan vi ta en kopp kaffe under tiden.
– Vad är det för fel, tror du?
– Det där hjälpprogrammet som du har fått från universitetet var inte rätt installerat.
– Vad skulle jag ha gjort utan dig?
Martin tog upp en fickkniv, fällde ut knivbladet och delade kanelbullen i två delar. Han tog den ena biten själv och sköt över den andra till henne,
– Varsågod!
– Vad händer här på skolan då? frågade hon. Hur har ni det?
– Ja… så där. Vi har fått en ny kaffeautomat i lärarrummet. Känner du inte skillnaden?
– Jodå, det är helt okej, svarade hon. Hur är det med Erika?
Han kastade en blick mot hennes skärm där man nu kunde se några spalter med små, tätskrivna textstycken.
– Så bra, sade han. Nu är den igång igen. Datorn alltså. Men jag har faktiskt inte en aning om hur det är med Erika. Det är ju mer än en månad sedan hon slutade.
– Slutade? Va, säger du att hon har slutat?
Han såg på henne och nickade.
– Visste du inte det?
Anneli blev alldeles kall inombords.
– Nej, det hade jag ingen aning om. Vi har inte haft så bra kontakt den senaste tiden.
– Hon var ju jämt borta, ibland hade om inte ens ringt och sjukanmält sig och det är ju inte det bästa man kan göra när man är vikarie.
– Och så blev hon uppsagd?
– Ja, hon är i alla fall inte kvar här längre. Kanske hon inte ville fortsätta som lärare. Hon hoppade ju av lärarhögskolan också, eller hur? Det kanske inte är rätt sak för henne – som det är för oss båda.
– Men hon kan väll inte bli uppsagd bara för att hon inte är här? Så kan man väll inte…
Han sade ingenting. Tuggade bara på kanelbullen och torkade bort en smula från hakan.
– Jag måste få tag på henne, sade Anneli. Så fort jag hinner.
– Vad säger du om en middag för att spara lite tid, föreslog han. Ska vi dela en pizza?
– Nej tack. Jag måste hem och skriva färdigt den där uppgiften. Annars kommer jag aldrig bli klar.
– Då tar vi det en annan dag.
– Ja. Jag är skyldig dig en middag. En riktig middag. Men det får bli en annan gång.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *