Drottningen av Västrike

4 april 2006

Glorias steg med självsäker hållning över trädrötterna som slingrade över slänten. Ett leende letade sig över hans ansikte. Han la handen på svärdsfästet, inte för att det fanns någon särskild anledning till det just här, utan bara för att han tyckte om att känna det. Hans rock och mantel gick i rostbrunt som skogen, där sommaren drog bort. Drottningen av Västrike följde efter honom. De delade samma okränkbara hållning men drottningens min var uttråkad. Hon stödde sig på en vandringsstav i vitt trä, lika vitt som hennes hår, i sin sköra knotiga hand. En handfull soldater bakom drottningen, vilka alla delade hennes attityd, utgjorde slutet av karavanen som slingrade över bergssidan. Glorias var den enda som log. Hans tid skulle snart ta vid. Gripös spiror låg framför dem, och resan närmade sig sitt slut.

Gryningen kom långsamt och karavanens tät avtecknade sig framför dem mot den röda himlen. Där framme gick handlare och hovfolk, alla ivriga att nå staden. Två vakter från Gripö hade kommit karavanen till mötes föregående natt för att fungera som vägvisare under den sista sträckan till palatset. Drottningen hade suckande avfärdat deras enträgna förfrågningar om hennes bekvämlighet här i vildmarken. Hon var intill döden trött på dessa frågor. Ja, det var ovanligt att drottningen själv gav sig utanför Västrikes gränser, och ja, hon hade särskilda skäl, och vidare nej, hon hade inte för avsikt att delge dem. Hennes fotsida, gröna klädnad rördes lätt av vinden när drottning Satrane skred vidare. Glorias hade vinnlagt sig om att inte ställa några frågor, men drottningen visste bestämt att han ville ha något av henne. Hon var smått road över det, hon som inte hade trott att det kunde finnas många fler män av det slaget för hennes del. Hon började bli gammal.

I Gripö palats var drottningens son Eklejev VII prins. Han levde gott, som det anstod en prins, i ovetskap om att hans mor besatt den egentliga makten i hans rike. Det gjorde med andra ord detsamma om han styrde eller inte. Alla Satranes söners gärningar var bara yta och de styrde endast på hennes nåder. Som bakom murar av glas, regerade drottningen i ostört majestät, osynlig och uråldrig. Det var tid att påminna prinsen om det.
– Med nådens gudars hjälp är vi inom palatsets väggar innan det mörknar, ädla drottning.
En vakt gjorde ett försök att hålla undan hennes mantel när de passerade genom ett grunt kärr. Fästet på det tveeggade sticksvärd som hon bar vid bältet glittrade hastigt till i gryningssolen innan den gröna manteln föll tillbaka. Drottning Satrane kvävde en gäspning och tänkte att hon måste ha gjort samma resa minst ett dussin gånger innan dessa eskortörer ens var födda, jämt räknat ungefär en gång varje årtionde. Hon hade haft många söner på Gripös tron, och själv tänt deras likbål, ett efter ett. I lönndom hade hon målat sitt ansikte med deras aska, och i riter svurit gudarnas namn, gudar av blod och eld. Så hade de mörka eldsriterna lagt ytterligare något eller några decennier till hennes liv och drottningstyre, och hindrat kroppens och sinnesskärpans förfall. Måhända var prins Eklejev den förste av hennes söner som skulle komma att dö utan hennes ingripande. Drottning Satrane såg det som fullt möjligt med tanke på hans utsvävande leverne. Hon skulle inte behöva intrigera med lönnmördare eller exekutionsväsende, likt hon hade gjort för hans bröder, kanske hade han rentav själv redan lagt domen över sin nacke.

Under en rast senare på dagen, när dessa tankar upptog drottningens sinne som mest, kom Glorias oombedd till henne. Hon hade gjort en fallen ekstock till sitt audienspodium och han kom med tysta steg och detta självtillitens eget leende skrivet i ansiktet. Glorias bugade sig djupt utan att släppa hennes blick. Bockskägget var nyoljat och glänste lika svart som det bakåtstrukna håret. Drottning Satrane grunnade ett tag på hur hans far kunde ha sett ut. Under det senaste seklet hade hennes minne och föreställningsförmåga blivit en aning avnötta. Mot sina principer måste Satrane erkänna sig förstrött intresserad av mannen som stod framför henne.

Han var av obskyrt adligt ursprung och hade hyrt in sig för resan till Gripö, hans påstådda hemstad, som krigare och rådsherre, samt kock ovanpå det. En pretentiös kombination, men han skötte alla sina åtaganden till karavanens fulla belåtenhet; tre avvärjda överfall av stadsmiliser, flera framgångsrika råd i förhandlingarna med flodryttarna för en säker passage över Grundån, samt stadiga, vällagade måltider varje dag, allt utifrån minimala jakt- och kokmöjligheter. Karln var ett veritabelt realkapital, löd drottningens oyttrade omdöme, nästan för bra. Alltför bra. Svansen av hönshjärtade knektar skulle kunna avskedas, den luggslitna trossen likaså.
– Drottning, Glorias rätade upp sig, hittade en stubbe att stödja en stövelklädd fot på och lutade sig fram på nytt, drottning, jag tog mig friheten att skicka ut några skyttar efter hjort, vi är ju fortfarande minst en middag från Gripö.
Drottning Satrane log överseende och spred ut sin långa klädnad något över podiet där hon satt. Det gröna tyget gjorde sig väl mot den åldriga barken.
– Mina skyttar står till ditt fulla förfogande, herr Glorias, liksom mina stekdon.
Några skator lyfte från trädet bakom dem under högljutt kraxande. Drottningen la benen i kors och huvudet på sned, samtidigt som hon knäppte händerna övre knäna. Hennes snövita hår hängde över axlarna och glänste i solen.
– Det var tur att han kom, herr Glorias, jag hade tänkt kalla dig till mig i afton. Du och jag behöver talas vid om din betalning. Du har tjänat mig bra, och det tänker jag belöna. I Gripö skiljs våra vägar. Jag kommer inte att ha något behov av dina tjänster när jag möter prinsen.
Fåglarna cirklade över trädtopparna, i färd med att bygga bo. Glorias nickade medan han stödde sina korsade armar mot det uppdragna knäet. Det var tid att säga det han hade kommit hit för, eftermiddagen led. Efter en kort utläggning om Gripös tullar, om väder och vind samt om att återse släktingar i staden styrde han in samtalet på prinsen och drottningens förestående besök hos denne. Drottning Satrane å sin sida väjde skickligt undan för hans antydningar gång på gång, och till sist fann sig Glorias vara bryskare än planerat.
– Jag vet varför ni aldrig omger er med tjänare under era vistelser i Gripö prinspalats, kastade han fram. Jag är inte den enda som vet det. I min ungdom var Antin III prins i Gripö och omständigheterna kring hans död är fortfarande under utredning av rättsbotanikerna, vilket ni säkert känner till. Min drottnings stiletter och gifter är mer kända än ni tror… en prins dör, ni förefaller sörja vid bålet, och ni regerar i tio år till. Ers nåds eldsriter och blodsmagi har inte visat sig vattentäta hemligheter de heller, är jag rädd. Men låt mig komma med ett förslag; så snart vi är inom Gripös murar kan jag iscensätta en olycka eller ett misstag i vinberedningen, och strax därpå är prinsen ur vägen, krossad, förgiftad, vad ni vill. Ni skulle inte behöva göra er besväret.
– Herr Glorias, du överskrider dina befogenheter å det grövsta, tillrättavisade drottningen strängt. Hennes ansikte var en stram, benig mask av korrekthet.
– Självklart skulle ni inte gå miste om askan, skyndade sig Glorias att tillägga. Likbålsaskan som förlänger ert dyra liv. Ni kan ha nytta av mig, jag ska göra undan med prinsarna och förse ers nåd med aska till riterna, och ni kommer att vara drottning till tids ände. Om någon har invändningar, så dräper jag dem samtidigt som prinsarna, givetvis i sällskap med eventuella utredare. Ingen kommer att hota er i livet.
Drottning Satrane av Västrike rörde inte en min. Att hon hade livnärt sig på sina döda söners aska genom den ena regentlängden efter den andra var en hemlighet som hade gjort att de hovdamer och män som varit vettlösa nog att genomskåda den, nuförtiden också var huvudlösa. Dock hade prins Antins död några decennier tidigare väckt en uppsjö av misstankar, och drottningen förbannade sin oförsiktighet med vilken hon hade tagit Eklejevs äldre bror av daga. Nåja, den här gången hade hon vidtagit åtgärder för att inga av de gamla misstagen skulle upprepas. Hon lutade sig bekvämt tillbaka.
– Och vad hade du tänkt att du skulle få i ersättning för besväret, herr Glorias? Att dräpa min son och kanske halva hovet med honom fordrar lite mer ansträngning än att laga till en hjortstek.
Glorias log, ögonen smalnade i det solbrända ansiktet.
– Inte nödvändigtvis, min drottning. Han lät rösten mjukna något. Men beträffande betalning; en plats vid er sida och del i ert styre, några decennier ytterligare än de min kropp är skapad för, mitt blods rätt.
Drottningen skrattade högt inombords. Hennes ansikte var stilla och grymt, men de svarta pärlögonen glödde som eldsriternas lågor. Klädnaden rasslade mot löv och kvistar på marken när hon reste sig i sin fulla längd. Glorias hade aldrig förrän nu lagt märke till att hon var huvudet längre än han. Drottningens vita hår stod i utsökt kontrast till hennes mörkgröna mantel, som tycktes smälta samman med skogen som omgav dem. De mörka ögonen lyste ur det fårade ansiktet, och hennes röst hade fått en dovare klang.
– Prins Eklejev kan jag själv göra av med i sinom tid, om han inte gör det själv innan dess. Drottning Satrane justerade mantelspännet, en silverfibula. Det enda jag tänker avlöna dig för är hjortstekarna, men vid närmare eftertanke är det kanske du som borde sitta på spettet, vid närmare eftertanke kunde jag behöva lite aska redan nu. Min rygg börjar bli krokig.
Framför henne hade Glorias tagit ner foten från stubben och rätat upp sig.
– Jag beklagar era plågor, drottning. Jag vill så gärna underlätta för er.
– Jag kommer att leva länge än, herr Glorias, återtog drottningen. Det kan du hälsa nådens gudar.
Vinden ruskade om träden och satte igång ett gräl i skatboningen. Kraxandet irriterade henne.

Rådsherren Glorias drog andan.
– Ni är i sanning en drottning, men har ni övervägt vad mina kontakter skulle kunna uträtta om jag lät hemligheten läcka vidare? En mordfrisk drottning kanske skrämmer hovet i Västrike till tystnad, men alla Domarimperiets sammantagna rådsförsamlingar ser vår provins som något de kan ha och mista. En regent de kan ha och mista.
– Hotar han mig, djärve herr Glorias? Eller svänger du dig alltid med slika utpressarmanér? Ditt vattniga adelsblod gör mig grymt besviken.
Drottning Satrane sträckte sin arm innanför manteln och slöt handen om svärdsfästet. Det låg så perfekt i hennes hand. Hon tog ett steg fram.
– Drottning … började Glorias igen och backade omärkligt.
– Åh, vid alla nådens djävlar, lägg bort drottningtramset. Du kan bättre än så. Ingen av dina bröder tordes någonsin utmana mig.
– Men mor… Glorias röst hade en helt annan klang än för bara några ögonblick sedan. Drottning Satrane av Västrike nickade. Hon log med tillfredsställelse och drev svärdet igenom honom.

Fåglarna lyfte från trädkronorna när drottningen anträdde resans sista etapp.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *