En alvs berättelse

1 januari 2010

Jag är inte en människa. Jag är inte en halvmänniska eller något åt det hållet. Jag är inte heller vampyr, gast eller spöke. Inte ens någon ur dvärgsläktet, drakarnas uråldriga ras. Men de sistnämnda är jag mest lik. Jag tillhör ett uråldrigt släkte, av de flesta kallade de Förstfödda. Ni vet väl vad det innebär. Lika gamla som de äldsta eldormarna i skyn.

Jag är av Naladivors ras – alv.

Jag har under många, många resor som sträckt sig över decennium ofta beblandat mig med andra släkten och samtalat med individer från de mesta skilda samhällen. Långt ifrån alla av mitt folk stannar i norra Världen, och jag är en av dem som reser. Jag tror att jag har sett sådant som ni människor, men också många ur de uråldriga släktena, aldrig kunnat föreställa er. Har ni någonsin sprungit över Isarnas oändliga vita yta, med malande isblock, i den Kylan, Kylan med stort K som regerar där? Där luften fryser långsamt till is, där ens överlevnad hänger på ens blotta viljestyrka, men där det ändo finns levande varelser? Har ni upplevt något sådant?

Men mina minnen är många, och det skulle ta timmar och nätter att berätta allt.

I södern, där solen obarmhärtigt bränner från gryning till skymning, där har jag sprungit i de djupa tropiska skogarna. Där träden är gamla och starka, där en underbar symfoni av färger och ljud, ljus och lukter blandar sig. Där allsköns djur ruvar i skuggorna, vackra och otroliga, sådant som verkar vara omöjligt för att existera inom Världens sfärer. Där hettan är materiell, där den existerar och man kan nästan ta på den med händerna. Där har jag jagat tillsammans med amazoner, mänskliga krigarkvinnor som fjärmat sig så långt från människosläktet, dyrkande stål och krig, vildsinta i sin obarmhärtiga strid med sina fiender.

Jag har klättrat i de höga bergen av Stål, där luften är tunn och dimmor virvlar runt bergstopparna, är jättelika drakar flyger och ruvar på sina skatter. Jag har samtalt med dem. Jag har vördat dem och sett deras dyrbarheter från sedan länge svunna tider.
Jag har bevittnat dvärgarnas gruvor och storslagna salar, där väggarna och konstverken lyser av diamant, safir, silver, rubin, guld och ametister. Jag har studerat då deras mästersmeder bearbetar klingor tunna som papper, men starka nog att hugga sönder sten och diamant. Tro mig, det är möjligt för detta skäggiga, breda och kortvuxna folk, som har kroppar av armerat stål och hjärtan av eld, varma men också livsfarliga.

I storslagna torn och palats har jag träffat flera av Världens mest framstående magiker, både från de uråldriga släktena som från de mänskliga. Dessa individer har förmåga att insupa Kraft från flödena som alltid rinner genom Världens sfärer, sådana som för många släkten är dolda. Deras styrkor artar sig på många sätt, vissa specialiserar sig på styrka som baserar sig på elementen, luft och eld, jord och vatten. Andra kämpar med att åkalla andar, vissa försöker återuppväcka dem som för länge sedan uppslukats av Världen. Jag har lärt av deras kunskaper om de mest skilda ting, och själv har jag delat med mig av det jag känner till, som de sedan fört ner i sina dammiga skrifter som de är så rädda om.

Jag har seglat på Havet. Längst kalla kuster med snöstormar och genom varma vatten med otroliga skogar under ytan till det glittrande ljumma vattnet som lent smeker kroppen då man dyker. Jag har hämtat pärlor från musslor stora som hönsägg, och jag har dykt ner till ofantliga mörka djup och simmat bland vrak efter sedan länge glömda skattskepp som ligger i slummer, vaktade av sjöodjur som jättelika havsormar och bläckfiskar. Jag har seglat under många nationers flaggor, stridit i hemska sjöslag och sjunkit ner i havet med det förstörda skeppet, men jag har också firat seger med mina kamrater.

Jag har också stridit på land, ensam mot rövare eller uthungrade vilddjur, och i leden på arméer med tusentals soldater. Jag har sett död och smärta, blod och smuts blandat med avhuggna lemmar och krossade liv.

Det finns mycket att berätta.

Jag har ofta färdats genom idylliska byar där oro ej finns och allt är fridfullt. Barnen, oftast människobarn lägger märke till mig och vill gärna veta vem jag är. Det har väl att göra med min Aura, silvergloria som skimrar runt varje alv av Naladivors ätt. Barnen är nyfikna och nästan alltid trevliga. Det första de brukar göra är att dra i min mantel och stirra på min båge silverträd. Och sedan upprepar sig samma scen som redan hänt på hundratals andra platser.

– Berätta något!

Ja, det är den frasen som rullar fram till mig. Och sedan, då jag bestämt mig för att stanna i byn eller staden över natten berättar jag historier, både sådana som jag upplevt och urgamla sagor från mitt hemland i norr.

Och sedan ville mina storögda åhörare alltid veta;

– Vem är du?

Jag ler ett mystiskt leende och drar av mig huvan och tar undan mitt långa hår av spunnet silver och visar till allas förtjusning ovala öron med spetsig ovansida. Och sedan följer den eviga utfrågningen om vad alver är och varför vi har spetsiga öron, ansikten som statyer, silverlysande hy och långt hår.

Hur ska jag förklara? Att berätta om något som är bortom någons syn är svårt. Jag har spetsiga öron för att kunna höra bättre, och det är Ylieadea, Livets Gudinna som blåst liv i allt, att det är hennes nyck att jag fått så ovanliga öron. Varför jag är lång? För att snabbare kunna löpa genom mina underbara hemtrakter, mina fält och skogar.

Hur är det att vara en alv?

Det är en intressant fråga, som det alltid är svårt att svara på.
Jag har levt i hundratals år, och kommer att leva så till Världens slut om jag inte blir dräpt av något vildsint monster. Att ha levt så länge, det som att ha känslan av damm och svaghet i minnet, att minnas allting, så mycket som det bara verkar möjligt, men att ändo vara frisk, ha ett fortsatt skarpt intellekt och kunna andas fritt in den underbara smaken av luft.
Jag upplever allt på ett liknande sätt som människor, men ändo helt annorlunda. Jag kan höra det svagast ljud och uppfatta förändringar i Världen med min blotta hörsel. Då våren kommer känner jag hur blommarna knoppas, hur djuren brummar då de vaknar ur sitt ide och kylan drar sig undan.
Jag kan se, men i så många fler färger och i den mest underbara klarhet och skärpa. Varenda aspekt av Världen omkring har kristallklar tydlighet i mitt öga, samtidigt som varenda atom i allt jag ser framträder i alla sin prakt och bildar de underbaraste konstverk av precision, färg och mirakel.

Jag kan känna Världens puls, jag kan uppfatta de strömmar av energi som flödar genom den, jag kan känna lukten av liv, av känslor och förändring som tillhör skogarna, havet, fälten och bergen där jag vandrar. Jag kan höra hur vatten urholkar berg, hur gyllene ax kämpar för att nå solens livgivande värme.

Allt det där, det är det vackraste som någonsin kan existera, och att kunna uppleva detta konstverk dag efter dag, det är, det ÄR den största gåva man någonsin kan få.

Jag och mitt folk dansar i takt med Världens hjärtslag, vi är Ett med den och Ett med Andarna som genomsyrar den. Vi kan vara som skuggor, sväva omärkligt fram med vindens hastighet genom de mest otillgängliga platser. Våra sinnen kan leda oss till vatten och mat, till värme och ljus. Djuren räds oss inte, de lyssnar till våra sånger och skratt, och då vi jagar så hinner inte känna smärtan då våra bågar sjunger i skymningens delikata pastell av färg och skugga.

Det är jag. Jag är en Naladivor, en av de Förstfödda. Det är en liten aning om hur jag ser Världen. Världen i dess underbara strålglans.

Jag har mycket att berätta och Världen och mina minnen. Jag kommer att göra det, men kunskap från svunna tider som fortfarande lever hos mitt folk ska inte yppas förrän någon gör sig värdig.

Lycka till. Månen är full. Jag ska fortsätta min resa och lämna denna by. Jag ska vandra i silverskimrande stjärnglans natten igenom mot den röda solen i gryningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *