Dryaderna del 1, Dryaden Elena och vandringsmannen, del 6

9 november 2007

Jag fortsatte titta på Elena för att reda ut om jag verkligen älskade henne eller inte och när jag tänkte efter så var hon den enda som någonsin hade brytt sig om mig som den person jag är…
Jag begrundade och övervägde allt det jag tänkt på och kom fram till att jag skulle bli lyckligare här, tillsammans med alla Dryaderna än om jag skulle gå runt i världen för att söka arbete…
Så när det började mörkna så sa jag ja och Elenas ansikte blev genast som en sol som lyste upp allt i närheten och det värmde verkligen mitt hjärta att se henne så glad och hon dansade runt i gläntan med mig och jag svängde hit och dit och snubblade om vartannat för hon var alldeles för vig, och mycket snabbare, än mig…

När jag hörde min människohanne uttala ordet ”Ja” så trodde jag att mitt hjärta skulle spricka av glädje. Jag satte genast igång att dansa med min människohanne runt, runt, runt i den allt mörkare gläntan men för mig så var det som en stor sol lyste upp min och min människohannes väg så att det var lika ljust som på dagen…
Mitt ansikte måste ha utstrålat en sådan lycka att det bara sken om mig för det kändes verkligen som om hela jag var överfull av lycka och kärlek som svämmar över likt en bägare som är överfull…
”Då så var det bestämt” sa min vithåriga, gamle broder ”att människohannen ska ta drycken imorgon i gryningen…”

Sedan så blev det en stor fest med kristallklart vatten, krossade bär, ätliga örter, sallad och andra grönsaker och jag vet att efter festen så vi låg sida vid sida bredvid varandra och såg in i varandras ögon tills gryningen kom och det var dags för drycken som skulle få mig att glömma allt som hänt innan jag kom in i Dryadernas skog…

Slut!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *