Dryaderna del 1, Dryaden Elena och Vandringsmannen, kap. 1

24 september 2007

Dryaderna del 1: Dryaden Elena och vandringsmannen:

En dag så satt jag, Dryaden Elena, i trädets topp och såg ut över skogen. Efter ett tag så såg jag en människa komma gående och signalerade till mina systrar och bröder att människovarelsen var min och att jag skulle stoppa den! Sedan så svingade jag mig ned från trädet för att ställa mig i vägen för denna ”människa” som vågade sig in i Dryadernas sägenomspunna skog…

Ännu en dag på min vandring och med min ränsel full med mat så gick jag vidare och framemot förmiddagen så kom jag gick in i en fridfull, vacker lövskog då jag hörde ett ljud och framför mig så står en underligt klädd kvinna med vackra blommor i håret…
Hon var ganska kort, hade det vackraste ansikte jag sett och hade mörkaktig hy. Hon var mörkhårig med vita blommor i håret och var klädd i en underlig grön-brunaktig dräkt vars färg som var nästan exakt lik löven och barken på träden runt om henne…
Hon ställde sig framför mig och sa med en myndig och vacker röst: ”Vem är du och vad gör du i Dryadernas skog!?”.
Jag visste inte vad jag skulle säga och ”vad menade hon egentligen med Dryadernas skog?” tänkte jag så jag bara stod där och stirrade på henne…
Tydligen så verkade hon van med den reaktionen för hon sade sedan med lika myndig röst som innan: ”Vänd genast om och ge dig iväg från Dryadernas skog för annars så ska jag ta och…” hennes röst avbröts av en flämtning av smärta och jag hörde yxhugg från utkanten av skogen…
Yxhuggen kom från ett ställe bredvid vägen bakom mig och jag såg henne falla ihop…
Precis innan hon föll ihop så lyckades hon flämta fram ”mitt träd, O mitt ljuva träd” och sedan i ett smärtfyllt utrop ”Rädda det någon…” innan hon föll ihop och började blöda från flera olika skåror runt låren och fötterna och skårorna bara blev fler och fler…

När jag svingat mig ned och ställt mig framför människan, som tydligen var en hanne, så sa jag med så myndig röst som jag kunde uppbåda: ”Vem är du och vad gör du i Dryadernas skog!?” men den dumma människohannen bara stod och stirrade på mig som om jag var galen…
”Precis som nästan alla andra också har gjort” tänkte Elena bittert och jag sa sedan ”Vänd genast om och lämna denna skog för annars så ska jag ta och…”
”Längre hann jag inte” tänkte jag, när jag föll ihop på marken för jag kände hur mitt träd, som stod i utkanten av skogen, blev attackerat av yxor som högg djupt i trädets bark och varje hugg skadade mig. Vid varje hugg så kändes det som bitar av själen och kroppen lossnade och försvann…
Jag ropade ”mitt träd, O mitt ljuva träd” och jag tror att jag ropade något mer men smärtan blev för stor och medvetslösheten kom till sist som en befrielse…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *