Elvira – del I

17 april 2007

I

Livet på gatan var svårt och eländigt
Kampen om brödet var gräslig, beständigt
Hungern den gnagde i magen
Från morgon till kväll – hela dagen

Snön den var strålande vacker att se,
Hon kunde ej om något skönare be
Men foten vill ej ögat tro
När saknas båd´ strumpa och sko

Staden var full utav resliga hus
Här bodde ju allt mellan hertig och mus
På gator där klockorna klämta
Där lever en trashank till jänta

Håret är stripigt och tänderna gula
Ryggen är krumböjd och fingrarna fula
Om dagen hon brödsmulor tigger
Om natten i gränden hon ligger

II

Jag önskar att de kunde se mig,
om så bara för en gång
Att de kunde möta min blick,
se mig rakt i ögonen
Det skulle vara ett erkännade
av att jag var som de,
skapad som de

Och att jag en gång var älskad som de
Eller åtminstone förtjänade att vara det

Att jag var mer än någon slags byracka som
rotade i deras avskrädeshögar

Något annat än en oduglig trashank som
smutsade ned den vackra snön
med sina blåfrusna fötter

Jag skulle vara…. en människa
Ett namn, en person
Jag skulle vara som de,
kunna leva som de, vara mätt som de
Och glädjas som de
Kunna le, skratta

Skratta….

Om bara….
Om inte….

III

Så kom stormen, den kraftigaste i mannaminne,
och de isande vindarna
svepte obarmhärtigt fram över hem och hus
Fönsterluckor stängdes, brasor tändes, och filtar
sveptes om till skydd mot elementens raseri

Det sägs att varje hem är en borg,
ett skydd där den livgivande värmen
kan frodas och bevara
Ett trygghetens näste

Ty var man är sin egen lyckas smed,
och varje hem är ens egen fästning,
sig själv till värn och trygghet

Och i sina små borgar satt stadens invånare säkra för
både hunger och isande stormvindar
Nedbäddade under lager av livgivande pälsar
mötte de natten med tillförsikt

Därute ven vinden starkare och starkare,
och drivorna växte sig högre och högre
Men inne sprakade det trivsamt i brasorna,
och ögonlocken blev tyngre och tyngre

Och staden sov….
Och staden blundade
Staden ville inte se,
inte veta

IV

Konung med guldäpple, krona och spira
Dygdiger kraftkarl som folket bör fira
Anklaga honom ej,
han styr ju så rådigt för dig!

Välgödda adeln, borgare rika
I himmelen blir vi alla som lika
Och anklaga dem ej,
de äter och frossar för dig!

Riddare stolta, soldater och knektar
Männer med vapen, som strider och fäktar
Och anklaga dem ej,
de slåss ju så modigt för dig!

Präster med budord, kaplaner, prelater
Heliga männer, Den Högstes soldater
Och anklaga dem ej,
de bedja så fromt för dig!

FORTSÄTTNING FÖLJER

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *