Dvärgarnas sång om alverna (OBS rätt så lång)

25 oktober 2009

”Dvärgar, dvärgar har ni hört?”
”Dvärgar, dvärgar har ni hört om min resa i norden?”

– Nej du, gamle Ebelbum, det har vi inte hört!

”Dvärgar, dvärgar från bergen av stål, då ska ni få höra!”
”Dvärgar, dvärgar från bergen av stål, då ska ni få höra om min resa i norden!”

– Kom till saken, gamle Ebelbum, vi är trötta på ditt prat!
”Dvärgar, dvärgar, då jag i norden var och reste med mitt följe såg jag saker”
”Dvärgar, dvärgar, då jag i norden var så reste jag med mitt följe till alvernas land och såg mystiska saker!”

– Skynda på, du gamla Ebelbum, vi har mycket annat att göra än att lyssna på dig; Jaga orcher, äta björnar, dricka mjöd, gräva och jaga kvinnor fram och tillbaks!

”Dvärgar, dvärgar, jag var i norden, i alla alvers land”
”Dvärgar, dvärgar, jag var i norden, i alla högalvers land som stolt kallar sig Naladivor!”

– Jaså, gamle Ebelbum, det var du! Berätta då om alvernas som så stolt kallar sig Naladivors land!

”Dvärgar, dvärgar, det jag såg, har aldrig tidigare setts av dvärgaman eller dvärgadam!”
”Dvärgar, dvärgar, det jag såg, som aldrig tidigare skådats av dvärgaman eller dvärgadam var alvernas städer!”

– Då så! Berätta då, du gamle Ebelbum om alvernas städer som varken dvärgaman eller dvärgadam sett!

”Dvärgar, dvärgar, deras städer är stora och vita, av silver och gull, smaragd och safirer, diamanter och rubin!”
”Dvärgar, dvärgar, alver går snabbt på gräset, men de går också i träden! Javisst, javisst, de bor i träden i hus av trä eller hus i trädens hjärta som vi i bergens inre!”

– Vad säger du, gamle Ebelbum? Bor alverna i träd? Bor alverna i så storslagna städer? Vad är de för ras och varför är deras städer av djupens ädelstenar?

”Dvärgar, dvärgar, svaret är; Alverna gillar träd och bor i träden, alverna gillar skönhet och bygger så vackra städer, och ädelstenarna från bergens djup de får de från våra, storslagna berg!
”Dvärgar, dvärgar, men det är inte allt! Alverna är ty ett underligt släkte, och de gräver själva gruvor i de gyllene bergen som de på sitt vackra språk kallar Sínkaar!”

– Vad säger du, gamle Ebelbum? Bor alverna också i berg som en dvärg, de äro förvisso ett underligt släkte, fast de verkar ha god koll på dvärgarnas hantverk och stenar!

”Dvärgar, dvärgar, det är inte allt! Fastän de byggt en väldig mur, som Stålbergens klippor, runt sin enorma gräns, så kom jag och mitt följe in i även deras mest vördade platser.”
”Dvärgar, dvärgar, och där jag fler under fann. Alverna äro ett mäktigt släkte, de sysslar med magi, de skapar, de skämtar, de leker med färgglada eldar, frammanar små krigare och drakar av luft med sin tanke…”

– Vad är det du säger, gamle Ebelbum?! Kan alverna frammana små krigare och drakar av luft? Kan de jonglera med färgglada eldar? Vad kan mer detta underliga släkte göra?

”Dvärgar, dvärgar, de kan allt det där! De kan strida, de kan hela och låta saker växa och dö med sina konstiga sinnen. Men de kan också strida, de virvlar i dvärgsmidd och alvsmidd rustning med svärd i hand runt-runt i cirklar, de hugger, de sticker, de hoppar och rullar!”
”Dvärgar, dvärgar, de äro starka, de kan springa upp i träden med bördor på ryggen, de kan strida dagen i ända och de kan sjunga natten igenom, med håret och huden brinnande av en silvervit eld!”

– Vad säger du, gamle Ebelbum? Hur starka är alverna som kallar sig Nadadivor? Brinner de i stjärnornas ljus, strider de se som du säger och kan de springa upp i sina träd, även med prima dvärgrustning på? Svara oss, Ebelbum, vi brinner av iver att höra!

”Dvärgar, dvärgar, allt ni hör är sant, det kan mäktiga Balzum intyga! Om orcher och drägg deras gränser hotar, då de klär sig i skinande rustning och mantel, de tar sina bågar och klingor och ger sig ut i blodig batalj, som även vår kära dvärg Bulmer skulle uppskatta!”
”Dvärgar, dvärgar, detta är inte slutet, för då de i fält eller från murar drägget krossat och till aska brännt, då dansar och sjunger de i skogar så djupa och städer så vackra, natten igenom till sång och musik. De spelar på harpa, på pipa och flöjt, och frammanar djurens och deras länders ljud genom magiska horn från staden Siryth!”

– Jaså du, gamle Ebelbum. De strider som vår ärrade vän Bulmer skulle gilla? De dansar på natten och ratar stridstrummornas muller, det har vi förstått. Men säg oss, du gamle Ebelbum, hurdana är alverna själva? Vad gör de förutom att dansa och sjunga om natten i stjärnornas sken?

”Dvärgar, dvärgar, ni ska bara veta! Alverna äro det fagraste släkte som vandrat i Världen, de är långa och slanka, med snövit hud, svallande hår som smaragder, kol, guld och stjärnljus. Skägg de ej har och tycker att det är något konstigt och så skrattade de åt mig och mitt följe. Deras ögon de lyser med stjärnornas eld, det finns blå, det finns gröna, det finns mörka, det finns bruna, till och med röda som rubinernas ljus!”
”Dvärgar, dvärgar, alverna kan då allt fira och stoja natten igenom! De har fester hela året runt, och de dricker vin i stora mängder, äter vilt i stora mängder, de skrattar i enorma mängder och dansar så vackert som fåglar i skyn, och lyser som ädelstenarna i Stålbergens djupaste grottor!”

– Jaså du, gamle Ebelbum. Dessa alver måste vara ett i sanningen underligt släkte! Inget skägg, skrattade de åt dig och ditt följe? Dricka vin istället för mjöd, skrattar och dansar istället för att pröva sina krafter i utmärkta slagsmål, och de lyser som ädelstenarna i Stålbergens djup! Vilket underligt släkte alverna är!

”Dvärgar, dvärgar, det ni säger är sant! Men jag har fortfarande inte berättat om allt som jag såg med mitt följe i alvernas land som stolt kallar sig Naladivor. På sommaren har de vilda fester som de kallar Devonska Högtidsfestivalen, ett underligt namn för något som bara behöver ett namn; Galenskap!”
”Dvärgar, dvärgar, nu ska ni höra! Galenskapen hänger som dimma över hela Naladivors land. De sjunger så underbart i solens och månens sken, de dricker och äter mer än jag sagt. Och nu, hör och häpna, de nakna dansar med varandra tre dar i streck utan blygsel, utan vett, och då den tredje natten till ända är, så är de borta, puts väck, och endast eldarna brinner sakta ut!”

– Vad är det du säger, gamle Ebelbum? Dansar de nakna tre dagar igenom? Festar de utan vett och sans? Vad är de för underligt släkte, måhända orgier de under sommaren har?

”Dvärgar, dvärgar, allt detta är sant! De firar sommarens liv och värme med den Devonska högtidsfestivalen, och därför kommer många av alverna du frågar vara avlade i sommarens grönska och värme.”
”Dvärgar, dvärgar, alvernas skönhet och galenskap jag alltid minns. Men efter festen Galenskap jag vidare mot norden reste, och då jag såg ett undervek som mäta sig kan med Stålbergens salar, det är sant, det kan åter Balzum bekräfta!”

– Talar du verkligen sanning, gamla Ebelbum? Allt detta tyr sig som en vacker och konstig saga! Men om du åkallar Balzum den mäktiga som vittne till din dikt, kan du gott fortsätta!

”Dvärgar, dvärgar, ni kan aldrig gissa vad jag såg! Tänk er en skog, en jättelik skog, som sträcker sig från norr till väst och från syd till öst, tänk er en sådan skog, med träd som höjer sig upp i himlen, breda och höga som kolonnerna i Kung Ibuns sal!”
”Dvärgar, dvärgar, detta är alvernas helgade skog som de Alonovir kallar! Himmelsekar där växer mot skyn. Alverna här har byggt sagolika städer, runt trädens sidor, inne i trädens inre, i trädtopparna och i rötterna likaså!”

– Vad är det du säger, gamle Ebelbum?! Träd som Ibuns kolonner?! Finns sådana i Världen? Kan man bo I dem? Vi trodde du skämta, men är detta sant?!

”Dvärgar, dvärgar, javisst är det sant! Jag trodde ej mina ögon den dagen och bet mig i skägget! Jag var redo att för alltid från det skiljas om det inte var någon alvs lustiga trick! Men det var sant, och vi stod där och gapa, så länge att alverna började dansa och lägga blad på min hjässa och säga att nu hade de en grupp präktiga trädgårdstomtar att sätta bland blommorna!”
”Dvärgar dvärgar, det är otroligt! Träden lever, trots att alverna har byggt storslagna salar och hus i dess inre och barken är av slätaste marmor. Virrvarr av tron, broar och fönster, Träd efter träd, kvarter efter kvarter som alverna säger, sträcker sig deras städer i deras helgade skog, Alonovir kallad! Fontäner och brunnar vatten sprutar, statyer står i givakt längst grenar och murar, tavlor och fanor hänger i ekarnas praktfulla inre. Smaragder, opaler, safir-rubiner, allting finns här i ett av Världens största underverk!”

– Det du säger är som en legend som en saga, du gamle Ebelbum! Men vi tror dig, för under i Världen finns. Att alverna byggt palats i jättelika träd, det är i sanningen rätt att sätta dem i samma klass som Bornolgosts kungarikes salar och Stålbergens urgamla majestät!

”Dvärgar, dvärgar, jag är inte klar! Sant är att detta är under, det är det, men mer att förtälja om Naladivor finns kvar. I Alonovirs djupaste, äldsta delar, finns alvernas mäktigaste stad, Rogandor! Här finns deras fagraste Trädpalatset, Sólversol är dess namn och alla andra under i skogen förbleknar i ljuset av palatsets glans!”

”Dvärgar, dvärgar, här finns ett torg! Ett enormt och ståtligt torg framför Solversols rötter, ett torg av kristall! Javisst, ni hörde rätt, mina vänner! Av renaste bergskristaller från Stålbergens djupaste ådror! Men om jag skulle ödsla mer tid på at beskriva Alonovirs under skulle vi alla bli sten innan allt är slut och sitta här som gorgyler till tidernas ände! Nej, jag annat berätta brinner av iver!”

– Vad, vad? Vad kan möjligtvis mätas med all denna prakt?! Svara oss, gamle Ebelbum ty vi förgås av förväntning att höra din historia!

”Dvärgar, dvärgar, då jag i Alonovir var, jag såg många under, men i Solversols salar jag såg mer än tavlor och fontäner med vatten av smaragder och väggar av guld. Jag såg honom, han som av alla dvärgar och alver är känd!”

– Vem, vem är det? Svara oss nu då, gamle kloke Ebelbum, vem var det du mötte i Solversols underbara salar?

”Dvärgar, dvärgar, lyssna då noga! Jag såg Honom! Alvernas konung, Härskare över Naladivors land och Dråparen, han som oförtröttligt strider mot bestar och orcher, hydror och monster i försvar av sitt folk och sitt land.
”Alvernas konung, kungarnas kung, hans hår som mörkrets djupaste svärta, hans ögon är djupa och blå som smaragder, hans ansikte är fagert bland alver, till kroppen lång och mäktig han är, hans svärd det lyser av silvervit eld, han är en legend, en alvernas största hjältar!”

– Är det Han? Är det den Dråparen du talar om, gamle vise Ebelbum? Hurdan var han, vem är han? Vem är denne alvernas konung och dvärgarnas vän och ondskans fiende?

”Findolfin Alsemenor av alvernas ätt, kraftfull och mäktigt i krig med svärd, pilar och tankens kraft, vis och varm i fred. Tro mig eller ej, jag talade med honom! Han frågade om dvärgarnas glädje och sorger, bad att framför alvernas högtidliga hyllning till Stålbergens storkonung Ibun den store! Jag talde med honom, om dit och om dat. Han bjöd mig gyllene vin och visade mig Alonovirs under, som om han ej vore alvernas konung och endast en helt vanlig man, som aldrig brytt sig om krig och makt!”
”Sedan dvärgar, fick jag möta hans hustru. Fråga mig inte, jag ska allt säga! Hon var så fager med korpsvart hår och lysande snövit hud. Hon var nog vackrare än alla alver, och jag bugade djupt så att skägget åkte ner i kaftanen. Sedan adjö jag tog av alvernas konung och alvernas drottning, hans hustru. Jag reste sen hem och alltsedan dess, jag minns alla under i alvernas som så stolt kallar sig Naladivors land, dvärgarnas vänner och trogna broder, det Malnoriyanska imperiet!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *