Dvärgen och Smycket

6 juli 2007

Dvärgen tittade återigen på det vackra smycket.
Det var gjord av renaste guld och smaragder, det vackraste dvärgen någonsin hade sett.
Men just nu hade han inte de tankarna i huvudet, nu oroade han sig bara om hans älskade, det var hennes smycke han nyss hade tittat på.
Dvärgen lade försiktigt smycket ner i hans slitna, små byxor.
Han vandrade över slagfältet för att kolla om hans älskade kanske fortfarande var vid liv.
Den här skogen var inget trevligt ställe att vandra på, främst därför att tusen tormentianer och ett halvtusental dvärgar låg dödade på markarna omkring, ingen hade överlevt.
Förutom honom.
Då kom han fram till en kropp som väckte hans uppmärksamhet extra, en kropp som han kände igen väl, mer än väl.
Det var hans älskades kropp.
Alven var lång och ståtlig, från hennes tomma ansikte föll det vackraste bruna hår man kunde tänka sig.
Dvärgen blev chockad och stod vid sin älskades kropp en stund.
Då hörde han ljud bakom sig, ljud från en stor varelse som tycktes resa sig upp.
Ljudet från en tormentian.
Han var inte ensam längre.
Dvärgen tog sakta ut sitt svärd ur den vackert sydda skidan och vände sig lika sakta om.
De flesta dvärgarna hade valt att använda yxor under kriget men den ena dvärgen skilde ju den andre åt.
Tormentianen som stod framför honom var stor, ovanligt stor
– Tror du?, dvärg, att du kan utmana mig, en tormentian, sa den vampyrliknande varelsen och svängde med sin ormliknande tunga.
– Ja, det tror jag, sa dvärgen starkt och med ilsken röst.
Han väntade inte på svar och hoppade sitt längsta hopp någonsin mot tormentianen.
Varelsen använde sina starka händer istället för vapen, men inte ens en tormentians händer skulle få stoppa dvärgen den här dagen.
Dvärgen brydde sig inte om att det kanske inte var just den här tormentianen som hade dödat hans älskade, han brydde sig bara om att det var en tormentian, en vars broder hade dödat den enda dvärgen någonsin hade älskat.
Men det här var ingen vanlig tormentian insåg dvärgen när han svingade mot tormentianen med sitt svärd och den ondskefulla varelsen duckade gång på gång.
Dvärgen hade rätt, för den här tormentian var faktiskt en av de tio generalerna, dem speciella som hade blivit utsedda att leda kriget under ”den store mästaren”.
Men en speciell tormentian, insåg dvärgen, skulle inte stoppa honom denna dag.
Och med detta så höjde han svärdet en sista gång, den här gången hann tormentianen inte parera.
Snabbt genomborrade svärdet den ondskefulle varelsens hjärta, sedan föll den sakta, sakta ner till marken med svart blod rinnande nedanför platsen där svärdet satt fast.
Dvärgen kände segerns sötma medan han tog upp sitt långa, ståtliga svärd som var nästan lika lång som han själv ur tormentianens kropp.
Sedan gick han sakta, mycket sakta bort mot den vackra alvkroppen.
Han satte sig vid den och sedan gjorde han något som var totalt olämpligt för dvärgmän.
En liten, ensam tår föll sakta ifrån hans ögon.
Tåren lämnade hans ansikte och droppade ner på den gräsbeklädda marken.
Sedan reste han sig upp igen, nu var han redo för hämnd.
Det här skulle tormentianerna ångra, de skulle få ångra det så mycket.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *