Dvärgakonungens sista färd

25 augusti 2007

Narmire reste sig sakta och såg länge på Emlazea för att försöka se om hon verkligen menade allvar. Men när han stirrat in i hennes nästintill svarta ögon en liten stund, kom han fram till att det inte bara var något retsamt infall. Han reste sig upp och tog upp pipan som han varsamt stoppade och tände. Därpå började han långsamt gå runt i rummet samtidigt som han mumlade.
”Det kan inte vara sant. Vår käre konung… Han var ju en så stark dvärg…”
Emlazea betraktade honom en kort stund varpå hon satte händerna i sidorna och avbröt hans mumlande harang.
”Min käre Narmire, som rådsmedlem är du, som jag sa innan, kallad till ett möte med de andra. Och med tanke på det som hänt tror jag knappast att de vill behöva vänta på någon.”
Den gamle dvärgen stannade upp, blinkade lite förbryllat och såg sedan från Emlazea mot dörren som fortfarande var öppen sedan hon stormat in genom den strax innan, och tillbaka igen.
”Sa du att jag var kallad? Till ett möte? Nu? Då måste du genast hämta min yxa så jag kan ge mig av.”
Medan Emlazea snabbt tog sig uppför den rangliga trappan till övervåningen, drog Narmire ett sista bloss på sin pipa innan han tömde den och la den i rockfickan. Kort därpå kom Emlazea ner med hans yxa och även rådsmanteln.
”Jag vet att du klagar på att den är för varm, men med tanke på situationen tror jag att du bör ta den i vilket fall.”
Hon gav honom yxan och fäste manteln runt hans hals, varpå han hastade iväg ut genom dörren. När hon såg honom springa iväg genom staden med fladdrande mantel och handen framför sig i ett försök att ta sig fram genom den förvirrande massan med dvärgar, kunde hon inte låta bli att le trots sorgen över den döde konungen.

Narmire gick ut genom dörren till rådssalen som genom ett töcken. Han hade blivit utvald. Han och fyra andra dvärgar skulle ingå i det följe som skulle föra konungen till den sista vilan. Ett mycket ärofyllt uppdrag, men samtidigt innebar det en säker död. Sedan Hon valt grottan till sin var den ingen säker plats för en dvärg, speciellt inte för en dvärg som var tvungen att ta sig till den innersta grottan och stanna där minst den tid det tog att genomföra de riter som krävdes. För en så pass gammal dvärg som han själv, var det inte så farligt, han hade redan sett världen. Men bland de utvalda fanns det två dvärgar som endast uppnått en ålder av 192 år… En av de två sista var Narmires vän, Ferneya och den sista i följet var konungens äldste son Rekalye. Att den äldste sonen skulle vara vid sin faders sida under dennes sista färd, var en gammal tradition. Trots att de alla visste att han inte skulle återvända och axla sin fars mantel, hade det varit få av rådsmedlemmarna som varit på Narmires sida när han sökt övertyga dessa om att de borde förhindra den blivande konungens död.

En vecka senare var det dags. Narmire fick hjälp att göra sig i ordning inför ceremonin av Emlazea. Egentligen såg han det som en onödighet att klä upp sig när de ändå gick döden till mötes, men för sin dotters skull fann han sig i det och hade också slipat yxan tills den glänste. När hornsignalen ljöd reste han sig upp, fäste den guldkantade manteln runt halsen och lade sedan handen på Emlazeas axel.
”Min käraste dotter, hornet kallar på mig och jag måste lämna dig. Hade det funnits något val hade jag stannat, men plikten tvingar mig. Därför vill jag bara önska dig all lycka.”
Han kysste henne lätt i pannan och drog fram sin mest älskade ägodel, en liten silverros som han smitt till minne av Emlazeas mor.
”Jag vill att du ska ha den här, det finns ingen anledning till att ge den till henne.
Med ett sista sorgset leende mot sin dotter vände han mot dörren och gick ut.

De ställde upp kring den lilla vagn som konungens bleka gestalt vilade på. Vagnen skulle dras av den utvalda skaran, men eftersom Narmire var gammal hade ha fått uppdraget att hålla i facklan och leda väg. Sakta vandrade de iväg längs stadens gator. De gick förbi sorgsna stadsbor och lämnade snart stadens murar bakom sig.

Vägen mot grottan sluttade lätt nedåt och gjorde det lättare att dra vagnen. Narmire som vandrade först var också den som först såg öppningen. Dess mörker hade förr varit något vackert för honom, han hade lekt där som barn och älskat att gömma sig i de djupa grottorna där han som dvärg kände sig hemma. Nu gav den mörka öppningen honom en känsla av panik, som om han stod på randen av en milsdjup avgrund utan att kunna backa undan. Sorgsen såg han på de andra, inpräntade deras anletsdrag innan de steg in i underjorden, där facklornas sken förändrar allt. Ett svagt leende skymtade på läpparna hos den unge man som skulle ha blivit konung, de andra såg dystra och uppgivna ut. När de klev in i grottans mörka salar kunde han se hur hoppet försvann ur de andras ögon, de hade sett solen och jordelivet för sista gången, nu väntade underjorden.

Strax innanför öppningen lyfte de upp den döde konungen ur vagnen. Ferneya drog tillbaka den till öppningen och lämnade den där, två av de andra placerade båren med konungen på sina axlar. Sedan bar det iväg in genom grottans vindlande gångar. Det var en bit att gå till den plats där konungen skulle läggas till vila och snart hade facklorna blivit mycket korta.

De nådde fram till platsen och placerade konungen på den rätta platsen, samtliga fick möjlighet att säga farväl till honom innan ceremonierna påbörjades. Det var kort med tid eftersom de visste att hon plötsligt kunde dyka upp ur skuggorna. När slutligen samtliga sagt sitt och de första ceremonierna var avklarade började facklorna att falna. Snart befann de sig i totalt mörker och rädsla började sprida sig i luften.

Den förste som drog vapen var Rekalye, han som skulle ha blivit konung. När de båda yngre dvärgarna hörde ljudet av svärdet som drogs, slet de genast fram sina yxor. Narmire och Ferneya tog det lite lugnare, men även om de båda var äldre började också de känna paniken smyga sig på. De visste att hon inte skulle dröja särskilt länge till, ingen av dem kunde hoppas på att se ljus igen. Men samtidigt som de ville försöka få de yngre att ta sig ut och återvända till ytan, hade de en känsla av att det redan var för sent.

Ett stilla, rasslande ljud kom från den gång de kommit in genom, glödande röda ögon skymtade genom öppningen. Kort därpå pustade hon ut en flamma av eld som fick hennes svarta fjäll att gnistra. Hon slog lätt med vingarna och Narmire kunde inte göra annat än att beundra henne. Inte ens när hon sakta och majestätiskt klev in genom öppningen försökte han söka skydd på något vis. Han var dock inte den första att offras, de båda unga dvärgarna rusade tappert fram med höjda yxor, bara för att mötas av hennes vassa klor. Hon rörde sig närmare, slog ut med svansen och fällde Rekalye innan han hunnit utdela ett enda hugg med sitt blanka svärd. När hon sedan angrep Ferneya, vaknade Narmire upp ur sin förtrollning. Han rusade upp och svingade yxan över huvudet, lät det skarpa bladet möta hennes svarta fjäll. Hon svarade med ett slag med klorna, sedan låg han stilla på marken. Därifrån såg han Ferneya träffas av den vinande svansen och falla omkull, orörlig.

Narmire såg draken röra sig framåt, hörde hur ben krossades under hennes tunga men smidiga kropp. Smärtan i såren han fått av klorna fick honom att börja tappa medvetandet, det sista han såg innan han drogs in i mörkret var hur den döde konungens gestalt helt omslöts av eld…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *