Efter slaget

18 december 2006

Den kommer alltid att bli ihågkommen som det första efter…

Mer ett test för att se att orden finns kvar än något annat, var snälla mot den :)

****

Jag minns det stora svarta.

Tystnaden efteråt, när röken slingrar sig genom luften.
Lukten av blod.
Trasig metall från en krossad rustning vid mina fötter.
Ett dåligt skydd som jag är tvungen att ruska av mig innan det skadar mig.

Jag blundar. Försöker känna något alls. Något annat än förvirringen. Rädslan.
Det går inte.
Då vänder jag blicken mot stjärnhimlen, för att slippa se. Tittar upp i det vackraste av mörker.
Ensam.
Med hårt bultande hjärta.
Levande.

Levande.

Det är oundvikligt. Jag måste göra det.

Jag undrar om platsen var menad att bli ett slagfält.
Om det är nedskrivet någonstans, för länge sen, eller om det blev så ändå.

Kropparna ligger utspridda.
Förvridna. Stympade.
Jag betraktar dem utan att se.
Lägger vännerna så som man lärt mig att de döda ska läggas. Med höger hand mot hjärtat, vänster ner längs sidan.
Slutna ögon. Stängd mun.

När en av dem inte har någon högerarm kvar blir jag för en stund så förvirrad att jag blir stående och bara stirrar.
Det ser så fel ut.
Jag kan fortfarande se skuggan av armen.
Han får använda vänster hand för att skydda sina drömmar från fienden, istället.

De som inte är mina vänner lämnar jag orörda.
Det är inte min uppgift.
Jag vet att korparna kommer inatt, det gör de alltid.
Som en svart vind rensar de världen.

Så vandrar jag runt.
Vänder ansikten. Ser välkända skratt löpa mot stjärnhimlen.
Upptäcker att det som var så viktigt igår inte betyder någonting längre.

Men också det tar slut.
Den stunden kommer när jag förstår att jag är ensam.
Att punkten jag står på är den där jag började.
Att jag fallit till marken. Utmattad av tomheten.

Min rustning ligger utspridd. Sköldens skärvor blänker i ljuset från en i fjärran uppgående sol.

Jag ser mitt svärd.

Jag ser att det är brustet, från fästet till spetsen.

Men jag är hel.
Mitt hjärta värker och tankarna är sönderslitna, men min kropp ligger inte bland de döda.
Jag är hel nog att resa mig upp och göra det jag måste.

Leva.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *