Döden reser sig ur sin bädd

30 december 2005

Kai, äldste son i en syskonskara som innefattade nio barn, hade skickats ut till den kringliggande skogen för att plocka blåbär. Men han tyckte inte att blåbärsplockning var en särskilt underhållande förströelse, han gick istället och vände upp och ned på all mossa han kunde finna. Dels mossan som fanns på träd och stenar, men även den som täckte marken. Trots sin ålder fann han leken underhållande, allra bäst var den om man upptäckte något spännande under mossan; dels olika djur men allra helst riktiga saker. Häromdagen hade han hittat en liten metallbit som han girigt hade stoppat ner i byxfickan efter att noga ha studerat den.

Han drog bort en ny bit mossa från marken och fick då syn på något som påminde om en tunn gul gren. Han tog tag i den för att dra loss den ur marken, men den satt för hårt. Han tog då spjärn mot en sten som låg bredvid och tog i allt vad hans armar mäktade med. Grenen, eller vad det var, lossnade ur jorden och Kai for baklänges och slog huvudet i marken. Då han öppnade ögonen höll han ett avlångt föremål i handen. Det var ljusgult till färgen, från ändarna smalnade det av lite in mot mitten. Dess yta var mycket hård och pojken provade att slå på träd och stenar med sin nyfunna sak. Han gick tillbaka till stället där han hittat saken. Han började gräva i marken och fann då fler saker som verkade vara gjorda av samma material som den han nyss hittat. Efter att ha slitit upp åtskilliga mängder av dessa ting så gick det upp för Kai vad det egentligen var. Han blev förskräckt och kastade in dem i skogen. Med långa och raska steg vandrade han hemåt, hela tiden tittandes bakom skuldran.

I närheten av stugan hade familjen ett litet förråd. Kai hade ett litet gömställe i förrådet där han förvarade, för honom, viktiga saker. Han begav sig dit för att titta till det därför att han inte varit där på väldigt länge, han tyckte han började bli lite för gammal för sådana saker. I gömman fanns en mängd föremål han funnit i skogen tillsammans med musslor och egendomliga stenar han hittat i sjön. Men där låg också nånting annat; en död råtta. Kai såg att den inte kunde ha varit död särskilt länge. Han tog den i sin hand, strök den över ryggen med några fingrar. Den hade några markerade sår över ryggen, Kai tänkte att det kanske var därför den avlidit. Han blev också arg på den som frambringat dessa sår, antagligen var det en katt. Han kände empati för råttan, han blev nästan lite ledsen för att den inte längre var vid liv. Han började leta efter ett tygstycke, han tänkte ge denna råtta en värdig jordfästning. Efter en liten stund fann han vad han sökte och lindade in råttan i det grå tygstycket. Efter liksvepningen gick Kai, med råttan försiktigt vilande i sin hand, ut från förrådet och tillbaka till skogens lugnande stämning. Väl där letade han upp en bra begravningsplats; under en stor och vacker gran. Kai grävde, med hjälp av en gren, en grav i myllan, lade varsamt ner råttan där och fyllde den, med tårar droppandes på jorden. Dröjande begav han sig hemåt, han tog till och med en liten omväg.

Han återvände till råttans grav många gånger dagarna som följde. Han var dock noga med att ingen fick följa med eller så mycket som se honom då han var vid graven. Ingen skulle lägga sig i hans åtaganden.

Det var kväll och Kai hade gått och lagt sig tidigare än vanligt eftersom han inte känt sig riktigt bra. Han låg där i sängen och försökte sova, men hans sömnförsök stördes av en hosta som envist återvände hela tiden. Till slut orkade i alla fall sömnens vassa svärd tränga igenom hostans skyddande pansarhölje och Kai somnade in. Sömnen var orolig och han vaknade flera gånger under den natten. Han hade dessutom en hemsk mardröm; han såg ett benrangel stiga upp från marken och släpande gå fram emot honom. Trots att han försökte med alla sina krafter kunde han inte förmå att röra sig ens en millimeter. Benranglet kom närmare och närmare. Men mardrömmen slutade lyckligtvis innan benranglet kom ända fram.

På morgonen lyste solen in genom fönstret vid Kais säng. Han var fortfarande varm av svettningarna han haft under mardrömmen, så han klev upp ur sängen, då drabbades han av en häftig hostattack – han hostade inte bara slem utan det kom även upp blod. Han blev förskräckt och ropade på sin mor. Hon blev lika förfärad själv, då hon såg vad som hänt. Då Kais far fick se det begav han sig direkt till Atzel, som var en gammal kvinna med medicinalkunskap som bodde i närheten, trots att hon blivit beskylld för att vara häxa. Fadern beskrev yttringarna för henne och hon tog med sig vad hon behövde och tillsammans begav sig till familjens boning. Väl inne i huset började den gamla kvinnan med att fråga Kai om hur det kändes och hur det hade utbrutit. Efter att Kai besvarat hennes frågor så utförligt han förmådde, mellan sina många hostattacker, började hon rota i sitt knyte med diverse mediciner; det fanns pulver i regnbågens alla färger, det fanns olika vätskor och diverse torkade blad. Under konstant omrörning tillredde hon en dryck som innehöll en mängd olika ingredienser – de allra flesta hade Kai aldrig ens träffat på tidigare. Drycken skulle tydligen vara bra om man hade problem med lungorna. Kai drack den sakta – den smakade mycket beskt. Enligt kvinnan skulle mediciner smaka dåligt, för då verkade dem bäst. Hon lämnade även kvar lite av drycken för att Kai skulle ta det varje dag – morgon och kväll.

Men Kai blev inte bättre av drycken, som Atzel hade sagt. Istället hade han nu börjat få svarta fläckar på kroppen. Hans föräldrar bestämde sig då för att hämta ett riktigt fältskär. Det var nog enda chansen att rädda Kais liv, som nu hängde på en allt skörare tråd. Fadern gav sig iväg till en närliggande stad för att försöka hitta någon som passade deras behov.

Kai intog den beska drycken morgon och kväll men blev inte bättre för det. Tvärtom han hade nu värre hostattacker och det kom mer blod var gång. Han hade även konstant feber, något som gjorde att han bara låg i sin säng och huttrade. Sin säng, för nu fick han för första gången sova själv i en säng, förut var han alltid tvungen att dela den med någon av sina syskon.

Fadern lyckades få med sig ett fältskär hem från staden för att undersöka Kai. Trots sin långa erfarenhet och stora kunskap inom området, kunde inte heller han avgöra vad för sjukdom Kai hade drabbats av, trots att han gjorde otaliga test och provade en massa olika knep. Han gav, precis som Atzel, Kais föräldrar direktiv på olika hopkok som Kai skulle dricka regelbundet. Men mycket mer än så var det inte, det tycktes som om denna åkomma var något helt nytt för världen.

Som väntat förfogade inte heller fältskärets drycker över någon större påverkan, istället blev Kai allt sämre; hans högra arm hade drabbats av kallbrand och han fick det allt besvärligare att andas. Både hans föräldrar och syskon grät nu ofta och fadern hade dessutom tagit till flaskan för att bedöva sin växande sorg. Innan detta hände hade familjen varit förskonade från dödsfall, alla deras nio barn hade överlevt, något som var väldigt ovanligt. Men nu såg de ett slut på familjeglädjen.

Regnet piskade mot fönsterrutorna och natten hade lagt sig kring det lilla huset. Om man kikade ut kunde man urskilja den kringliggande skogen; granarna sträckte sig trånande mot skyn. Fullmånen, som avbildade sig på himlavalvet, kastade sina vidsträckta skuggor på marken. Kai låg i sitt hörn och vred sig – kanske berodde det på den oförklarliga sjukdom han ådragit sig eller så var det kanske bara en mardröm. Plötsligt slog han upp ögonen, de hade ett utseende som inte var sig likt; de hade antagit en ondskefull ton. Hans mun formade ett elakt leende och han kände sig nu också helt fri från sjukdomen som besvärat honom så väldeliga den senaste tiden. Han kände även något annat inombords, men han kunde inte sätta fingret på vad det var. Tyst kröp han upp ur sängen och tog på sig sina kläder. Sakta smög han över golvet till ytterdörren och tog där på sig sin fars överrock och med den på sig gick han ut i den kalla höstnatten. Väl ute styrde han sina steg mot det lilla förrådet, där hämtade han en gammal rostig lie som inte använts på länge. Nu kände han sig redo att ta sig an byn.

Vägen dit gick genom den dunkla skogen och nattetid gick stigen inte att känna igen. Men efter en lång och mödosam färd öppnade sig låglandet framför Kais ögon. Där borta låg byn, inbäddad i dimmans oskyldiga täcke, väntande på sin baneman. Med raska och bestämda steg styrde han stegen mot den lilla samlingen av hus.

Kai gick in i byn. Det enda som syntes var en svart katt som gick och strök sig mot en av husknutarna, annars syntes inte en levande själ till. Kai bröt sig tyst in i det första huset på vänster hand. Det enda han gjorde var att gå omkring därinne en liten stund, därefter begav han sig till nästa hus. Denna procedur upprepades i vartenda hus i byn. Då det var dags att fortsätta till nästa by hade gryningens första strålar redan kikat fram över horisonten. Kai lämnade byn bakom sig och fortsatte på vägen. Då han kom fram till en korsning stannade han. Han visste inte vilken av vägarna som ledde till någon by. Medan han stod där och funderade kom en bonde gående längs vägen. Kai stoppade honom och frågade vilken av vägarna som ledde till en by. Bonden svarade att om han tog vägen söderut så skulle han komma till en by. Kai tackade och sade att bonden nu skulle få leva då de andra skulle dö. Kai tog nu den södra vägen och fortsatte sin färd. Han skulle bli mycket omtalad i åratal framöver och minnet av honom skulle leva kvar för alltid.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *