Dotter av Demoner (del4)

8 november 2004

Leanna öppnade långsamt ena ögat. Rummet var dränkt i mörker, så djupt och sammetssvart som mörker bara är på morgonen precis innan solen går upp. Hon öppnade andra ögat. Hon kunde svagt urskilja konturer av fönstret, en stor kista och en stor skepnad bredvid henne. Hon log långsamt och slöt ögonen igen. Sömnen kom fort och dränkte alla tankar med ljuva drömmar.

En vindil viskade i hennes öra, ord om förräderi och dråp bland fränder.
Med en rysning satte hon sig häftigt upp i sängen. Det var precis innan gryningen, och mörkret var nu mer grått än svart. Det var helt tyst ute, inte ens vinden talade till henne.
Leanna gled försiktigt ut ur sängen, noga med att inte väcka mannen som låg där.
Hon drog på sig kåpan och fällde upp huvan. Sedan gick hon långsamt ut ur huset.
Hon tog staven som låg kvar där hon hade lagt den, utsträckt på marken. Kristallen glödde svagt i takt med hennes hjärtslag. Inga levande varelser var vakna, inte ens de slavar som fanns där. Det var hon nöjd med. Tystnaden och ensamheten passade henne bäst, då inget var tillgjort och inga krav var ställda på henne.
Hon vandrade långsamt genom staden, ut genom de högt välvda portarna och fram till de gravstenar där hennes föräldrar var begravda. Hon sjönk ner på knä bredvid sin fars sten och lade en sval hand mot dess grova yta.
– Åh, far, jag saknar dig, sade hon lågt.
Hon reste sig sakta upp och vände sig mot den uppgående solens rundel. Hon höll ut armarna och andades med långa djupa andetag. En aura av gnistrande magi bildades runt henne, och ökade i takt med solens strålar. När tillslut solen helt hade stigit upp på himlen så minskade auran bort och försvann. Leanna sänkte armarna och gick därifrån.

Hon gick långsamt tillbaka genom staden, till sitt hus. Dörren gled upp när hon kom. Hon rynkade pannan. Hon hade stängt den innan hon gick, det mindes hon.
Stavens ljus ökade i styrka, starka röda strålar strömmade in i rummet. Men inget mystiskt avslöjades, ingen lönnmördare stod gömd där. Med en suck av lättnad gick hon in i rummet och kastade av sig kåpan. Staven lade hon försiktigt på marken, nära sängen, innan hon lade sig ner bredvid Kargynn. Hon log mjukt och slöt ögonen. Snart tog sömnen henne, och hon kände inget mer.

Långsamt öppnade hon ögonen. Något hårt och obekvämt låg under hennes rygg, som en hård planka av något slag. Hon öppnade ögonen helt men såg inget. Hon befann sig i ett kompakt mörker, där inte ens stavens mjuka ljus syntes. Staven! Hon sträckte ner handen och letade förtvivlat efter den, men den var inte där. Istället mötte hennes hand sten och fukt. Hon reste sig upp, men upptäckte att hennes armar var fastsurrade.
Hon stirrade vilt omkring sig. Var befann hon sig? Hon andades djupt och slappnade av. Ett filter av röd magi lades framför hennes ögon, och hon såg att hon befann sig i en källarhåla. Hon låg på en smutsig träbrits, iklädd sin vanliga svarta kåpa. Cellen var fyrkantig, byggd av hård ogenomtränglig sten. En gallerförsedd dörr satt en meter ovanför marken.
Leanna samlade magi inom sig och försökte skjuta ut den. Men hennes händer var så hårt bundna att bara en svag stråle mörk magi sköts ut. Den skrapade svagt väggen, gjorde den lite sotig, men skadade den inte.
Vad hade hänt? Undrade hon förtvivlat.
Hon lade sig ner på britsen och slöt ögonen. Kanske skulle hon vakna och märka att allt bara var en dröm. Kanske…

– Vakna nu!
En ilsken röst fick henne att hastigt sätta sig upp. En man höljd i mörker stod framför henne. Hon kunde se fler män stå bakom honom. Och någonstans skymtade hon den svaga glöden från hennes stav.
– Hon är vaken nu, ers nåd, sade mannen lismande och backade undan.
Mannen som höll staven steg fram. Leanna ändrade sin syn så hon kunde se honom.
– Kargynn, viskade hon, vad betyder detta?
– Lämna oss, sade han och viftade med armen bakom sig.
Männen gick tyst ut ur rummet och stängde dörren bakom sig. Kargynn lutade sig lätt mot staven och tittade lugnt på henne. Ilskan vällde upp inom Leanna, het som en våg.
– Kargynn, vad har ni gjort med mig? Hur vågar ni kedja fast mig här?
Han tittade bara lugnt på henne, tills hon motvilligt sänkte blicken.
– Du förstår Leanna, min kära, det är så här enkelt. Du är inte längre vår ledare, inte ens en av oss. Vi kom fram till att du inte var tillräckligt stark för oss. Vi har försökt ta över denna futtiga värld i snart tio år, men ingenting har hänt. Nu har vi till och med levande människor i våran stad. Det är så fel, de borde dödas allihop!
– Men Kargynn, du förstår inte, vi kan ju inte bara…
– Döda dem alla? Jo, det både kan och borde vi. Om du hade låtit krigarna drick människornas blod istället för att låta dem vara tjänare, så hade vi kanske kunnat bortse från dina andra svagheter.
– Och vem ska vara ledare istället? Bara jag kan bära Staven!
– Bara du ja, eller någon av ditt blod. Någon stark och värdig, osmittad av mänsklig svaghet. En stark demon, med all magi som du borde ha, om du inte hade varit så blödig.
– Vem pratar du om?
– Din son förstår du väl! Eller din dotter, det går också bra.
– Jag har inga barn, som du borde veta.
– Inte just nu, men du kan få, sade han hånfullt. Och gissa vem som har blivit utsedd till den stora äran att vara fadern?
– Förrädare! Jag trodde att du brydde dig om mig.
– Snälla du, omtanke är alldeles för blödigt. Jag brydde mig om ditt blod, att du var dotter till Mästaren var allt som spelade någon roll. Var tacksam, det är mer än vad de flesta demoner får.
– Jag hatar dig, du kommer aldrig mer att få röra mig!
– Jag tror knappast att du har något val, kära du. Dessutom är det inte helt säkert att det behövs.
Han drog fram staven och höll den ovanför hennes mage. Staven glödde fortfarande svagt.
Kargynn log missnöjt.
– Nåja, det betyder bara att vi får vänta lite till. Förr eller senare kommer du att bli befruktad, det är bara en tidsfråga.
Leanna blottade tänderna och väste. Hennes ögon sken av ilska och något som liknade galenskap. Hon högg efter honom, slet med de långa klorna efter staven. Om hon bara kunde få tag i den.
Kargynn log lättjefullt.
– Det är det som skiljer dig från oss riktiga demoner, Leanna, vi kan behärska våra instinkter. Så som ditt barn kommer att bli. Fast det är klart, du kommer att var död långt innan ditt barn ens har lärt sig att gå.
– Ditt odjur!
– Nej kära du, demon.
Han lade staven på långt avstånd från henne.
– Och nu är det dags att skapa en arvtagare.
Leanna fräste och rev efter honom. Men hans krafter var så mycket större än hennes. Hon slöt ögonen och gav upp. I tankarna färdades hon till den stund när hon mötte sin far för allra första gången. Hon försjönk i minnet och höll fast vid det, som en livlina.

Något rörde sig inom henne. Hon visste, långt innan Kargynn och hennes stav bekräftade det, att ännu ett liv fanns inom henne. Hon visst också att hon var tvungen att fly därifrån, hon kunde inte ge upp detta barn till dem. Om hon var tvungen så skulle hon ta livet av sig.
Men hur? Hon slet i kedjorna som förband henne med väggen. Om hon bara kunde lossa dem så skulle hon kunna fly. Men hon hade inte mycket tid. Om Kargynn skulle upptäcka barnet så skulle han bevaka henne mycket noga, och då skulle hennes flyktplaner var om intet.
Hon tog ett fast tag om kedjorna runt hennes handleder och slöt ögonen. Hon drog magi upp från marken och in i händerna. Snart glödde de med ett mörkt sken som knappt syntes i mörkret. Kedjorna gnisslade och knakade, men de höll. Hon bet ihop tänderna och drog ännu mer magi. Nu kunde hon känna en tunn sprick löpa igenom det tjocka metallbandet. Lite mer Magi, så skulle de spricka. Hon kämpade, men kände att hennes krafter började sina. Om hon misslyckades nu, så skulle allt vara förlorat.
Med en sista kraftansträngning slet hon itu dem. Hon drog långsamt fram händerna framför sig och väste när hon såg de stora röda såren järnet hade skapat runt hennes handleder.
Nu var hon arg, riktigt arg. Ilskan gav henne styrka, gjorde så att hon lyckades samla mer magi som hon skickade mot dörren. Dörren sprack i tusentals bitar med ett öronbedövande dån.
Leanna sprang upp mot dörren. Vakten kastade sig fram, men hon förintade honom med en stråle av stark, svart magi.
Hon rusade uppför en brant trappa, upp mot friheten. Det starka ljuset som bländade henne sade att det var solnedgång.
Ingen mötte henne, staden såg ut att vara helt tom på folk. Döda människokroppar, tömda på både liv och blod, låg överallt. Tydligen hade Kargynn gjort allvar av det han hade sagt.
Hon stannade upp en stund och flämtade efter luft. Vart skulle hon fly?
Hon fylldes av skräck och något som påminde om ensamhet. Hon hade ingenstans att gå, denna stad var hennes hem. Dumma tårar fyllde hennes ögon. Hon torkade ilsket bort dem, och andades djupt.
Hon skulle fly, fly upp bland bergen. Där skulle hon vara säker.

Men först var hon tvungen att säga farväl till sina föräldrar. Hon smög fort genom staden, mot fältet där gravarna stod. Fortfarande såg hon ingen, var var alla?
Gravstenarna stod där de alltid hade stått, svarta och oeftergivliga. Hon sprang fram till dem och kastade sig ner på marken framför dem. Tårarna rann återigen nedför hennes kinder, även om hon denna gång inget gjorde för att stoppa dem.
– Jag förstod att du skulle ta dig hit.
En välkänd röst fick henne att stelna till och vända sig om. Kargynn stod bakom henne, med hennes stav i handen och ett hånflin på läpparna.
– Som jag sade så är du alldeles för blödig för att vara demon. En riktig demon skulle inte sörja att föräldrarna hade dött. Han skulle vara tacksam för att makten övergått till honom.
– Isåfall är jag tacksam över att jag inte är en riktig demon.
Han skrattade mjukt.
– Ibland är du riktigt underhållande, vet du det? Seså, kom nu, vi måste se till att ditt barn inte skadas.
Leanna stirrade klentroget på honom. Trodde han verkligen att hon skulle följa med honom frivilligt, tillbaka till fångenskap? Det sade hon också till honom, men han bara log.
– Om du inte följer med dödar jag dig. Vi behöver egentligen inte vare sig dig eller ditt barn, vi kan ta över här utan stavens kraft. Seså, kom nu.
– Aldrig!
Han suckade och kom närmre.
– Jag vill inte göra det här, sade han nästan sorgset. Du har varit en ganska bra ledare, inte som din far, men närapå. Kom nu.
– Nej, väste hon argt.
Han kom ännu närmre och sjönk ner på knä framför henne. Han tog ett fast tag om hennes hår och böjde hennes huvud bakåt. Med sina blottade huggtänder nära hennes hals väste han mot henne.
– Och vad hindrar mig från att dricka allt ditt blod här och nu? Följ med, annars svär jag att jag gör det!
Leanna blottade sina tänder i något som liknade ett leende.
– Det här, väste och med en snabb rörelse drog hon hans kniv och körde den till hjaltet in i hans hjärta.
Med en förvånade suck ramlade han bakåt och stirrade på henne. Blod bubblade upp i hans mun, och med en sista suck föll han ihop.
Leanna vände sig mot sin fars gravsten och höll pannan tryckt mot den. Från staden kunde hon höra hornsignaler och upprörda rop. Snart skulle de vara här och ta henne till fånga. Hon kunde inte fly, det visste hon, de skulle hitta henne.
Varma tårar fläckade gravstenen och avslöjade skrift inkarvad i den. Med tårfyllda ögon böjde hon sig fram och läste den.
Med makt av vårt släktes magi,
Med makt av vår inneboende kraft
Åkallar jag Gudarnas skugga
Att föra mig därifrån jag kom
Återta allt som skett
Återge det som skulle ha varit
För mig åter till tidens rand
Rädda mig från monsters hand
En stråle av vitt ljus dansade ner från den nu mörka himlen. När den vidrörde gravstenen utplånades den och i dess ställe bildades en skimrande portal. Leanna reste sig långsamt upp, som om hastiga rörelser skulle skrämma den. Ljudet av klapprande hovar närmade sig hastigt. Hon snurrade runt och möttes av tio starka krigare, som med skräck i sina demoniska ögon betraktad den virvlande portalen.
– Stanna där, gå inte in i den, befallde en av dem.
Hon tittade lugnt på dom, tills ett väsande ljud fick henne att se ner.
Kargynn stirrade på henne, medans såret i hans bröstkorg sakta läkte ihop.
– Du kan inte fly, väste han flämtande, jag kommer att hitta er!
Leanna log mjukt och kastade sig in i portalen. Hon möttes av ett starkt ljus som välkomnade henne, och gjorde allting svart.

En svag smärta i ryggen fick henne att stönande sätta sig upp och sträcka på sig. Hon stirrade undrande omkring sig. Vart var hon? Stora träd reste sig mot en mörk himmel. Marken var täckt av en mjuk dimma, ett svagt dis som inte liknade något hon sett på många år.
Hon försökte resa på sig, men hennes stora mage var i vägen. Hon lade förundrad en hand på den och kände starka rörelser under handflatan. Hur kunde det redan vara dags? Hur länge hade hon befunnit sig inne i portalen?
Hon tog ett fast tag om en gren på ett närbeläget träd och drog sig upp på fötter. En skarp smärta fick henne att flämta till. Hon vek sig dubbel och stönade lågt när smärtan blev nästan överväldigande.
Ett ljus en bit bort fick henne att börja springa, på ett klumpigt, vaggande sätt. Varje gång en smärtvåg skakade hennes kropp var hon tvungen att stanna. Efter en kort väg som kändes evinnerlig var hon framme vid ljuskällan, som visade sig vara en gammal ruin. Hon stannade upp och stirrade klentroget på ruinen.
Det kunde inte vara den, kunde det?
Hon vaggade fram till den och in i templet dr hon först hade mött sin far. En fackla var tänd ovan en mjuk filt som lockade. När hon kände ännu en smärtvåg komma lade hon sig försiktigt ner på den och skrek. Något blött kom flödande ut ur henne och blötte filten hon låg på. Med höga skrik av smärta födde hon sitt barn ensam i ruinen.

Ett skrik väckte henne till medvetande. Hon låg fortfarande på den blodiga och blöta filten, men hopkrupen bredvid henne låg en liten varelse, så mjuk och vacker som någonting hon sett. Hon lyfte försiktigt upp den och upptäckte att det var en vacker liten flicka. Hon lade henne på bröstet och kramade henne mjukt.
– Min dotter, sade hon förundrat, min alldeles egna dotter.
Barnet gnällde tyst, men lugnade sig när Leanna gav henne bröstet.
Leanna smekte det silkesmjuka huvudet, som var täckt med svart hårstrån. När barnet kände sin moders beröring höjde hon huvudet och stirrade på henne. Stora svart ögon blickade upp på Leanna, som suckade djupt när hon upptäckte ett rött märke på barnets kind. Hon höjde handen och rörde vid sina egna röda märken. Vad skulle de ha för framtid där, i människornas rike, två ensamma demoner utan någonstans att gå?

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *