Dryaderna del 1, Dryaden Elena och vandringsmannen, del 5

9 november 2007

”Människohannen har hur som helst, i alla versioner, skjutigt mot männen som skadade mitt träd” fortsatte hon…
”Hannen har försökt döda mina ’Trädmördare’ och han försökte inte fly och för det så tycker jag att han är värd att gå fri”…
Flera av Dryaderna ropade hetsigt och reste sig genast upp för att protestera då Elena ropade med klar och stark röst: ”Mina systrar och bröder, ni sa allesammans att jag hade rätten att bestämma över denna hannes liv och nu har jag gjort det, må beslutet gälla utan några protester!”

Efter att jag hade sagt de sista orden så blev det alldeles tyst, ingen invände precis som lagen sa att det skulle vara när en Dryad hade sagt de urgamla orden: ”må beslutet gälla utan några prostester”.
Jag gick fram till människohannen och lossade hans rep från trädet och kramade sedan om honom inför alla mina systrar och bröder samtidigt som jag viskade ”min räddare” i hans öra…

När Elena gick fram mot mig så såg jag att hennes blick var fylld av tacksamhet för vad jag gjort och efter att hon lossat mina rep och jag stelt hade rest mig upp så kramade hon om mig och viskade ömt ”min räddare” i mitt öra och alla de andra Dryaderna såg helt förbluffade ut och viskningar började genast susa i gruppen…
”Tänk att Elena kramade om…”
”Kärlek vid första ögonkastet”
och ”Han är ju inte ens snygg”
Viskades för fullt bland alla Dryaderna medan jag tafatt försökte att krama om henne som nyss hade skonat mitt liv…

Sedan så sa jag ett par ord som förvånade alla i den lilla skogsgläntan ”Jag skonade hannens liv och nu kräver jag honom som make. Han har redan bevisat sitt värde för alla i gläntan idag!”
”Godtar ni honom?” Frågade jag och fortsatte sedan med hög röst de rituella orden ”Om någon inte gör det så utmanar jag han eller hon på en duell till döds!” och ritade en halv cirkel i sanden framför en av mina systrar…

Efter att jag hade uttalat orden så blev det tyst, knäpp tyst. Man hade kunnat höra ett löv som föll i gläntan om det hade falligt något det vill säga…
Efter ca en minut så sa en av mina systrar de rituella orden och fullbordade därmed den heliga cirkeln i sanden framför henne: ”Ja, vi godtar honom och ingen här har någon invändning! Hannen är din!”

När jag hörde Elena uttala ”Jag skonade hannens liv och nu kräver jag honom som make. Han har redan bevisat sitt värde för alla i gläntan idag!” så blev jag så chockad att jag bara stirrade på henne och inte kunde säga ett ord…
Hon tittade på mig och jag såg att hon hade ett litet triumferande leende på läpparna och lekte förstrött med en av blommorna i sitt hår…
Efter att den tryckande tystnaden brutits med orden ”Ja, vi godtar honom och ingen här har någon invändning! Hannen är din!” och hur Dryaden som talat hade fullbordat cirkeln i sanden framför henne så hördes ett pärlande skratt som fick den sista resten av tystnaden att försvinna och jag hörde, och kände, hur Elena skrattande fattade mina händer och började dansa runt i gläntan vilket fick mig att ramla omkull för mina stela muskler hade ännu inte vant sig efter att de hårt spända repen hade lossnat…
”Elena, min maka” tänkte jag. Vad underligt de orden egentligen känns…
”Elena, du har glömt en sak” sa en av mina få vithåriga, gamla bröder med knarrig röst…
”Hannen är ingen Dryad utan en människa och i vår historia så har det bara hänt en enda gång att en Dryad någonsin har äktat en människa.”
”Men vi kan göra honom till en Dryad” fortsatte min gamle broder ”men då så måste han ta en dryck som gör att han glömmer alla minnen från hans ’människotid’ innan han kom hit till skogen…”
”Är du beredd att göra det?” sa min vithårige, gamle broder och nu vände han sig direkt till ”människohannen”…

Jag satte mig ned och funderade om jag verkligen var beredd att glömma allt som hänt för att jag skulle bli lycklig med Elena.
Visserligen så hade min far och mor slagigt mig när jag var liten och min by hade drivigt ut mig när jag var tillräckligt stor för att klara mig själv efter att min mor och far hade dött…
Sedan så hade jag vandrat runt i världen och sökt arbete men att glömma min första kyss och alla mina minnen från barndomen…
Jag tittade på Elena och hennes ansikte visade förväntan inför mitt svar…

För läsaren: När en Dryad, eller någon annan varelse, räddar en Dryads träd som är i nöd så har den också räddat Dryadens liv och det är detsamma som att fria till en Dryad och om Dryaden då räddar den som räddade hennes träd så har hon/han rätt att kräva denne som make/maka…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *