Dolda böner

28 februari 2009

Ett väsande, varnade ljud ekade i mitt huvud. Hade han läst mina tankar? Ögonen var mörka, mörkare än vad jag någonsin kunde minnas att ha sett förut. Min kropp stelnade långsamt. Jag mindes alla slag, kamper för att försvara mitt land. Nej, de hade inte visat vrede, endast… retfullhet.
Sekunden var oändligt lång. Det svarta i hans ögon tycktes fylla hela hans kropp. Hatet han fällde mot mig fick mitt nackhår att resa sig. Huden protesterade med svaga ryckningar.
Hans läppar var avslappnade, trots situationen. Ansiktet svagt uttröttat. Bröstkorgen rörde sig i djupa andetag. Handen höll svärdet i ett fast grepp. Ett grepp som ingen tycktes rubba. Svag rädsla steg inom mig runt en fråga. Vad kunde den här… varelsen göra?
Jag kunde inte släppa honom med blicken. Inte alls. Trots att jag nog helst velat döda honom nu. Döda. Hans ilska mötte min. Jag såg samma tankar i hans ögon. Och något annat. En bönfallande glimt innan han plötsligt vände sig om, så fort att ögat inte hann med. Svärdet slog i stengolvet och han försvann bortom dörren.
Innan någon av oss i salen hann reagera, sprang hon efter honom. Mina ögon vidgades först, innan jag rynkade pannan. Vad ville hon? Jag skakade på huvudet, reste mig upp och följde efter. Medan jag gick förbi blängde jag irriterat, ilsket på svärdet ingen vågat röra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *