Dotter av demoner (del3)

24 september 2004

Solens första strålar smekte de upprättstående stenarna som markerade ett antal gravar. En lång kvinna, klädd i en lång svart kåpa hållandes i högra handen en lång stav, krönt med en blodröd sten stod bredvid, med ansiktet uppvänt mot solen. Hon viskar mellan sammanbitna käkar tysta förbannelser. Ilskan, hatet och sorgen lyser som ett öppet sår ur hennes ögon.
Hon har genomlidit mycket, det kan man se på henne. Hon lutar huvudet bakåt och ger ifrån sig ett genomträngande skri som ekar i den stora dalen. Skriet innehåller så mycket smärta att det knappt tål att höras. En varm tår glider nedför hennes kind, väter kragen på hennes svarta kåpa. En man närmar sig försiktigt bakifrån.
– Ers nåd, behöver ni mig?
Kvinnan vänder sig långsamt om och stirrar lugnt på mannen. Han skruvar oroligt på sig och vänder till sist bort blicken. Kvinnan tar till orda.
– Låt trupperna marschera mot människostaden. Inom kort skall den falla, och dammet efter den skall inte lägga sig på många tidevarv. De har levt för länge i fred. Låt ingen undkomma, varken man eller kvinna. Drick deras blod, låt deras sönderslitna kroppar kastas till marken och brännas!
– Ja, ers nåd.
Mannen bugade sakta och sprang därifrån. Kvinnan vände sig tillbaka mot stenarna och den uppgående solen. Hon smeker försiktigt en av de nyare stenarna.
– Far, jag behöver dig, viskar hon mellan sammanbitna tänder.
Hon står stilla en stund, som om hon väntade på svar, men går efter en stund sakta därifrån.

Leanna klättrade upp på varelsen hon kallat på. Den böjde på sin långa fjälliga nacke och tittade undrande på henne med ett stort rött öga. Hon höjde staven ovanför huvudet och skrek en gång. Varelsen flaxade frenetiskt på vingarna. Till slut lyfte den från marken och svävade upp ovanför den enorma armé som stod under henne. Leanna tog upp hornet som hennes far gav henne och blåste hårt i det. En hård ton, fylld med krigslust och ilska, fyllde dalen. Hon sänkte det och stirrade ut över folket.
– Mitt folk! Nu är det dags för att slå tillbaka mot människorna! De fördrev oss, tvingade oss att leva i en annan dimension! De mördade min familj, och dessutom medlemmar ur era släkten. Vi ska krossa denna stad till smulor. Låt ingen leva!
Varelserna under henne vrålade av blodtörst och ilska. Hon slängde fram staven och vrålade.
– Framåt!
Armén började marschera. Snart doldes de av skogen och allt som visade att de fanns där var det avlägsnande ljudet av trampande fötter och ett dammoln som snabbt lade sig till ro på den soltorkade marken.
Leanna lutade sig bakåt och gned sig på nacken. Det smärtade där, precis som om hon bar på ett tungt lass. Hon suckade. Hon kunde inte vara svag nu, när de skulle ut i krig. Ett vrål bakifrån kom henne att hastigt rycka till och vända sig om. Men det var bara Kargynn, ridandes på en varelse hon besvärjt fram åt honom. Han fick den att sakta ner bredvid hennes.
– Ers nåd, mår ni bra? Frågade han lågt.
– Jag… mår fint.
– Finns det något jag kan hjälpa er med, ers nåd?
– Nej Kargynn, inte just nu, men tack för att ni frågade.
– Isåfall, ers nåd, skall vi beskåda när människornas stad försvinner från denna planet?
– Ja, det gör vi!
Han log ett vasstandat leende mot henne. Hon log blekt tillbaka. Deras varelser tog fart och svävade iväg på stora vingar. Hon böjde sig ner bakom den fjälliga nacken och skyddade ögonen från den starka fartvinden. Snart syntes de höga glittrande tornen i människostaden. Ljud, som av klirrande stål, trampande fötter och höga smällar, hördes tydligt därnerifrån. Kvinnoskrik kom från en av de mindre tornen.
Leanna sänkte ner varelsen och beskådade nöjt förödelsen. Hennes soldater jagade människor, som istället för att försvara sig med svärd, sprang därifrån skrikandes. Döda låg överallt, men förvånansvärt få av hennes egna. Hon sänkte staven och samlade kraft, som hon skickade mot ett av de stora tornen. På ett ögonblick smulades det sönder till intet. Döda människor flög genom luften och landade med osmakliga dunsar på marken. Ett litet barn satt hopkrupen på marken bredvid ett torn, vildsint gråtandes och rivandes i en kvinnokropp som låg bredvid. En soldat sprang förbi, stannade och gick tillbaka för att titta. Han petade försiktigt på kvinnan, som inte rörde sig. Han tittade på barnet, som började skrika när hon såg honom. Han satte klorna framför öronen och röt ilsket åt barnet, som snyftade och skrek. Han höjde svärdet och sänkte det med ett snabbt hugg. Barnets skrik tystnade med ens.
Leanna tittade oberört på.
– Säg åt soldaterna att samla ihop några av de mindre barnen. Vi kan använda dem som slavar.
– Ja, ers nåd.
Kargynn vrålade en order åt kaptenerna, som nickade samfälligt och vrålade åt sina soldater.
Striden koncentrerades in emot kärnan av staden, där en grupp människor hade börjat försvara sig med svarta pinnar, liknande dom som hade mördat Leannas far.
Ilskan vällde upp inom henne, och hon välkomnade den som en kär vän. Hon sänkte staven och sände Svart Magi mot männen. De förintades på ett ögonblick.
Innan hela dagen hade passerat så var människorna döda. De stora tornen var välta, människobarn hade samlats in och förts till lägret. Leanna sänkte sig ner till marken.
– Hur stora är våra förluster?
– Trehundra av vårat folk har dödats. Men vi har dödat tusentals av deras, och fångat in tvåhundra barn som kommer att utgöra bra slavar.
– Har några människor undkommit?
– Vi tror inte det, men för säkerhets skull sände vi ut en grupp spanare. Om några har undkommit, så skall de snart vara infångade eller döda.
– Bra. Om ni fångar några levande, så för dem till mig. Hur snart kan vi anfalla en ny stad?
– Vi har kvar fyrtiofem tusen soldater, och eftersom förlusterna har varit minimala, så kan vi anfalla större städer inom en vecka. Mannarna behöver bara återhämta sig lite.
– Mycket bra. Jag litar på att ni tar hand om resterna.
– Ja, ers nåd.
Leanna nickade och fick varelsen hon satt på att sväva iväg. Kargynn följde efter, på mycket nära håll. Hon flög iväg över träden, i riktning mot ett högt torn många fjärdingsmil därifrån.
Kargynn flög upp bredvid henne.
– Vi skall inte göra några drastiska aktioner hoppas jag, ers nåd?
– Vi skall enbart undersöka omfånget av staden, och hur många människor där finns. Vi skall inte ens ta mark.
Han nickade accepterande.
Ett rasslande ljud underifrån fick Leanna att dyka ner med varelsen. En människokvinna sprang förtvivlad genom skogen. Hon rev och slet i buskar, kämpade förtvivlat för att komma undan sina förföljare, som var precis bakom henne. Leanna log blodtörstigt.
– Säg åt soldaterna att jag tar hand om kvinnan.
Kargynn nickade och dök ner. Leanna väntade en stund och dök sedan ner, i riktning mot kvinnan, som förtvivlat tittade bakåt för att fånga en syn av förföljarna. När hon inte såg någon eller hörde något stannade hon förbryllad. Hon log lättad och började gå i riktning mot nästa stad. Leanna svävade ner tills han var bara några alnar ovanför kvinnan, som inte upptäckte henne. Hon dök ner och grep tag i kvinnans arm. Kvinnan skrek av skräck och försökte slita sig loss. Leanna tog ett fast grepp i kvinnans arm och slängde upp henne framför sig. Sedan svävade hon upp på hög höjd, där kvinnan inte kunde hoppa utan att lida en plågsam död.
Kvinnan grät förtvivlat. Hon var ganska ung, med långt blont hår och en brun kort klänning utan ärmar. Hon hade också på sig byxor av något konstigt blått material. Hon satte sig försiktigt upp och grep med darrande fingrar om vingfästet på varelsen. Hennes tårfyllda blå ögon stirrade med vild skräck ner på marken långt nedanför. Hon höjde blicken och stirrade på Leanna. Och skrek. Leanna log, medveten om att hon blottade sina långa huggtänder. Kvinnan sträckte upp armarna ovanför huvudet och kröp darrande ihop så gott det gick på varelsens fjälliga rygg. Leanna log ännu en gång och styrde varelsen emot ett berg nära. Hon flög fram till en smal klipphylla, varifrån kvinnan inte kunde fly. Varelsen tog mark nära kanten. Leanna hoppade vigt av och stirrade uppfordrande på kvinnan, som nu skakade våldsamt och grät. Varelsen böjde på ryggen och fick kvinnan att glida av, ner på marken.
Hon kröp förtvivlat ihop på marken och knäppte händerna. Hon muttrade något underligt mellan tårarna. Leanna tittade intresserat på. När hon tröttnade böjde hon sig ner och tog ett fast grepp om kvinnans haka och lyfte upp henne till ögonhöjd. Kvinnan vred sig och rev med händerna över Leannas armar. Leanna suckade och tilltalade kvinnan på människornas tungomål.
– Lugna ner dig, människokräk, annars vrider jag nacken av dig nu med en gång!
Kvinnan lugnade ner sig, men hennes snyftningar fortsatte oförminskade.
Leanna kastade ner kvinnan på marken och sträckte på sig.
– Jag skall ge dig några valmöjligheter, människa. Jag kan lämna dig här, men då kommer du att kasta dig ner från berget och få en snabb död. Jag kan å andra sidan lämna över dig åt mina soldater, och låta dem våldta dig tills du lider en våldsam död. Men det är inte nyttigt för dem att beblanda sig allt för mycket med människor. Eller så kan du välja att viga ditt liv åt min sak, och då får du, som första människa, leva efter en av våra attacker. Du kommer at få leva tvåhundra år och uppfostra våra nya slavar. Vad väljer du?
Kvinnans gråt ökade i styrka, men hon svarade inte.
Leanna suckade och lyfte ännu en gång upp kvinnan till ögonhöjd. Hennes skarpa klor rispade upp stora blodiga sår på kvinnans haka.
– Svara, väste hon, annars väljer jag åt dig!
Kvinnan skakade på huvudet och grät ännu mer.
Leanna skakade klentroget på huvudet. Hon hade gett människan en chans att leva, att nå en för människor lång ålder. Men hon kunde ändå inte svara. Leanna drog med klon över halsen på kvinnan. Ett rött stråk av blod syntes på kvinnans vita hals.
– Detta är din sista möjlighet. Om du inte svarar nu, så offrar jag dig till min gud och dricker ditt blod som offergåva! Svara!
Kvinnan stirrade in i Leannas ögon. Hon läste en enorm förtvivlan därinne.
– M-mitt barn, kved hon mellan tårarna. Ge mig mitt barn, så-så ska j-jag tjäna e-er.
– Ditt barn… Kör till, du skall få ditt barn, om det lever. Om du svär att tjäna oss till ditt liv ändas.
Leanna släppte kvinnan.
– Jag svär vid min döde pojkvän att jag ska tjäna er tills jag dör.
Kvinnans gråt hade nu tystnat, och hon sträckte på sig. Leanna nickade nöjt.
– Det är bra… vad är ditt namn?
– Mi-miranda.
– Det är inget bra namn. Du skall heta Meyrina. Det betyder barn på vårat språk. Som jag sade, så är det bra, Meyrina, men jag kräver något mer av dig.
Meyrina stirrade med skräck i blicken på henne. Leanna log lugnande.
– Det är inget farligt.
Hon sträckte sig fram och lade händerna på Meyrinas kinder. Hon slöt ögonen och samlade kraft från kristallen hon bar. Kraften sände hon in i kvinnan, raderade alla hennes minnen från människolivet och lämnade en känsla av att tjäna och obrottslig lydnad intill döden.
Meyrina öppnade ögon. De var inte längre blå, utan helt färglösa. Hon stirrade samlat rakt framåt. Tårarna hade torkat på hennes kinder.
– Kom Meyrina, vi skall hämta Kargynn och se hur nästa stad vi skall anfalla ser ut.
– Ja härskarinna.
Leanna klättrade upp på varelsen och visade åt Meyrina att klättra upp bakom henne. Meyrina lydde utan att röra på en muskel. De svävade iväg från klippan och åkte i riktning mot människotornet. Bakom dem, på klipphyllan där de hade stått, låg en suddig gestalt av en kvinna. Den bleknade sakta i ljuset, för att snart försvinna helt och förvandlas till ett minne.

Leanna sträckte trött på sig. Det var alldeles mörkt i rummet, solens sista strålar hade för länge sedan bleknat bort. Det enda som lyste upp rummet var det starka röda ljuset ifrån hennes stav, som låg på det breda bordet framför henne.
Hon reste sig upp ifrån den utsirade stol hon hade suttit i, tog upp staven och vandrade fram till dörren. Hon sköt försiktigt upp den och smög ut. En mörk skepnad låg bredvid dörren. Den snarkade till och rörde oroligt på sig när ljuset från hennes stav strålade ner. Hon sänkte hastigt ljuslågan och böjde sig ner. Hon lyste hastigt på varelsens ansikte och upptäckte att det var Kargynn, som vanligt vaktade hennes dörr. Hon log långsamt och sträckte fram handen.
Kargynn grymtade till och hon drog hastigt åt sig handen.
Hon reste sig upp och gick ut ur huset. Hon vandrade i riktning mot gravstenarna, där henne mor och far var begravda. Staden var tyst, alla soldater sov, liksom barnen och de djur som fanns där. Meyrina sov även hon sedan länge.
Gravstenarna avtecknade sig kolsvarta mot den mörka himlen. Leanna sjönk ner på knä framför sin fars och lade handen på den.
– Vad ska jag göra far? Vi har slagits mot människorna så länge nu, men för varje seger vi vinner, så känns det som om jag förlorar en del av mig själv. Det känns så fel far, jag kan inte döda fler små barn, oskyldiga kvinnor, inte ens de onda män som är krigare. Jag kan inte ens minnas varför vi gör allt detta!
Varma tårar fyllde hennes ögon och vätte gravstenen. Leanna grät bittert, grät över sin döda familj, alla människor hon dödat, alla krigare som så modigt dödat och dödats för henne.
När en stor hand lades mjukt på hennes axel så ryckte hon till och reste sig upp, men tårarna vätte fortfarande hennes ansikte.
– Ers nåd, hur mår ni? Finns det något jag kan göra?
– Nej Kargynn, det finns det inte. Det är för sent för det…
– Vad menar ni, ers nåd?
Leanna skakade på huvudet, och blinkade undan tårarna som envist fyllde hennes ögon. Kargynn lade försiktigt en ärrad hand på hennes kind. Hon slöt ögonen och lät tårarna komma.
– Ers nåd, jag…
– Nej Kargynn, jag ber, var tyst.
Hon lutade sig emot honom och snyftade tyst. Han lade armen runt henne och tryckte henne mjukt mot sig. Leanna öppnade ögonen och tittade på honom genom tårarna. Han tittade tillbaka, med en blick hon aldrig hade sett förut på någon av deras släkte. Den var nästan mänsklig…
Hon tog hans hand.
– Kargynn, kom med mig.
– Allt för dig, ers nåd.
– Mitt namn är Leanndera, som ni mycket väl vet.
– Ja, ers nåd. Leanndera…
De gick mot hennes hus. Leannas stav glödde stilla i mörkret och ledde dem oskadade fram. Leanna öppnade dörren och drog med Kargynn in. Mörkret uppslukade dem, och döljde allt för staden.
Staven låg bortglömd utanför huset. Den glödde mjukt i det sammetssvarta dunklet.

Det kommer fler delar av den här, men det kanske tar ett tag. But be pacient… =)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *