Dotter av demoner (del 2)

17 augusti 2004

Solen gick ner bakom kullen och kom de gamla ruinerna att glittra i skymningsljuset. I den enda oförstörda delen, det gamla templet, syntes ett ljussken som snabbt bleknade bort. En kvinna, iklädd en svart kåpa, steg ut. I handen höll hon en utsirad stav, med en stor röd juvel fastsatt på toppen.
Hennes mörka hår var bakåtstruket och visade upp hennes ansikte. Hon var vacker, om man inte såg de röda grymma tatueringar som täckte kinderna och pannan. Hennes kolsvarta ögon stirrade ut över ruinen.
Det var många år sedan jag var här sist, tänkte hon bistert.
Hon gick långsamt ut ur ruinen, fram till en gammal gravsten. Hon lade handen på den, smekte den försiktigt.
– Mor, viskade hon tyst. Jag har kommit tillbaka!
Hon rätade på sig, och höjde staven över huvudet. Ord kom till henne, ord fyllda med kraft och löften om hämnd. Staven började glöda. Ett rött sken spred sig ifrån den. Skenet ökade i styrka, tills det verkade uppsluka hela dalen och ruinen. Hennes mässande steg till ett skri, och blev sedan tyst. Ljuset gled bort. Där förr ruinerna stått, fanns nu en vacker stad. Templet höjde sig högt ovan alla byggnader, och glänste vackert av guld. Massa röster hördes ifrån den förr så tysta ruinstaden. De talade om strid, om hämnd, människornas öde. En man kom ut från staden. Han började gå emot henne och stannade en liten bit bort. Hans ansikte liknade kvinnans på ett sätt som antydde att de var nära släkt. Kvinnan log, och började gå emot honom.
– Far, ropade hon, det är gjort!
– Jag vet, min älskade dotter, jag vet. Ssatchen’ Imkherne har återvänt till världen som vi en gång styrde. Länge har vi bidat i en annan värld, fjärran ifrån den plats som är vår. Men nu, tack vare dig, så har vårat folk återvänt!
Kvinnan skrattade.
– Människorna vet inte vad som väntar dem…
– Min dotter, du har vuxit, sade mannen med stolthet i rösten. Leanndera, hämnas din mor och gör vårat folk åter till de härskare vi en gång var.
Leanndera kramade sin far.
– Vi ska få våran hämnd, inom kort. Är folket redo för strid?
Mannen nickade, och blåste i ett utsirat horn som han tog upp ur en ficka i kåpan. En mjuk, ropande ton hördes, och en man kom utridande ur staden.
Han liknade dem bara på de tatueringar och blixtrande svarta ögon han hade.
– Ers höghet, vad är er befallning?
– Vi färdas till strid. Är trupperna redo?
– De inväntar er befallning.
– Bra. Säg dem att vara beredda. När vi kallar, så måste de vara stridsberedda.
– Ja, ers höghet.
Mannen återvände till ruinstaden. Leanndera såg på sin far.
– Vad skall vi göra?
– Vi skall färdas till människostaden och se om människorna är beredda att underkasta sig vårt styre. Om de gör motstånd, krossar vi dem. Om de accepterar oss som deras rättmätiga härskare, så får de leva.
Leanndera blottade sina spetsiga tänder i ett grymt leende.
– Jag hoppas att de gör motstånd!
– Jag med, kära dotter, jag med. Men låt oss färdas. Skall vi ta med oss eskort?
– Nej far, jag är allt skydd som vi kan behöva.
En kolsvart stråle sköt ut ifrån hennes hand och krossade ett träd till smulor.
Mannen log.
– Min dotter, sade han tillgivet, du är kraftfull bortom ens våran förståelse. Vi behöver ingen eskort. Men kanske färdmedel?
– Två ssenchaka är allt vi behöver.
Mannen nickade och gav ifrån sig ett visslande läte. Ett vrål hördes ifrån staden.
Två varelser steg upp och flaxade med fjälliga vingar. De vrålade återigen och flög emot dem. De tog mark med en duns och sträckte på sina fjälliga nackar. Leanndera gick fram och strök försiktigt nacken på den ena. Hon viskade lugnande ord i dess fjälliga öra. Sedan klättrade hon upp på ryggen och tog plats framför de stora vingarna. Hennes far klättrade upp på den andra och strök mjukt de hårda, regnbågsfärgade fjällen. Leanndera viskade återigen något i djurets öra och den böjde på huvudet och började flaxa med vingarna. Med ett vrål lyfte varelserna från marken och flög upp mot himlen.
Från luften såg man ruinstaden, som inte längre var en ruin, och människostaden inte många fjärdingsväg därifrån. Leanndera sände en stråle av Vild Magi i riktning mot staden och vrålade ett stridsrop. Djuret skrek med henne och störtade dit, tätt följd av hennes far.
De tog mark precis utanför staden.
– Vi behöver inte våra ssenchaka i staden, vi för med oss mer respekt om vi går.
– Kom då, min dotter, låt oss se om människorna är redo för underkastelse.
Leanndera sände Svart Magi emot djuren, som skimrade till och bleknade bort. Hon log emot sin far och de började gå emot staden.

De möttes av ofattbart höga hus, underliga saker som sprang förbi dem på hjul, med människor inuti.
– Vad är detta?
– Jag… vet inte.
Människorna stirrade häpet på Leanndera och hennes far. Några pekade och skrattade åt dem.
Hon kände hur ilskan började koka i henne.
– Hur vågar de skratta åt oss?! Har de aldrig sett Härskarrasen förut?
– Nej, jag tror inte de har det.
– Låt oss straffa dem!
En grupp med unga män stirrade hånfullt på Leannderas kåpa och stav. Hon stirrade blodtörstigt på dem och blottade sina vassa tänder. De skrattade och pekade på henne.
Leannderas ilska och instinkter tog över, och hon samlade makt med hjälp av stenen. Med en hastig rörelse sände hon Vild Magi mot ynglingarna och dödade dem omedelbart.
Skräckslagna människor började skrika och springa bort från dem. Sakerna på hjul stannade med underliga skrik och backade.
Leanndera log blodtörstigt emot sin far.
– De är uppstudsiga, far.
– Straffa dem, dotter. Låt inga uppstudsiga människor håna oss, vi är deras Härskare!
Hennes fars röst fylldes med ilska och sorg.
– De dödade din vackra mor, och kidnappade dig. Straffa dem!
Leanndera vrålade ett stridsrop fyllt med ilska och sorg. Dessa lägre stående varelser hade dödat hennes mor, och kidnappat henne. De hade sårat hennes far! Nu skulle de få lida för allt de hade gjort.
Hon samlade all magi hon var mäktig och koncentrerade den i staven. En enorm stråle av Mörk Magi sköt upp ur staven och spred sig över staden. När den vidrörde en människa så multnade den bort och försvann, likt en bris eller en vindpust.
Ett ylande ljud hördes, och flera av de där underliga sakerna kom emot henne. De stannade, och ur hoppade flera människor med svarta pinnar i händerna.
– Släpp vapnet!
Leanndera stirrade föraktfullt på människorna. Hur vågade de sätta sig upp emot Härskarrasen?
– Hur understår ni er att sätta er upp emot den högre rasen? Underkasta er oss, och vi skall skona er och låta er bli våra tjänare. Om ni fortsätter med dessa fruktlösa företag, så skall våra arméer storma denna stad, och fler efter.
– Släpp vapnet långsamt på marken och gå bort från det.
Människan talade i en fyrkantig apparat som han höll i handen.
Leanndera kunde bara uppfatta några korta ord, men dessa gjorde henne utom sig av ilska.
– Helt vansinni… Mentalsjukhus… Farlig och beväpnad… Bör låsas in…
Hon vrålade av ilska och sände Vild Magi mot människorna. De som inte hann ducka blev mosade av den kraftiga magi vågen. De som överlevde tryckte på pinnarna och skickade små runda föremål mot Leanndera och hennes far. Hon duckade lätt undan. Hennes far ylade till. Leanndera vände sig skräckslaget om. Mörkt blod pumpade ur ett sår ur hennes fars bröstkorg. Hon vrålade av skräck och fullkomligt ursinne. Hon uppfylldes av Magi, så totalt att luften omkring henne vibrerade. Magistrålar sköt fram emot människorna som duckade bakom de rullande sakerna. Sakerna och människorna utplånades på ett ögonblick. Kvar fanns bara lite svart damm och lite blod.
Leanndera rusade fram till sin far och höll honom i famnen. Hon stirrade förtvivlat in i hans ögon.
– Far, lämna mig inte, sade hon med gråten i halsen.
– Leanndera, sade hennes far med en mjuk stämma. Jag är så stolt över dig. Ta upp strid mot människorna, tvinga dem till underkastelse. Snart är jag borta, och då är du ledare för vårat folk. För vidare vårar blod och se till att vårat folk styr denna värld…
– Nej far, du skall inte dö, grät hon. Jag klarar mig inte utan dig!
– För vidare vårat blod…
– Jag lovar!
– Jag älskar dig, min dotter…
Hans röst tunnades ut, och han slöt ögonen. Blodflödet saktades av, för att sedan försvinna helt och hållet. Leanndera höll sin fars kropp i famn och vaggade fram och tillbaka, överväldigad av sorg och ilska. När hennes tårflöde saktades av så reste hon sig upp. Hon tog sin faders horn och fäste det i bältet. Sedan visslade hon en hög ton. Vrål hördes från skogen och djuren de hade lämnat kom inom synhåll. De tog mark precis framför henne och böjde på nackarna i underkastelse. Leanndera lyfte med lätthet upp sin döde faders kropp och besteg djuret. Hon lade varsamt kroppen på djurets rygg framför sig.
Hon höjde staven och samlade Magi ännu en gång. Hämndbegäret fyllde henne, blandat med en ofattbar sorg och vrede. Djuren lyfte från marken och svävade uppåt.
Leanndera sände magi emot de stora byggnader som hon såg. Alla föll till marken med gnisslande ljud som var fruktansvärda att höra. Döda människokroppar kantade gatorna och Leanndera log blodtörstigt. Hon skulle återvända med arméerna, och krossa människornas städer. Det var krig…

Hon styrde djuren mot Staden och märkte inte tårarna som vätte hennes kinder. Allt hon kände var den allt uppslukande ilskan och vansinnet som följde tätt inpå. Hämnd var allt hon kunde tänka på, hämnd. Hon skulle uppfylla sin faders sista önskningar. Hon skulle kuva människorna, och föra vidare hans blod.

Hon landade djuren precis utanför portarna till Staden. Med en snabb magistråle kom hon djuren att ännu en gång blekna bort. De var, trots allt, frammanade av henne att lyda. Hon lyfte upp sin faders kropp och vandrade in i Staden. Hon möttes av en kapten, som med förvåning stirrade på kroppen hon bar på. Han var ung, så hon förlät honom hans misstag.
– Kapten!
– Ja, es höghet.
– Människorna har dödat min fader, vilket gör mig till ledare. Vi anfaller människostaden i gryningen nästa dag.
Kaptenen bugade, med sorg i blicken, mot henne.
– Vi skall förrätta begravningen vid solnedgången. Informera folket om detta.
– Ja, ers höghet.
Leanndera gick med långsamma steg fram till templet. I famnen höll hon fortfarande sin faders livlösa kropp. I templet möttes hon av översteprästen, som sjönk ner på knä med armarna riktade mot himlen, som i en bön, när han såg hennes börda.
– Ers höghet, vad…?
– Min fader blev dödad av människorna. I morgon färdas vi till strid!
Översteprästen log blodtörstigt.
– Men ikväll är en tid för sorg. Min faders begravning skall ske vid solnedgången, när solens sista strålar vidrör taket på Templet. Han skall vila sida vid sida med min moder.
– Ja, ers höghet. Placera honom på Altaret, så vi kan påbörja Dödsritualen.
Leanndera gick fram till det stora altaret. En liten fördjupning på mitten antydde att flera hade legat där. Kaptenen följde tätt efter henne, med medkänsla i sina svarta ögon.
Hon lade försiktigt sin faders misshandlade kropp i fördjupningen och kysste hans kalla kind.
Sedan backade hon långsamt, med blicken hela tiden fäst på hans kropp. Hon kände hur benen vek sig under henne, och hon vacklade bakåt. Kaptenen fångade upp henne med sina starka armar. Allting svartnade för hennes ögon och hon lät sig sorgset sugas in i mörkret.

När hon öppnade sina ögon visste hon först inte var hon befann sig, eller varför hon låg där. Men sedan mindes hon, och lät tårarna flöda fritt.
– Far, viskade hon.
Hon satte sig sakta upp. Eftermiddagssol strömmade in genom ett stort fönster, och visade upp en sovande gestalt sittandes bredvid henne. Hon stirrade förvånat på mannen, som visade sig vara den unga kaptenen. För ett ögonblick undrade hon vad han gjorde där, men sedan mindes hon att en högt uppsatt kapten eller ledare utsågs till livvakt åt den nya härskaren. Med en grimas steg hon ur sängen och sträckte på sig. Hon var fortfarande iklädd sin svarta kåpa. Hennes stav låg på ett bord alldeles intill sängen. Hon sträckte sig efter den och stödde sig på den när hon gick fram till den sovande kaptenen. Magi tog hårt på krafterna, och hon hade använt fruktansvärt mycket.
– Kapten!
Mannen satte sig yrvaket upp.
– Ers höghet! Jag har blivit utsedd till er livvakt, så jag…
– Strunt i det. Hur länge har jag varit medvetslös?
– Det är strax efter middagstid, begravningen av den förre härskaren skall ske inom kort.
– Bra. Kom nu.
Hon gick långsamt ut ur rummet och ut på gatan. Solens strålar skänkte Staden ett överjordiskt skimmer, och fick den nästan att stråla. Men Leanndera såg inget. Allt hon såg var när hennes far låg död på marken, blödande efter sår som människorna tillfogat honom. Hon fylldes av ett intensivt hat emot dem, och svor inom sig en ed att inte vila förrän hennes faders önskningar var uppfyllda.
Kaptenen kom springande efter henne och började gå tyst vid hennes sida.
Hon vände sig mot honom.
– Vad är ditt namn?
– Kargynn, ers höghet. Son till Lord Marfghan, livvakt åt Härskaren innan er.
Hon nickade långsamt.
Begravningsplatsen var upplyst i solens sista strålar. Hennes folk var samlat runt hennes moders gravsten, och en nygrävd grav som ännu var tom. Hon lade en hand på sin moders gravsten och viskade mellan sammanbitna tänder:
– Jag skall hämnas er, både dig och far, mor, detta svär jag.
Inifrån staden hördes sorgsen sång. Ett led med människor, bärandes på en bår, kom gående emot dem, ledda av översteprästen. De vandrade fram till den tomma graven, hela tiden sjungande. Folket böjde på sina huvuden när ledet passerade dem. När de kom fram till den tomma graven så sänkte de ner båren i graven med långsamma, ceremoniella rörelser.
Tårar rann nedför Leannderas kinder, vätte ner hennes kåpa. Översteprästen tog till orda, men hon hörde inte hans ord.
När han till sist tystnade och gjorde en bjudande gest åt hennes håll så sträckte hon på sig och talade:
– Min far blev mördad av människor, likaså min mor. I morgon är det dags för oss att straffa dem! Som eran nya ledare och Kärl åt Den Vilda Magin är det min uppgift att leda er i strid. Ännu en gång skall vi leda denna värld! Visa ingen nåd åt människorna, för de förtjänar ingen! Hämnd!
Folket skrek av sorg och blodtörst. Hon skrek med dem, och gav dem löften om blod och hämnd. När solen sjönk ner bakom horisonten tystnade hon, och gav dem tillåtelse att gå därifrån. Hon var deras ledare nu, och imorgon skulle hon uppfylla en del av löftet till sin far. Den andra delen skulle hon uppfylla så snart hon hade hittat någon som var värdig.
Hon log ett sorgset leende mot skymningen.
– I morgon, viskade hon, i morgon.

Det här är en ganska kort fortsättning, men resten kommer senare!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *