Eldbarnet

30 november 2004

Hon satt i fönstret den kvällen. Fönsterkarmarna ramade in henne som ramarna kring en tavla, en tavla av en späd flicka med mörkt hår som glänste gyllenrött i kvällssolen.
Hon satt ofta där och såg solen gå ned bakom skogen och skuggorna dra in över trädgården. Det var en stor, vildvuxen trädgård, inte alls vad som borde passa vårt lilla vita hus. Den kvällen tycktes tavlan hon utgjorde ännu vackrare är vanligt och jag fick samla mig för att våga störa stillheten.
“Maten är klar, Iris.”
Hon vände sig om, gled ner ur fönstret och såg på mig med de där mörka ögonen som jag älskade så mycket. Men det var ingen enkel och okomplicerad kärlek.
“Ja, mamma.”
Vi åt under tystnad. Peter var den som stod för skojandet och skratten och nu var han inte hemma. När jag diskade satt Iris
kvar vid bordet och jag frågade:
“Hur var det i skolan idag, gumman?”
“Som vanligt”, svarade hon tonlöst.
“Gjorde du något kul med dina kompisar?”
“Mamma.” Rösten var lugn och konstaterande. “Jag har inga kompisar.”
En isande känsla rann genom mig och stannade i magen. Hon tog mycket sällan hem någon för att leka, men hon var en ensamvarg och verkade inte ledsen över det så jag vägrade fåfängt att tro att det var så illa. På föräldrars välmenande och förödande vis valde jag att leva i tron att allting var bra. Inte är det några fel på mitt barn, inte.
“Men dina klasskamrater…”, började jag i ett försök att hitta bevis på att saker och ting faktiskt var bra.
“Jag är som rök för dem, något de kan bli av med genom att vifta med handen.”
Jag svarade inte. Åh, hur jag hatade mig själv för att jag inte svarade. Men likt ett barn, som intalar sig att om det inte kan se monstret kan monstret inte se det, blundade jag med hela kroppen, med ögonen, öronen och hjärtat.
Tystnaden som föll över köket var tung och tjock, så kvävande att försöken att splittra den med klirrande tallrikar i diskhon var som att försöka krossa ett berg genom att kasta glaspärlor på det.
Till sist var det Iris, mina fina lilla bergkrosserska, som reste sig upp och bröt tystnaden.
“Mina flammor vandrar genom trädgården ikväll. De kommer för att hämta mig.”
En underlig lättnad drog genom min kropp som en varm vind. Som sagt var det naturligtvis en mycket traumatisk upplevelse, branden då hennes föräldrar dog. Hon är så liten att hon kommer antagligen inte komma ihåg det, men det är ändå inget lätt barn ni får, hade Peter och jag fått höra då vi bedömdes lämpliga som osterföräldrar. Och trots att Iris inte verkade ha några uppenbara men av sitt förflutna var hon tydligt annorlunda. Hon var tystlåten och tankfull, blixtrande intelligent och mer vältalig är de flesta vuxna. Lugnet bar hon rätt svept omkring sig som en mantel; om vi blev osams rörde sig svarta flammor i hennes blick, men hon grälade inte utan drog sig undan, tyst och avvisande. Hon skrek aldrig, svor aldrig, slungade aldrig den kniv som skär så djupt i en fostermors hjärta: “Du är inte min mamma”. En annan sak hon inte gjorde – åtminstone inte inför andras blickar – var att hänge sig åt fantasilekar som andra barn. Därför blev jag så glad över hennes märkliga ord, trots att hon vid elva års ålder kanske var lite för gammal för att börja med sådana påhitt. Men bättre sent än aldrig, tänkte jag och lagrade hennes uttalande som ett bevis på att allt-är-bra.
“Mamma? Vill du inte se?”
“Jovisst, gumman. Jag kommer snart.”
När jag var klar i köket lade jag med ett olustigt pirrande i bakhuvudet märke till hur tyst det var. Det var det alltid när bara vi två var hemma, men det här var en tom tystnad, inte den stillhet som Iris omgav sig med.
Jag gick till vardagsrummet och såg mot fönstret som jag betraktade som hennes, men det var tomt. Utanför tände solens heta färger himlen och piskade den till ett hav av eld. Jag vände mig mot trappan som ledde upp till sovrummen och ropade hennes namn, men inget svar mötte min röst. Av en plötslig ingivelse öppnade jag altandörren och gick ut i trädgården och den syn som mötte mig där kommer jag aldrig någonsin glömma.
Genom gräset svävade eldslågor, knytnävsstora, långsamt och utan att bränna något. Jag blev så förstummat trollbunden av deras stilla dans att jag först inte märkte att Iris vandrade genom havet av solnedgångsfärgade blommor i bortre delen av trädgården. När jag fick syn på henne passerade hon just genom buskarna som markerade slutet av vår tomt. Flammor rörde sig runt hennes fötter som om de både ledde och följde henne och hennes skinn tycktes reflektera eldfärgen från både gräset och himlen, som vore det mjukt spegelglas.

Jag vet inte vad som hände med mina tankar sedan eller hur lång tid det tog tills jag fick tillbaka min verklighetsuppfattning, men när jag landade i mig själv igen hade solen sjunkit och det var mörkt. Jag ropade efter Iris men visste att det var meningslöst att vänta på svar. Jag sprang in i huset, tog bilnycklarna, kastade mig in i bilen och körde utan att stänga garaget eller låsa ytterdörren ut från gårdsplanen så att gruset stänkte. Jag körde hetsigt på måfå, utan att veta var jag skulle leta och händerna skakade på ratten av det oerhörda jag hade sett.
Så närmade jag mig tätare bebyggelse. Träden glesnade och visade mig himlen färgas av ännu en solnedgång. Häpet trampade jag på bromsen och stirrade. Vad…?
Då ringde min mobiltelefon. Med stumma fingrar fumlade jag fram den ur jeansfickan och fick fram ett kraxigt “Ja?”.
Det var Peter. Min hjärna slog i överväxeln, försökte förtvivlat komma på något att säga till honom. Jag fick bara tag i huvuddragen av det han sa först. Han hade varit på väg hem och stannat vid skolan för att den brann. Den brann. Det hade varit skoldisco och flera barn hade förts till sjukhus. Runt honom var ett kaos av gråtande barn, sökande föräldrar, upprörda lärare.
“Jag försökte ringa till sjukhuset men jag kom inte fram. Hallå? Sanne, lyssnar du på mig?”
I hans röst var spänd desperation. Med en ansträngning fick jag kontroll över en liten del av mina rusande tankar. Iris hade inte sagt något om ett skoldisco. Magen vände sig och jag mådde fruktansvärt illa.
“Ja, jag lyssnar”, sa jag.
“Var Iris på dansen? Tänk om hon är skadad!”
Mitt hjärta ville sjunka ut ur kroppen när jag svarade.
“Nej, Peter. Det är hon inte.”

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *