Duellen

3 januari 2004

Förord
Denna novell bygger på Duellen, i PBF-forumet. Duellen startades av Isondil, och uppstod egentligen inofficiellt i det allmänna forumet, vid en tidpunkt då detta huvudsakligen härjades av mer eller mindre seriösa trådar där det spammades hej vilt av allt och alla. Duellen, som det från början var (mellan Isondil och Gollum), “flyttades” till PBF-forumet och blev med tiden mer än bara en duell. I en mörk dal kom ett mindre krig att äga rum. Det som skilde detta krig från andra var att det utkämpades med hala, slemmiga fiskar som vapen.

Jag, Mithrandir, som var en av de tappra duellanterna, har nu i samråd med Isondil, bestämt mig för att sammanfoga Duellen till en mer sammanhängande text och publicera den som en novell här på sidan. Detta för att fler lättare skall kunna ta del av den gamla “duell” som ägde rum under februari månad (och början av mars) år 2003 och som bjöd på ibland sanslöst rolig underhållning. Texten (inläggen) har redigerats till viss del, för att anpassas till detta format.

Tack till: Isondil, Rhodry_al_Khan, Arvandor, carlberg, Gollum, Thrilad, Aili och Idhren för ert tappra medverkande. Må era fiskar aldrig svika er.

De tappra duellanterna (i den ordning de förekommer):
Isondil: Alv, utbygdsjägare
Mithrandir: Maia, trollkarl
Rhodry: Drow, svärdsfäktare
Arvandor: Halvalv, riddare
Smultron: Missla
Gollum: Hobbit, Gollum
Thrilad: Minotaur, skogvaktare
Aili: mystisk varelse
Idhren: Alv, bard

Fiskduellen

Isondil lät blicken svepa över omgivningarna. Det mesta var svept i dimmigt mörker. Endast enstaka solstrålar var starka nog att tränga igenom molnen som hängde över bergskedjan runt dalen. Den högväxte alven urskiljde torra buskar och låga träd, men inga tecken till levande varelser. Han var dock alltför erfaren för att låta den skenbara ensamheten dämpa hans vaksamhet. Var som helst omkring honom kunde det finnas en dödlig motståndare. En motståndare som när som helst kunde svinga en lax emot honom. Han tog ett fastare grepp kring sjärten på sin blanka gös, liksom för att genom dess slippriga kyla ingjuta mod. Han spanade återigen igen på tecken från sin fiende, den korrupte hobbiten. Eller fanns det kanske fler motståndare på denna gudsförgätna plats?

Försiktigt smög sig Mithrandir ut ur stammen till det ihåliga träd som tjänat som hans gömställe under den gångna natten, fram emot den högväxte alven som kunde anas någonstans där framme i mörkret. Med en stor öring – fångad kvällen innan och fortfarande färsk – i högsta hugg, närmade sig trollkarlen honom, fortfarande mycket försiktigt.

Från en dunkel grottmynning observerade ännu en åskådare stoiskt händelserna. Han var en drow, och försökte i mån av möjlighet hålla sig borta från solen under dagen, men just denna dag hade varit så dunkel att han övervägt att ändock ta sig en bensträckare. Sedan hade dessa två figurer helt oväntat gjort sin entré på skådeplatsen. Vad var deras motiv och varför hade de dessa hala fjällbepansrade fiskar i händerna? Med stigande intresse betraktade han de två skepnaderna.

En bit upp på bergsväggen kunde en tredje åskådare urskiljas. Det var en lång och kraftigt byggd människa, men vissa egenskaper, såsom hans lätta steg och de lätt spetsiga öronen avslöjade tydligt att han var en halvalv. Han betraktade den alltjämt vaksamma alven som kraftigt, men ändå med en lätt hand, kramade sin stolta gös. Han tänkte länge på hur han skulle reagera och lossade sin blänkande makrill från dess fäste. Hur som helst bestämde han sig till slut för att bara avvakta och se vad alven hade för sig, han var trots allt väldigt ung och, framförallt, oerfaren. Så han satt där, bakom en vass klippformation, och bara observerade.

Isondil kände en stickande känsla i nacken. Han var iakttagen. Han visste inte av vem eller vilka, men han var likväl iakttagen. Han kisade ut i dunklet samtidigt som han drog ålen från dess plats på ryggen och lade en sardin på strängen. Där! En rörelse bakom en klippformation på hans vänstra sida. Han drog sardinen till örat, men kunde inte urskilja något mer av iakttagaren.

Smultron föll handlöst från sin högt belägna utkiksplats och landade i gölen nedanför med ett ljudligt PLASK. Några evighetslånga sekunder gick. Den svarta vattenytan bröts sedan av misslans renrakade huvud. Efter att ha hostat upp x antal sprattlande grodyngel och svurit ilsket för sig själv, började hon, sakta men målmedvetet, simma in emot stranden.

Efter en stunds spänd tystnad kröp en hopkrupen, slemmig, ond och deformerad varelse upp längs stranden: Gollum. Han hade nu synat sin motståndare, alven med de fruktansvärda vapnen, under en tid, och insett att dena strid kunde han inte vinna, om inte …
Efter en stunds simmande dök den hopkrupne varelsen upp ur den mörka, kalla och förvånansvärt djupa gölen, bärandes ett vapen så fruktansvärt att alverna inte hade ett namn för det, igelkottsfisken, och inte bara en, utan en hel del av dem. Beväpnad med dessa och en försvarlig gädda, samt den obligatoriska ålen, började denna onda varelse sakta ägna sig åt det han var bäst på, att smyga mot alven bakifrån.

Isondil stannade och lyssnade. Överallt omkring honom hördes svaga ljud. Klafsande steg, plasket från simtag och knastret av småsten. Oturligt nog verkade det som om ett flertal av stegen var på väg mot honom. Han skyndade på stegen. Att stå ute i det öppna var aldrig en god lösning. Så fort han började röra sig igen, kände han stora, gula ögon i ryggen. Framför sig såg han någonting blänka. Det var en svart, dyig sjö. Själva sjön var dock ganska ointressant, men i den kavade en lustig liten varelse runt. Huvudet var helt kalt, och varelsens stora blåa ögon flackade omkring. “Vilken söt liten varelse”, tänkte alven, och glömde för några sekunder farorna omkring sig. Han fortsatte fram mot sjön.

Svingandes öringen, tillryggalade Mithrandir snabbt, men lika försiktigt som tidigare, den kvarvarande sträckan fram till den högväxte alven. SPLASH! Det som tidigare hade varit den stående Isondils nacke, var nu förvandlat till den liggande Isondils fiskslemskladdiga nacke. Nöjd över att ha fått in en sådan fullträff kunde trollkarlen inte hålla sig från att ta ett litet glädjeskutt.

Isondil stirrade på den lilla misslan då han, för sent, hörde vinandet av en öring. Sedan blev allting svart.

Den hopkrupne slemmige varelsen Gollum höll andan, han hade ju smugit så skickligt. Hur var det möjligt att alven hade kunnat upptäcka honom? Medan Gollum satt och väste i det tysta, orörlig, så hände något som inte ens hans paranoida och nedbrutna hjärna kunde ha förutsett. Från ingenstans hade en människa i lustiga kläder dykt upp och slagit den store alven till marken med en fruktad öring i sin hand. Han undrade lite om detta var en vän eller fiende, men efter en liten stunds intensivt funderande kom han fram till att han inte hade några vänner. Denna insikt gjorde honom arg och han stirrade hatiskt på trollkarlen. En igelkottsfisk ven genom den spänningsfyllda luften mot trollkarlens rygg, just som denne tog ett skutt av glädje.

Intet ont anande, fortfarande omedveten om vad som lockat alven mot den svarta sjön, landade trollkarlen efter sitt glädjeskutt. Han hade knappt hunnit känna att han hade mark under fötterna igen, när han plötsligt kände hur någonting träffade honom hårt i ryggen, och en fasansfull smärta spred sig i kroppen. Innan han hann tänka något mer tappade han balansen och hamnade på den kalla marken, bredvid den redan liggande alven. Sedan blev allt svart.

Efter att ha observerat ett redan farofyllt slagfält kunde Arvandor, som halvalven hette, inte tygla sina känslor längre. Han hoppade piggt ner från klippan han gömt sig bakom med makrillen i högsta hugg. Han landade dock mycket olyckligt och hörde ett knakande ljud från sitt vänstra ben. Ingen hade dock upptäckt honom än, och han kröp in bakom ett taggsnår för att vårda sitt skadade ben. Även fast smärtan var överhängande bestämde han sig för att inte ge upp än, han behövde bara lite tid. Så där satt han, med makrillen hårt kramad i handen, och var allmänt missnöjd över sin klantighet.

Gollum log som en nekrofil i ett bårhus när han såg sitt fruktansvärda kastvapen träffa den oväntade hjälpen i ryggen och vilken effekt igelkottsfisken hade. Att han just skaffat sig en ny fiende i denna duell gick honom helt förbi när han maniskt skrattande drog sin tvåhandsgädda och smög fram för att avsluta sina motståndare. Efter att gått ett par steg kände hans paranoida sjätte sinne att det fanns andra än han själv och de två liggande krigarna här på denna gudsförgätna plats: det fanns alver i närheten! När han som bäst satt och stirrade runt i dunklet med sina stora bleka ögon hördes det ett brak och kvävda svordomar i mörkret. Han tittade sig omkring med en blandning av rädsla, hat och nyfikenhet för den omgivande naturen. Men nu hade han blivit säker på att omgivningen dolde åtminstone en krigare, det luktade makrill någonstans i närheten.

Tyst svärandes, samtidigt som han beklagade sig själv, kunde Arvandor ändå utgöra ett svagt väsande i den dunkla omgivningen. Han greppade sin makrill hårdare och swisch! Den gled rakt ur hans hand och flög ett par meter bort, ut i den mörka miljön han befann sig i. Då blev den väsande rösten allt tydligare och han hörde nästan tydligt nu, ordet “fissssk“. Någon, eller något, hade uppenbarligen fått tag på hans kära makrill.

Isondil lyfte sakta sina leriga ögonlock. Hans huvud kändes som om det genommarscherats av en hel konvoj med fjortisar. Bakom sig hörde han ett blåsande ljud. Sakta drog han sin arm mot ansiktet. Med en så liten rörelse som möjligt torkade han av armskenan med handen, samtidigt som han, omärkligt, höjde huvudet. I reflektionen såg han den förvridna varelse som han svurit att besegra, sitta och sniffa i luften med ett konfunderat uttryck i ansiktet. Isondil drog sakta benet emot sig, och drog ur stöveln upp en tunn forell. Han beredde sig på att kasta sig över monstret.

Gollum kunde inte tro sina ögon, men hans luktsinne var det inget fel på: det var en riktig makrill som låg där framför honom. Han satte sig ner och undrade om detta var ett trick av någon alv för att få honom att tappa sin rovdjurslika koncentration. I så fall hade tricket lyckats. Gollums hunger tog nu över och han satte sig för att smaska på makrillen istället för att avsluta det han kommit för. I sin mathunger upptäckte han inte att alven hade vaknat, inte förrän denne hunnit beväpna sig med en forell. Gollum stirrade förskräkt på den blanka och livsfarliga skapelsen med sina bleka, onda ögon. Men så såg han något annat: började även trollkarlen vakna till liv efter att ha blivit träffad av hans fruktansvärda igelkottsfisk?

Medveten om att han nu var upptäckt, kastade sig Isondil mot hobbiten. Han landade i en dykning och lyckades välta hobbiten över ända. Isondil låste motståndarens ena arm med sin armbåge, och tryckte sedan den blanka fisken mot hans strupe: “Ger du upp, ditt missfoster?”, väste han.

Fortfarande med en stickande smärta i ryggen kände trollkarlen hur han långsamt började vakna till liv igen. Försiktigt lyfte han på huvudet och kisade ut i mörkret. Ett par meter från där han låg kunde han urskilja den högväxte alven sittandes över en slemmig deformerad varelse. Försiktigt reste han sig upp och, samtidigt som han smög sig närmare drog han sin ålpiska och sin tama svärdfisk Glamfisk. SCHO-TYSCH, ålen ven genom luften och träffade alven i den redan slemmiga nacken. Trollkarlen släppte piskan och ställde sig beredd med Glamfisk i högsta hugg.

Gollum skulle just till att ge sig av ren skräck för alven som helt överrumplat honom, då ett ljudligt onomatopoetiskt piskrapp ljöd genom den fiskluktande luften. Alven blev uppenbarligen påverkad av detta eftersom hans grepp om Gollums arm plötsligt lossnade. Gollum skulle just till att begrava sin tvåhandsgädda i trollkarlens panna när han såg en blixtrande fisk glänsa i mörkret: Glamfisk! Ställd inför den legendariska svärdfisken spärrades hans ögon upp av skräck och girighet. Glamfisk. Han vände sig och och sprang mot den taggbuske där han tidigare hittat en makrill. Men så stannade han upp; något rörde sig i taggbusken, något som svor.

Rhodry, drowen, hade från den dunkla grottmynningen njutit i fulla drag av den pågående striden. Trots den dåliga sikten uppfattade han allt som hände, tack vare sin överlägsna infrasyn. Nu var dock stunden inne att agera. Må så vara att han var en mycket pacificerad drow, med ett rent hjärta och egenskaper såsom moral och rättvisa, men en riktigt saftig fiskbatalj var en frestelse han inte kunde säga nej till. Han drog sin klinga Närsill, fisken som en gång brutits av på mitten men som ånyo blivit hopsydd av skickliga sömmerskor i det fagra fiskeparadiset Rivendell. Han drog även på sig sitt fjällpansar, nyligen tillverkat och hopklistrat av de präktigaste torskarna i hela Anduin. “Usstan ssinssrin leith!” Hans stridsrop ekade över hela dalen.

Arvandor var nu helt säker, makrilltjuven var i närheten. Han vände sig om och ställde sig försiktigt upp för att försöka få ett bättre synfält över vad som hände, smärtan i benet var fortfarande hemsk och många grova ord kom ur hans mun, dessa upphörde dock så fort han skådade den slemmigaste och mest deformerade figur han någonsin lagt sina ögon på. Och inte nog med detta, den deformerade figuren höll även i hans trogna vän makrillen. Trots smärtan i benet blev Arvandor så upphetsad att han fick nästintill overkliga krafter, och han kastade sig obeväpnad över taggbuskarna mot tjuven.

Isondil började tröttna. Två fiskar i nacken på en dag var två för mycket. Lyckligtvis hade det andra slaget inte riktigt tagit i hans slemmiga nacke, och han kunde därför, utan problem, resa sig upp ganska omgående. Runt honom hördes stridsrop, och klafset av fisk mot fisk. Han försökte överskåda situationen. Framför honom stod trollkarlen, som legat bredvid honom, med ett skinande havsdjur i händerna, och mittemot denne stod Isondils ärkefiende, väsandes och spottandes. Bakom hobbiten rörde sig en ung, obeväpnad människolik varelse ut ur ett taggigt snår, med händerna utsräckta mot Gollum, och med skinande blick. En bit bort tyckte han sig se en annan alv röra sig nerför sluttningen. Isondil insåg att han skulle ha mycket lättare att överleva med en allierad för att se till ryggen. Alver var att föredra, men trollkarlen hade tydligt visat var han stod. Han drog sig därför mot drowen, med händerna höjda i en fredlig gest. Han visste dock bättre än att lita på en drow, och lossade gösen ur bältet.

Gollum var förvirrad. Helt plötsigt hade hans fega försök till att hugga alven i ryggen blivit ett tumult av mer eller mindre alviska krigare som svor och drog blanka fiskar runt omkring honom. Och ingen av dessa hade den minsta vänliga tanke jämtemot den slemmige, korrupte, lilla varelse han var. Detta hade blivit mer än den duell det börjat som. Nu var båda de legendariska fiskarna Närsill och Glamfisk i strid. Plötsligt fann han att vägen till tillfällig flykt var blockerad av en väldig nästan-alv utan vapen, men med en brinnande blick som sade “Du ska bankas till fiskbullar, slemmiga lilla kryp!” alldelles tydligt. Gollum var dock väldigt fäst vid den spillra han kallade sitt liv. Han greppade gäddans stjärt och drämde till för allt han var värd mot den framrusande nästan-alven. Ett blött, slemmigt SCHMACK hördes genom den dunkla, fiskfyllda luften.

Arvandor fick inte fram ett ljud, benet var träffat, igen. Denna gång var smärtan så outhärdlig att han bara lade sig ner, som död, utan att få fram ett ljud. Trots att resten av hans kropp var fullt fungerande hade han inte orken att ställa sig upp. Han tittade ner och såg att det var fjäll över hela hans ben, och tänkte direkt: “Det är förlorat!”. Han insåg också att hans liv låg nu i den slemmige varelsens händer. Arvandor sträckte i lätt panik upp händerna i luften, i ett desperat försök att be om nåd, nu väntade han bara på reaktionen.

Gollum log återigen sitt nekrofil-i-ett-bårhus-leende när han såg hur väl hans gädda hade träffat den modige, men dumdristige, nästan-alven som grimaserade av smärta samtidigt som han själv grimaserade av pur ondska. Nästan-alven sträckte upp händerna, vilket Gollum genast tolkade som ett försök till angrepp och han bet därför i en av de uppsträckta händerna. Han insåg nu att han hade ett lätt byte framför sig och kände en våldsam hunger välla upp inom sig. Medan nästan-alven grymtande låg på marken satte sig Gollum på dennes bröstkorg och förtärde resterna av dennes älskade makrill. Fanns det någon räddning för nästan-alven?

Efter det att Smultron simmat in till stranden och blivit varse de stridande, korsade hon, ålandes på mage, slagfältets sumpiga utkanter och klättrade slutligen upp i ett lågt, halvmurket träd, för att iaktta kalabaliken. Där satt hon nu hopkurad och frös i den fuktiga kylan. Hennes stridslusta ville inte tändas och dimman skymde alltjämt sikten på vissa håll. Hon plirade håglöst bort emot platsen där den mörkhyade alven nyss hade visat sig och givit upp ett avgrundsvrål, men nu stod han visst inte att finna någonstans, troligtvis slukad av det grötiga diset. Hon grävde djupt i fickan på sin slitna tunika och fick efter lite möda fram en vindögd kastpadda. “Just in case”, tänkte hon. Den började dessvärre kväka högt och misslan var tvungen att dänga kräket i närmaste trädgren ett par gånger för att få tyst på den.

Plötsligt dök en alv upp i Rhodrys synfält. Vad var dess avsikter? Utan att alls ha släppt sin gard – förrädiska vänliga gester hade han fått mer än nog av – närmade han sig långsamt, hela tiden med sina knivskarpa ögon flackande runtomkring, sökande efter fara. Han harklade sig, och började fumlande tala det språk som de båda hade gemensamt. “Hur många fiskar har de? Är det lekperiod för stingrockan?” Hans distinkta frågor haglade, men klargjorde tydligt att han, åtminstone tills vidare, accepterat en allians i båda deras bästa intresse.

Försiktigt drog sig trollkarlen undan från stridens hetta och ställde sig med ryggen mot stammen till ett lågt, halvmurket träd. Omedveten om faran som lurade i trädet tog han fram sin pipa, fyllde den och sjönk ned på marken för en stunds väl förtjänt avkoppling, dock med Glamfisk i beredskap.

Trädet riste till när trollkarlen lutade sin rygg emot det. Misslan tappade balansen och blev tvungen att vifta frenetiskt med båda armarna för att inte falla till marken. Men så plötsligt gick grenen hon stod på av med ett högt knakande och hon kastade sig framåt emot mannen. Hon svingade sin kastpadda, som egentligen inte var avsedd för närstrid, och fick in en kraftig träff på hans ena öra.

Halvt avsvimmad, med enbart högerhanden kvar, vänstra benet helt söndrigt och med en gräslig, stinkande och sliskig figur sittandes på sig, ätandes på hans makrill, kom Arvandor genast att tänka på sin farbror och skrattade till lite lätt. Försiktigt stoppade han in högerhanden innanför den mörkbruna kåpan och drog upp sin farbrors gåva, Stim! Dolken var uppbyggd av flera små sillar som nu lyste rosa för att det var hobbitar i närheten. Trots grova smärtor i andra kroppsdelar fick Arvandor ändå ganska lätt iväg ett hugg mot den sliskige hobbiten, som han nu listat ut att det var. SMACK! sa det. Hugget träffade med en ofattbar kraft rätt på den förvridne hobbitens högra lår.

Den korte Thrilad kom muttrande och brummande ned för sluttningen med spjutet över axeln. Han ställde sig bredbent mitt i all tumult, stödde sig mot sitt vapen och vrålade: “Vad är ni för samveteslösa varelser som smutsar ned här i min fina skog?”. Sedan gick han fram till Arvandor och satte spjutet mot dennes strupe: “Har du överhuvudtaget frågat om lov innan du kom in i min skog, yngel?”.

Gollum väste högt av smärta när Stim träffade honom i benet; aldrig hade han känt en sådan smärta. Han flydde väsande och svärande iväg från Arvandor just som en stor varelse, med huvud som en kossa, kom brölande ner från sluttningen. Nu hade hans planerade oärofulla duell mot alven utvecklats till ett tumult som inte ens han kunde manipulera. Han sprang svärande mot gölen för att vila en stund, men så snubblade han då hans huggna ben vek sig under honom. När han låg där i vattnet skymtade hans onda ögon något som låg fastkilat i en stor sten på botten. Han insåg efter ett tag att det han tittade på inte var något annat än Fiskeggscalibur, det ondaste vapnet på den här sidan Nordnorge. Och endast den ondaste och mest korrupta varelsen skulle enligt legenden kunna dra detta. Detta visste dock inte Gollum om, och han drog utan vidare ut Fiskeggscalibur ur stenen. Med detta nya vapen fylldes han av en väldig styrka och vände nu tillbaka till striderna med vansinne (mer än vanligt) i ögonen.
Vem vågade möta honom?

Arvandor släpade sig bort mot sin trogna vän taggbusken och skulle precis gotta sig lite över sina bedrifter med Stim då han hörde tunga hovar slå mot marken och ett mumlande som gick något i stil med “samvetslösa varelser”. Innan han hann förstå vad det var för något hade han ett spjut mot sin strupe. Utan att tänka efter särskilt mycket svarade han på tjurens fråga och svaret löd: “Men jag är ju bara här och fiskar”. Var istället brysk mot den förpestade hobbiten som går bärsärkagång där borta, och som nu kommer hitåt med ett farligt svärd i handen och med ofattbar ilska utstrålande ur sina ögon. När tjuren vände sig om för att se om detta var allvar såg Arvandor sin chans. Han stack Stim i ryggen på tjuren och ett fruktansvärt vrål ekade genom kvällningen.

Ett KNAK var den enda varningen trollkarlen fick, men det räckte för att han skulle hinna stoppa undan sin pipa och med Glamfisk i handen kasta sig åt sidan. Hade han inte varit tvungen att stoppa undan pipan (en pipa slänger man nämligen inte på marken hur som helst) hade han kanske klarat sig oskadd, men istället kände han hur det sved till på det vänstra örat, och den omisskänliga stanken som bara en vindögd kastpadda kan föra med sig spreds runt trädet. När han återhämtat sig från padd-attacken, vilket inte krävde någon längre tid, höjde han Glamfisk, och med ett välriktat hugg högg han med den tama svärdfisken mot sin motståndares högra arm.

Isondil svarade snabbt på drowens frågor och satte honom in i läget. Han ansåg att de skulle röra sig försiktigt och försöka komma åt motståndarna en och en. “Duellen har intensifierats”, tänkte han, eftersom magiska fiskar dragits. Han insåg att ett lämpligare tillfälle än nu knappast skulle komma, och drog således drottningens gåva, Rödspätta, och började återigen röra sig mot stridens centrum, där Gollum-varelsen stod med en skinande fisk av obestämd art i händerna.

Gollum trodde inte sina, nu blodsprängda, vansinniga ögon. Nästan-alven hade just agerat så ont, ohederligt och illvilligt att Gollum blev stolt. Sådär väl hade inte ens han kunnat hugga kossan i ryggen. Sådant svek, sådan ren ondska. Detta gjorde att Gollums tankar om nästan-alven blev med ens respektfulla och fyllda av planer för att uttnyttja dennes ondska. Gollum såg även att en annan alv hade sällat sig till hans ärkefiende och att denne alv bar Närsill! Gollum höjde Fiskeggscalibur och sprang rakt mot tjuren som nyss blivit stungen i ryggen av Stim. Han väste till nästan-alven: “Vi inte hugga varann, vi hugger andra?”. Med detta var en mörk allians nu föreslagen. Fiskeggscalibur blänkte i mörkret.

En ensam solstråle trängde igenom dimmorna och trollkarlens svärdfisk blänkte till på sin väg emot misslan. Ljuset reflekterades i Smultrons intensivt blåa ögon. Hon slog i marken samtidigt som mannens vapen skilde hennes högra underarm från resten av kroppen. Ett gällt skri studsade mellan bergväggarna och dog inte ut förrän långt senare. Kastpaddan for iväg och landade vid trollkarlens stövlar. Den stympade misslan stapplade upp på fötter och blottade tänderna i ett plågat grin. Hon kastade sig sedan emot mannen och klöste med sin kvarvarande hand efter hans ögon.

När Thrilad vände sig om för att se vad halvalven talade om så fick han något i ryggen, det brände till och gjorde fasligt ont, varpå han vrålade av smärta. Han snurrade spjutet ett halvt varv och dängde ner det mot halvalvens huvud, men missade dock.

En liten varelse, som kallade sig Aili, hade intresserat sett på hela förloppet uppifrån kronan på ett träd, utan att förstå vad det var som pågick. Det enda hon visste var att hon måste klamra sig fast vid stammen och hålla andan för att inte trilla ner ur trädet, tjutande av skratt.

Trollkarlen tog ett steg framåt för att försöka parera anfallet med hjälp av sin tama svärdfisk, men det bar sig inte bättre än att han, på grund av en omisskänligt stinkande, förrädiskt hal, vindögd kastpadda som låg på marken framför hans stövlar, förvandlades från en stridsfärdig trollkarl till en i luften flygande trollkarl och, bråkdelen av en sekund senare, med en DUNS, till en på marken liggande trollkarl för vars ögon det svartnade.

Isondil fortsatte att iaktta striden. Hobbiten och halvblodet verkade ha slutit en pakt, och den underliga misslan hade fått armen stympad, men fortsatte att anfalla trollkarlen som om inget hade hänt. Han kände blodet svalla i ådrorna, men hans alliansbroder drowen verkade ha drabbats av en spontanlobotomi och gjorde inga ansatser att röra sig mot striden. Han fortsatte att avvakta.

Smultron drogs med i fallet och landade ovanpå trollkarlen med ett kvidande. Blodet formligen sprutade ur den stympade armens avslitna artärer och allt som hon kom åt färgades djuprött. Stridslustan gav henne dock oanad styrka. Hon greppade trollkarlens skjortkrage i vredesmod och dängde hans huvud i backen ett par gånger innan hon kom underfund med att han antagligen förlorat medvetandet vid det oöverlagda mötet med marken. I och med att ilskan lämnade henne började även hennes kvavarande krafter sina. Alldeles knäsvag, och yr i huvudet av blodförlust, kämpade hon sig upp på fötter igen. “Nu får det bära eller brista”, tänkte hon och drog efter andan för att tjuta på hjälp. Sedan blev allt mörkt.

Efter att ha insett att ingen verkade bry sig om att det fanns skogsvaktare, tänkte Thrilad att han åtminstone kunde hjälpa den stackars krabaten utan arm, så han gick fram till misslan och tog vårdslöst upp armen med ena handen och tittade in i dom sprutande artärerna. “Hur mår ni?”, började han försiktigt.

Efter att kossan lämnat nästan-alven såg Gollum att denne klarat sig bättre än anat. Nästan-alven hade fiskslem i hela ansiktet och ett fult bitmärke i handen orsakat av någon med få, men vassa och oborstade, tänder. Ett av nästan-alvens knän var illa vridet ur led och skulle behöva bedövning och försiktig alvisk vård. Gollum sparkade tillbaka det i rätt led. Nästan-alven vaknade med ett vrål och en blick som visade allt annat än kärleksfull tacksamhet mot hobbiten. “Slå andra inte oss?”, frågade Gollum och viftade med Fiskeggscalibur i riktning mot hans fiende alven och dennes nye lekkamrat. Det var nu det började.

Arvandor synade hobbiten och gav ifrån sig ett tveksamt men ändå rätt tydligt “Tack!”. Visst var han långt ifrån förtjust i hobbiten, men det fanns större ilskor på hans hjärna just nu. Han rent ut sagt kokade av ilska mot den ovälkomna tjuren som trodde att skogen på något sätt tillhörde honom, men insåg att om han hjälpte hobbiten med att “ta hand om” dennes ovänner, skulle troligen hobbiten hjälpa honom med tjuren. Arvandor gjorde ett försök till att ställa sig upp, vilket faktiskt gick bättre än han trodde, och frågade hobbiten: “Vad heter du?”.

Thrilad, som hade en väldigt seg händelseuppfattning, hoppade till av förskräckelse för hur vårdslösa dessa inkräktare var. Han uppfattade allt väldigt segt och på så sätt trodde han att allt hände väldigt fort. När han hoppade till slant spjutet iväg och landade nånstans vid nästan-alvens fötter. Oro spred sig längs ryggraden och han började treva efter marken i hopp om att hitta något tillhygge som kunde ersätta spjutet.

Isondil var nu trött på att vänta. Må det bära eller brista. Han kastade sig nerför sluttningen och sprintade, med Rödspätta färdigt till hugg, mot det ställe där hobbiten och halvblodet hade samkväm.

Gollum svarade nästan-alven: “Vi heter Sssméagol, min sssöte …”. Han vände sig mot där hans fiende alven stod för ett tag sedan. Nu stod där bara alvens kompis. Med sina av Fiskeggscalibur trimmade sinnen hörde han hur något som lät som en alv flög genom luften mot honom. Han slängde sig till marken just som hans fiende susade förbi. Alven landade bredvid Gollum med Rödspätta redo till hugg. Gollum ville inte vara sämre utan högg med Fiskeggscalibur mot alven, just som denne högg mot honom. Ett vått SCHLAFFS hördes då dessa två mäktiga fiskar möttes.

Arvandor blev helt överaskad av alven och han knappt dra Stim innan alven stod jämte honom. Gälar slog mot gälar och för ett par sekunder var det allt som hördes i den inte fullt så lugna skogsgläntan. Stim glänste när det lossades ur sitt bälte och genast måttade Arvandor ett slag mot alven, detta undveks ganska lätt genom att denne hoppade undan och det blev istället Sméagol som blocka slaget. Där var de tre sedan i full gång, slagen ven genom luften och gång på gång var en annan fisk där för att blocka. Duellen som nu hade snarare blivit en triell verkade aldrig ta slut, och ingen verkade heller ha några planer på att ge upp.

Isondil riposterade hobbitens slag, och försökte undvika halvblodets stöt. Hugget gav honom ett svidande sår i vänsterarmen, men inget allvarligt. Slagväxlingen var intensiv, men han insåg att han inte skulle kunna hålla ut mot två motståndare på en gång. Han såg sig förtvivlat om efter hjälp

Rhodry vaknade plötsligt upp ur sin dvala. Han hade återigen dagdrömt i en kritisk situation. Han undrade varför detta alltid tvunget måste ske och muttrade något kort om sin förbannade 0,5 Mbits-anslutning samtidigt som han skådade ut över kalabaliken. Hans alviske bundsförvant var helt uppenbart ute på hal is, och Rhodry insåg genast att hans omedelbara hjälp var ett måste för alvens fortlevnad. Han sträckte ner sin sirliga hand i fickan och smekte försiktigt den kalla statyetten föreställande en onyxfärgad kaskelot. Genast dök en klibbig dimma upp och snart gestaltade sig den gigantiska varelsen framför Rhodry. I direkt samförståelse satte de båda av nerför sluttningen för att bistå Isondil: drowen springande, kaskeloten ridande i en gigantisk kärra dragen av sex oxar. Rhodry nådde fram först och hann just i tid för att parera ett hugg som utan tvivel skulle ha hämmat alvens mjölkeutsöndringsförmåga för all framtid.

Kanske var det oväsendet, kanske var det den starka lukten av fisk, som fångade Idhrens uppmärksamhet. Smidigt klättrade hon upp i en gammal ek för att se vad som var på gång. Hennes skarpa ögon kunde inte ha fel; långt därborta skymtade hon ett antal varelser med silverglänsande fiskar i högsta hugg. Hon hoppade ner från det knotiga trädet och log för sig själv. Med lätta steg skyndade hon bort mot gläntan. Hon förde handen innanför manteln och försäkrade sig om att den nyfångade abborren hängde där den skulle. När Idhren närmade sig slagfältet saktade hon in. Det var en märklig skara människor som rörde sig i gläntan, om man nu kunde kalla dem människor. När hon tog en noggrannare titt på folket såg hon att faktiskt inte en enda av dem tillhörde människornas släkte. De flesta var av hennes egen ras, men de andra var minst sagt konstiga. En val i en jättelik kärra dundrade in bland slagskämparna. Idhren hade aldrig sett något liknande. Hon slog sig ned en bit utanför gläntan, med ryggen lutad mot ett träd. Så plockade hon fram sin käraste ägodel, väl insvept i ett grönt tygstycke. En solstråle som letade sig ned bland trädkronorna fick lutfisken att glänsa och kasta solkatter på trädstammarna runt omkring. Trevande började hon spela på lutfisken och sjunga, först bara tyst för sig själv, men snart ljöd hennes musik genom hela dalen.

Vinden hade vänt! Isondil stirrade en stund klentroget på den underliga varelse hans bundsförvant tillkallat. “Ja, drower ska då alltid vara värst”, tänkte han och riktade en serie kraftiga hugg mot Gollum, medan drowen och dennes bundsförvant höll halvblodet stången. Genom splaschandet av fisk mot fisk och stridsrop ljöd plötsligt en skör stämma. De ljusa tonerna var bedrägligt låga, men uppfyllde snart hela dalen. Isondil hade aldrig hört något liknande, och han hade ändå träffat mången stor bard. Den tunna stämman letade sig in i hans huvud.

Försiktigt klättrade den lilla trädlevande varelsen som kallade sig Aili ner ur trädet med siktet inställt på misslan. “Det där såret ser fatalt ut”, tänkte hon och lade en liten hand mot halsen för att känna efter pulsen.

Svetten rann på Gollums naturligt slemmiga hy. Alven visade sig vara en formidabel motsåndare och hade det inte varit för Fiskeggscalibur så hade nog Gollum för länge sedan varit fiskmat. Helt plötsligt så var alvens lekkamrat där och bråkade med Gollums nye allierade. Och denne hade även frammanat den största fisk Gollum någonsin sett. Men Gollums superfisksinnen sade honom att något var fel. Denna fisk var ingen fisk. Med ens såg han hur hans onde alvfiende stannade upp och såg ut att lyssna intensivt med ett dumt uttryck i sitt perfekt skötta ansikte, men precis som Gollum skulle slafsa ner detta fagra anlete med Fiskeggscaliburs klinga hörde han det själv. Vad var det som ylade någonstans? Och vem plågade denna stackars varelse så den kunde uppmana detta hemska oljud? Och vem det än var som plågade så måste denna vara ond. Och om denne varlelse var ond så skulle Gollum se den som en allierad. Med ens återkom hans sans och han stötte med Fiskeggscalibur mot alvens mage.

Trollkarlen vaknade till liv igen, väckt av en musik som var så underbar att han kom av sig i sin ilska över att hans skägg var alldeles rött. Han reste sig sakta, men stannade upp då han fick syn på vad som låg på marken framför honom: en liten, gul, fisk, som påminde om en igel. Nöjd med sitt fynd plockade han upp den lilla fisken och stoppade den i örat. Han kände hur den lilla fisken gled långt ner i hans öronvindlingar.

Blodflödet hade nästan stannat upp nu, men Smultron var likblek och alldeles kall. Hon andades ytligt och oregelbundet. Hennes puls dunkade svagt och kraftlöst under trädvarelsens tunna fingrar. Att hon fortfarande levde var ofattbart, hon borde ha förblödit för länge sen. Men nu var så inte fallet, kanske gick hennes liv att rädda?

Isondil lyckade vinna tillbaka sansen precis lagom för att undvika att bli drinktillbehör. Han hoppade bakåt, och hobbitens fisk gav honom bara ett mindre sår. Han högg tillbaka mot hobbitens utsträckta vapenarm.

Arvandor hörde inget. Efter alla slag han blivit utsatt för hade han nästan helt tappat hörseln, så han förstod inte vad dom andra stannade upp och lyssnade efter. Arvandor såg dock att striden snart kom igång igen och att Sméagol såg ut att ligga i underläge. Han kastade sig åter in i stridens hetta och fick helt plötsligt syn på det största vattendjur han någonsin sett, inridande tätt efter den mystiske drowen kom den, en kaskelot! Direkt förstod han att detta måste vara drowens påhitt, så med en snabb rörelse svingade han Stim mot dennes bröstkorg.

Med stigande intresse betraktade barden duellen. Sakta men säkert gick det upp för henne vem som var allierad med vem. Det var lika uppenbart att en av alverna ingått en pakt med den lilla slemmiga varelsen, som att drowen, kaskeloten och alven med Rödspätta kämpade sida vid sida. Idhren var helt fascinerad av den hopkrupna lilla figuren som halkade runt i fiskrenset med det fruktade Fiskeggscalibur i sin hand. Hon hade aldrig sett någon sådan varelse förut, och efter mycket funderande fram och tillbaka kom hon fram till att det måste vara en förväxt kloakråtta.

Aili plockade famnen full av mossa och rev sönder sin tunika för att skapa ett provisoriskt förband, allt medan hon muttrade på gammalentiska. Hon tyckte inte alls om lukten av blod, och misslans puls var för svag, något som dock inte stoppade den mystiska varelsen från att försöka rädda livet på misslan.

Gollum stirrade sin fiende, den kvicke, onde och parfymerade alven, i dennes blåa ögon med sina egna vansinniga. Alven hade visat sig vara en formidabel motsåndare och skulle nog ha bankat kroppkakor, utan potatismos, med Gollum vid det här laget om det inte vore för Gollums stora kärlek till sig själv och svärdets fantastiska krafter. Alven högg mot hans arm och han hann bara halvt parera den kalla rödspättan som slemmade till hans arm och försvagade den avsevärt. Men han lät inte detta stoppa honom utan låste sin fisk mot alvens och högg med sina vassa gula tänder mot alven.

Efter att ha återfått sansen lyckades Thrilad ställa sig upp. När han såg sig omkring insåg han att han hade medhjälpare i detta krig. Frustrationen steg dock inom honom över att folksamlingen inte brydde sig om skogens konung. Han gick bort till en gran och ryckte till sig en lagom kraftig gren, ställde sig nån meter ifrån halvalven och hobbiten och pekade på dem medan han vrålade så att salivet skvätte på varelserna: “Har jag inte gjort klart för er att det är jag som är huvudet i den här skogen såvida inte konungen själv syns till?”.

Idhren hoppade förskräckt till när den stora tjuren började vråla, och tystnade tvärt. Abborren sprattlade förtvivlat när hon tog den i ett fast grepp. Nog för att tjuren såg ganska dum ut, men man kunde aldrig vara nog försiktig i de här trakterna. Efter en stund slappnade hon av igen och släppte abborren. Hon beslöt sig för att hålla sig till sin lutfisk ett litet tag till i alla fall.

Smultron rörde sig inte en tum. Hennes läppar började blåna och andningen blev allt svagare. En tunn skorpa av levrat blod hade fram tills nu stoppat flödet, men när trädvarelsen lade om armstumpen färgades förbandet genast rött igen. För hennes inre blick passerade livet revy och några särskilt starka minnesbilder från barndomen fick henne att rycka till. Dvalans kompakta mörker var först kväljande, sedan uppenbarade sig en mängd tunnlar av mättat ljus och någonstans bak i sin känslomässigt avtrubbade, och nästan avstängda, hjärna upplevde misslan förvirring.

Isondil var irriterad. Den slemmige lille hobbiten hade haft mage att bita hål i hans nya kråsskjorta. Förstörd! Han kände också vänster arm pulsera i smärta från bettet, men det var av mindre relevans. Det smärtade dock när han rörde på den. Han använde sin längre räckvidd för att bryta låsningen, och gav samtidigt hobbiten en kraftig spark.

Gollum nafsade alven kärleksfullt i armen. Han skulle just till att slemma till alven med Fiskeggscalibur när han kände en välputsad alvstövel träffa honom rakt i magen. Ett ljud som lät som när man tappar all luft och får andnöd undslapp Gollum samtidigt som denne flög tillbaka ett par meter. Han ställde sig snabbt upp och lät blicken snabbt svepa över gläntan. Vad pysslade alla andra med? Kaskeloten gnällde i den dunkla luften.

Arvandor insåg att drowen drabbats av ytterligare ett av sina filosof-anfall och att denne därför inte gjordet något för att parera slaget mot bröstkorgen. Med ett slafsande ljud träffade Stim drowen i dennes högra sidan.

Transen hade brutits. Återigen var drowen tillbaka i nuet. En kraftig smärta dunkade i hans sida och med likgiltig förundran glodde han på det gapande sår som öppnat sig strax under armhålan. Detta var inte alls något han gillade. När han nästa gång återvände till sin hemstad, Ust Natha, skulle hjärnskrynklaren definitivt få ta sig en omgång med hans hjärna. Trots smärtan avfyrade han en våldsam slagserie mot sin fiende, som vid närmare eftertanke befann sig rakt framför honom. Närsill var så blank och så klibbig att man knappt kunde bli varse dess slipade stjärt då den ömsom svepte i stora bågar, ömsom stack och ömsom parerade. I samma stund vrålade han: “Jag väljer dig, Ulmosaur!” och den mäktiga kaskeloten kastade sig med hela sin tyngd mot deras gemensamme fiende.

Då Gollum stod och stirrade dumt omkring sig såg Isondil sin chans att göra slut på först denne och sedan dennes allierade. Han måttade ett slag med Rödspätta mot hobbiten, och kastade sig sedan med ett svepande hugg mot halvblodet som redan var hårt ansatt av valen och drowen.

Förvånad över att ha glömts bort av allt och alla stod trollkarlen, fortfarande med alldeles för rött skägg, kvar där han hittat den lilla babelfisken och iakttog striden som pågick bara några meter bort.

Plötsligt slog det Gollum som en flundra på kinden att han inte var hemma i sin trygga grotta utan i duell med en ondsint alv med en stor plattfisk. Gollum träffades hårt i ansiktet av den stora smetiga rödspättan, flög ett antal meter tillbaks och landade i en hög med småsten. Luften genomfors av en massa svordomar då den nu förbannade hobbiten reste sig upp.

Med tre mäktiga motståndare mot sig, varav en var en jätteval, den andra en febrilt huggande drow och den tredje kastade sig själv mot honom, var Arvandor inte så tuff längre. Striden var inte längre fylld av dolkar i ryggen utan snarare ett fullfjädrat slag. Han parerade ett par slag från drowen innan de andra hann komma fram, men insåg då att dessa fiender tillsammans var honom övermäktiga, så han hukade sig ner och konstaterade att han var i desperat behov av hjälp. Hans panikslagna “hjääälp!” ekade genom den gryende morgondimman.

Nu ännu mer rasande över att ingen verkar ha brytt sig, förutom kvinnan som han inte haft någon mening till, gav Thrilad upp sina närmaste grannar för att uppsöka vem som hade ropat efter hjälp. Han såg sig om i gläntan och såg tre blodtörstiga varelser närma sig i en halvcirkel mot offret, varpå han skyndade sig dit och ställde sig bredvid Arvandor. “Här ska vi inte ha något blodbad!”, klämde han ur sig och hytte med grenen.

Aili insåg att det inte fanns något mer hon kunde göra för att hjälpa misslan och satte sig uppgivet ner för att vänta på döden.

Arvandor var inte sig själv den här dagen, så istället för att bli tacksam och omfamna tjuren började han skrika. Ett par starka ord kunde utgöras och däribland “Men det är ju därför vi är här, din töntkossa!”. Allt blev helt plötsligt bara för mycket, Arvandor sprang iväg och satte sig bakom sin älskade taggbuske och började gråta medan tjuren stod kvar och höll stånd mot drowen, kaskeloten och alven. Han vände sig åt vänster och fick se sin sliskige vän Sméagol sitta där på ett stenrös och muttra. Med en kvav röst sade han: “Pst, Sméagol, kom hit!”.

“Det ska vi visst det”, tänkte Isondil som svar på tjurens försök till att stoppa duellen, “mycket hobbitblod skall flyta”. Dock var han inte så säker på att han ville stödja McDonald’s genom att stycka tjuren. Han funderade några sekunder, och bestämde sig för att inte dräpa den stackars fyrmagaren. Den hade ju trots allt inte gjort honom någonting. Han använde istället sin legendariska alviska diplomati för att få djuret att flytta sig: “Ditt vandrande Happy Meal!”, gastade han, “nu flyttar du dig innan jag använder dig till att lösa Afrikas svältkatastrof!”. Den behornade stod bara och stirrade. Isondil promenerade förbi honom och fram till snåret där halvblodet gömt sig. Taggarna i det torra snåret var långa och spetsiga, och alvens skjorta var redan sönderriven. Han hade absolut ingen lust att klättra in där så istället tog han fram dunken med fiskleverolja som han haft under manteln, och dränkte in snåret, varpå han antände lite fnöske som han slängde in i snåret. Det hade varit en jobbig dag. Snåret sprakade muntert och Isondil sträckte fram sina något kalla händer mot den flammande elden.

Gollum kände att saker höll på att gå honom ur händerna och att det var alldelles för mycket fisk i luften för tillfället. Han bestämde sig för att ta en paus och låta de andra ta kål på varandra innan han deltog igen. Han sköt iväg ett moln av bläck från en bläckfisk och sprang sedan iväg ner i en fin och mörk grotta och gömde sig sedan där. “Nästan-alven skulle säkert klara sig”, tänkte han, men brydde sig egentligen inte.

Thrilad hade hamnat i sin egen värld på något sätt och såg bara rakt ut i luften, tills han inbillade sig att han fick ett slag i huvudet varpå han raglande vaknade till. “Var har nu mina fiender tagit vägen och honom jag skulle hjälpa?”, undrade han. Han såg sig omkring och såg den brinnande busken. Han blev mycket förvirrad men förstod att det måste ha med min hjälpte att göra så han rusade dit och la sig på elden för att släcka den. Fettet brändes och sprakade omkring honom. Han rullade sig sedan som en panikslagen ål i gruset bredvid tills hans kläder hade släckts. Han ställde sig upp och borstade av lite damm och brända klädstycken. Sedan vände sig tjuren som nästan blivit Happy Meal mot Isondil och undrade: “Vad håller du på med, elda på folk sådär, är du alldeles från vettet?”. Han hade inte riktigt förstått djupet i de andra varelsernas ilska.

Med en viss ovilja betraktade drowen den flammande kasen. Det stack obehagligt i hans känsliga ögon, och den plötsliga smärtan tände ett våldsamt raseri i honom. Han vrålade utmanande till tjuren som tydligen befann sig i närheten: “Kom hit din fläskiga krake, jag är trött på fisk, hamster och häst! Idag skall jag spisa en rejäl t-bone!”.

Isondil såg Gollum fly mot en grotta, men ignorerade det. Han kunde ta hand om hobbiten senare. Han fortsatte värma händerna. Plötsligt kom det vandrande Happy Mealet och började gapa åt honom. Han tittade lite frågande på kon: “Eldar upp folk? Jag bara grillar korv.”, förnekade han oskyldigt. Hamburgaren stirrade på honom, ända tills drowen började gapa utmanande åt den. Isondil suckade. Han lämnade brasan och gick och ställde sig brevid sin alliansbroder.

Arvandor brann. Han sprang kvickt ner mot den grumliga sjön som en brinnande olympia-fackla. Med ett PLUMS dök han ner i vattnet. Han slocknade rätt snabbt men det sved i stort sett över hela kroppen. Nu var han trött på det här. Han bestämde sig för att bara ligga där i vattnet, bada lite och se om det hände något spännande där uppe på land.

Misslan insomnade stilla i gryningen, för att aldrig mer öppna ögonen och se dagens ljus.

“Den fega varelsen vill inte slåss ensam”, muttrade det stekta köttstycket, vände huvudet mot Isondil och började gå emot honom. Han drog upp sin abbor-bola och började vifta hektiskt medan han närmade sig alven. “Nu är skogsvaktarfasonerna förbi, detta är blodigt allvar”, tänkte den rasande tjuren.

Den lilla varelsen, Aili, brydde sig inte längre om någon, utan klättrade upp i ett träd för att aldrig synas till igen.

Det verkade som om Happy Mealet ville slåss. Isondil suckade, drog Rödspätta, och började sedan röra sig mot sin motståndare.

Idhren såg den brinnande alven slänga sig i sjön. Den slemmige lille kloakråttan verkade ha övergivit honom, så hon bestämde sig för att se hur det gått med alven. Hon virade in lutfisken i tygstycket, och tog sig tyst bort mot sjön. Hennes hand kramade hårt den sprattlande abborren. Det var bäst att vara på den säkra sidan. Ljudlöst gled hon ner i det svarta vattnet och började simma bort mot stället där alven hoppat i.

Då ingen verkade göra någon ansats att gå till angrepp mot honom, satte sig trollkarlen, vars skägg fortfarande var alldeles för rött, ned mot en gammal knotig trädstam, och tog fram sin, tidigare hastigt undanstoppade, pipa för en stunds avkoppling. Han stoppade dock inte ned den tama svärdfisken i sin skida utan behöll Glamfisk i ett stadigt grepp i svärdshanden, med tanke på att ett angrepp liknande det förra, som skedde då han njöt av sin då välförtjänta paus, mycket väl skulle kunna drabba honom vilken sekund som helst.

Rhodry tröttnade plötsligt på mänskornas lekar och bestämde sig för att söka sig mer sofistikierade motståndare, varför inte en hook horror, eller en snurrfisk? Han vandrade iväg mot solnedgången med kaskeloten vid sin sida.

Gollum letade sig fram genom grottan. Efter vad som känts som en vecka så klättrade han ut igen. Till sin stora förvåning fann han att han nu återvänt till den gudsförgätna gläntan. En ilska fyllde honom: “Varför kunde inte alla andra bara falla ner och dö så att all fisk skulle bli hans?” När han såg att kaskeloten gav sig av kände han att nu var det dags för handling. Med ett väsande skrik meddelade Gollum att nu var det dags att slåss. Fiskeggscalibur glimmade. Gollums ögon var röda. Alla slogs mot alla. Gollum kände att han var sugen på stekt makrill. Det var nu det skulle avslutas.

Isondil såg sig omkring. Inget fiskklafs hördes längre, även fast han såg ett flertal motståndare. De flesta verkade uttröttade, och andra hade helt enkelt gett sig av. Plöstligt hörde han några stenar rassla till, och han vände sig om. Ur en grotta såg han Gollum klättra ut. Han fylldes med ny energi, och han visste plötsligt precis varför han var där. Han drog ner den halvmeterlånga torskburken han haft på ryggen. Med ena knät i marken fällde han ut värmesiktet och kolven, och lade sedan pjäsen på axeln. Den svaga värmesignaturen av hobbiten var svår att urskilja även bland de kalla stenarna, men Isondil lyckades till slut få honom i hårkorset och låste fisken på målet. Han kramade sakta avtryckaren. “Make my fish!”

Thrilad lade sig ned på backen av yrsel och utmattning. Han kurade ihop sina ben under kroppen och gungade sakta medan han tog en tugga av några gröna, blodbestänkta grässtrån innan han somnade.

Gollum såg hur striderna nu började mattas ut. Isondil stod och hade lagt upp något på sin axel. Gollum stannade upp och undrade vad hans förvirrade motsåndare nu försökte åstadkomma och såg alltför sent att det var en burk torsk som avfyrades. Torsken träffade Gollum rätt i bröstet så att han flög in grottan han just kommit ut ur. Svärande och omtumlad låg han där och försökte ta sig upp.

Ljudet av tusentals små tassar hördes svagt genom natten.

Isondil såg burken träffa hobbiten rakt i bröstet, och han kände segerns sötma. Han drog Rödspätta och störtade upp mot grottan för att göra slut på sin fiende. Han spanade in i grottan, och när hans ögon vant sig vid ljuset såg han den slemmiga hobbiten kravla på grottans golv. Men innan han hann utdela det fatala hugget hörde han något annat, pip och låga dunsar. Han vände sig sakta om.

Utanför grottan formerade sig en armé av gnagare.

Isondil insåg plötsligt sitt öde. Det var inte att dräpa korrupta hobbiter av personliga skäl. Han var den utvalde. Det var han som skulle rädda världen ur hamstrarnas kortklippta klor, och den slemmiga hobbiten skulle hjälpa honom. Att de vågade stå i vägen för honom. Han svingade Rödspätta över huvudet, samtidigt som han sakta skred nerför sluttningen och kallade på Gollum.

Gollum tog sig svärandes och väsandes upp på sina bakben. Alven hade tvekat inför sitt hugg och vänt tillbaka nerför sluttningen. Gollum hörde sitt namn nämnas och reste sig upp för att tilldela alven en avgörande igelkottsfisk i bakhuvudet, men då insåg han för första gången klart och tydligt vad som var meningen med hans eländiga och alldelles för långa liv.

Nedanför sluttningen rörde sig en massa av små pipande gnagare.

De sträckte sig så långt hans ljusskygga ögon kunde se (ca 500 meter). Han insåg att detta var de hamstrar som var utsända för att förgöra fisken och allt gott levande. Han insåg att han inte skulle kunna leva utan något att korrumpera eller äta. Det var nu hans tid var kommen. Den store fisken uppe i skyn hade avgjort det hela. Gollum insåg att alven var sänd av den store fisken och beslutade därför att han skulle sluta upp med alven och inleda kampen som stod över allt annat. Han drog Fiskeggscalibur och rusade efter alven nerför sluttningen väsandes hemska stridsrop.

Isondil kände hur huvudet klarnade från den frenesi hamsterhatet försatt honom i. Inget mer pipande eller tramp hördes, och han kände en fruktansvärd trötthet i fiskarmen. Hobbiten stod flämtande en bit ifrån, med fiskspetsen vilande mot marken. De andra kombattanterna från duellen låg utspridda över hela dalen, sovande eller halvt medvetslösa, med undantag för trollkarlen som med Glamfisk i handen satt lutad mot en knotig gammal trädstam och förnöjt blossade på en pipa. Alven insåg att han enkelt skulle kunna göra sig av med dem, med det var inte i det syftet han var här. Nu fanns bara en sak kvar att göra innan han och Gollum lämnade dalen för att fortsätta kriget mot gnagarna. Han öppnade en burk makrill och delade den med hobbiten.

Epilog
Fortfarande förnöjt blossande på sin pipa och med den legendariska Glamfisk i handen reste sig trollkarlen från den gräsplätt där han suttit lutad mot den knotiga gamla trädstammen. Han såg sig omkring. Misslan, vars högra underarm han tidigare huggit av, låg på marken, inte långt ifrån honom och hade nu somnat in för att aldrig vakna mer. Den mystiska varelse som plötsligt bara funnits där vid misslans sida var nu spårlöst försvunnen. Inte långt från misslan låg även den store tjuren som trott att han ägde skogen. Halvalven kunde han skymta i vattnet; det såg ut som om denne övergivit striden för ett nytt nöje: bad. I vattnet simmade även barden, vars sång tidigare väckt honom ur hans medvetslöshet. Av drowen och kaskeloten syntes inte ett spår, och han undrade vad som blivit deras öde. Något som nästan bringade honom ur fattning var den oväntade åsynen av en välorganiserad armé av gnagare. Plötsligt fick han även syn på de båda ärkefienderna – den högväxte alven och den slemmige, korrupte hobbiten – stående bredvid varandra, delandes på en burk makrill. Han släckte sin pipa och stoppade varsamt ned den i en ficka. I samma stund gick det upp för honom att duellen var slut och att det fanns viktigare saker i åliggande än att utnyttja situationen och göra slut på de intet ont anande, glupskt makrillmumsande, forna ärkefienderna. Med sina magiska krafter renade han sitt skägg från den avlidna misslans blod, innan han med Glamfisk i handen majestätiskt närmade sig de glupska fiskätarna. “De tre svärden är förenade”, ljöd hans mäktiga stämma över dalen, som nu lystes upp mer och mer av allt fler och fler solstrålar. Sedan öppnade han ytterligare en burk makrill, något större än den förra, och räckte över denna till Gollum. “I egenskap av förste Defenestrator, med rätt att defenestrera”, fortsatte han, med lika mäktig stämma, “dubbar jag härmed dig, Isondil, till andre Defenestrator, med nästan lika stor rätt att defenestrera”. Den högväxte alven svalde sin makrill och föll sedan ned på knä framför trollkarlen som med den legendariska Glamfisk vidrörde hans axlar. Sedan trädde trollkarlen en kedja av mithril på vilken det hängde en fönsterformad amulett, även den av mithril, över alvens hals. Med orden “Res dig upp, Isondil, andre Defenestrator” avslutades ceremonin.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *