Ekot

10 maj 2009

Så kom den dagen då Arala mötte sitt fall, då jordbävningarna till slut hade störtat staden mot avgrunden.
Men dess ekon fortsatte ut mot himlen, förbi molnen och månen, och solen hettade ilsket till då hans värme inte kunde förstöra ekot.
Stjärnorna slogs i häpnad, men ekot ryckte iväg från dem och fortsatte in mot rymden.

Bland nebulosur och kometer far den, studsade emellan dem och långt borta såg den ett svart hål, kände dess dragningar.
Som smala rökmoln försökte den ta tag i ekot, men ekot lyckades skaka av sig dem.

Och så fortsätter den i all evighet, söker efter rymdens slut, som den aldrig ska finna.
Och timmen kom då den blandades med andra eviga ljud, en kos råmande, ett barns skrik, ett träd som faller mot marken i skogen.

Så fick världen äntligen sitt svar. Ett träd som faller i en skog, och ingen är där… Du kan fanimig ge dig i backen på att det hörs!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *