En annorlunda lek

30 oktober 2008

Kunde inte klockan bli fyra snart så att man fick gå hem? Cecilia satt och stirrade på klockan som satt ovanför tavlan som fröken skrev på. Femton minuter kvar. Men det kändes som en timme. Det knappt någon som lyssnade på fröken där hon stod och malde på framme vid katedern. Alla satt och räknade ner sekunderna. Efter vad som kändes som en evighet ringde det äntligen ut för dagen. Alla for upp och började plocka ihop.
”Och så kommer ni ihåg att plugga glosorna tills imorgon. Okej?”
Eleverna mumlade något ohörbart till svar.
Anders kom fram till Cecilia när hon tog på sig sin jacka ute i korridoren.
”Tja.” sa han i ett försök till att låta häftig.
”Vad är det?” frågade hon och gjorde inget försök att låta trevlig.
Anders kom av sig. Vad hade han trott? Att hon skulle kasta sig i armarna på honom och hångla upp honom mot väggen? Det kunde han ju drömma om.
”Eh…jag tänkte bara…vad gör du ikväll?”
Åh nej. Han ville umgås. Hur dum var han egentligen?
”Jag är hemma. Hur så?”
”Jag tänkte…kanske…du ville hitta på nåt?”
”Sorry. Kan inte. Jag har massor att göra.”
Hon såg besvikelsen i hans ögon och hon kände ett stygn av dåligt samvete. Anders var snäll men alldeles för töntig och mesig, och absolut inte Cecilias typ. Ingen som hon orkade umgås med så hjärtligt som han ville. Hon visste att han gillade henne och hade gjort det länge. Han var inte direkt diskret med att visa det.
”Hm. Kanske en annan dag?”
”Mm. Kanske. Vi får se.”
Hon slängde upp ryggsäcken över axeln och gick mot bussen. Anders kom lunkande bakom henne. Lina kom gåendes med Jonas och ett gäng äldre killar och tjejer som såg ut att gå i första året på gymnasiet.
När hon såg Jonas blev hon varm inombords. Så jävla snygg! Han log mot henne och nickade med huvudet. Lina kramade om Cecilia och en stank av tuggummi och för mycket hårspray stack i näsan och kändes som det skulle gå upp i hjärnan på henne.
”Så här går kärleksparet va?” sa hon och skrattade.
”Haha. Jättekul, du.” sa Cecilia och skämdes. Hon såg att Anders rodnade och svalde, men sa inget.
”Händer ikväll då?” frågade Jonas och såg finurlig ut.
”Inget speciellt. Vadå då?” Anders ryckte till och såg på Cecilia. Skulle han bli svartsjuk nu? Fan att han måste stå här som ett fån och se ledsen ut bredvid mig.
”Nä, tänkte…kanske hitta på nåt. Det här är några polare som går på Broman.” sa Jonas och pekade på de äldre ungdomarna som Cecilia inte kände igen. De flinade och presenterade sig.
Micke, Johan, Kristian, Sara och Fanny.
Micke gav Cecilia en blick som gjorde henne nästan varmare än när Jonas sett på henne. De såg bra ut allihop, men Micke var…vacker. Mystisk, tystlåten men skitsnygg.
”Vad ska ni göra då?”
”Jag heter Anders.” skyndade sig Anders att säga, men ingen såg åt hans håll.
”Vi tänkte gå till ett ställe som de känner till uppe vid kullen, nära skogen.” sa Jonas och pekade återigen på gymnasieungdomarna.
”Vad är det för ställe?” frågade hon nyfiket.
”Ett gammalt hus som ingen bor i. Det har stått öde länge.” sa Micke.
”Vad är det för speciellt med det då?” frågade Lina misstroget.
”Det spökar där!” sa Jonas och sträckte ut armarna och försökte se otäck ut. Micke och hans kompisar skrattade och Lina och Cecilia stämde in med de.
”Ofta.” sa Lina och himlade med ögonen.
”Jo. Det är sant, och vi tänkte dra dit och hälsa på dem.” sa hon som hette Fanny.
”Ett litet test bara. Se vem som vågar gå in och upp på övervåningen.” fyllde Johan i med smalnade ögon.
”Kom igen! Det blir kul.” försökte Jonas.
Cecilia såg på honom, sen på Micke. Tänk att få gå dit med båda de här grabbarna. Kunde det bli bättre? Så såg hon på Anders. Han stod där alldeles tyst och det såg ut som om han hoppades att hon skulle skita i allt och umgås med honom istället.
”Okej. Coolt. Jag är på.” Micke log och nickade.
”Bra. Du med?” han vände sig till Lina.
”Absolut. Älskar monster.”
”Spöööken!” ylade Jonas.
De skrattade igen.
”Men jag måste hem och äta först.” sa Cecilia.
”Ska ni med eller?” muttrade busschauffören irriterat.
”Jag ska!” ropade hon. ”Vi ses sen.” Så gick hon på bussen. Anders kom springandes efter.
”Var inte du upptagen med annat ikväll?”
Snälla…
”Äh. Det hinner jag.”
”Jag tänker följa med.” sa han trotsigt.
”Ska du med ikväll? Till huset? Haha. Du kommer ju kissa på dej så fort du får syn på det.”
”Jag har varit där massor av gånger. Och jag är inte ett dugg rädd. Jag tänker gå dit om du ska.”
”Gör det då. Men tro inte att jag tänker trösta dig om du börjar gråta och längtar efter mamma.”

En timme senare satt hon på bussen med Anders bredvid sig. Han såg ängslig och nervös ut.
”Tog du med blöjor?” frågade hon retsamt.
”Lägg av.”
”Erkänn att du följer med för att du är kär i mig, Anders.”
Som väntat blev han röd som en tomat i ansiktet och knep ihop munnen.
”Nähä. Slipp då.”
”Jag följde med för…att jag bryr mig om dig. Och för att jag inte litar på Jonas eller gymnasiegänget.”
”Please…” stönade Cecilia och plingade på stoppknappen.
De klev av bussen och gick mot skogen. Det var mörkt ute nu så hon tog fram mobilen och använde den som lampa för att lysa på marken framför sig. Man kunde se månen kika fram bland molnen då och då, men den gav inte mycket till ljus. Anders ryggade till när en uggla hoade från ett träd i närheten. Cecilia skrattade.
”Jäkla fegis. Det blir väl du som får stå utanför huset så kan vi vinka till dig från övervåningen.”
”Är du rädd?” frågade han.
”För vad? Nej. Jag är inte rädd. Det är ju bara kul, dummer. Var inte så jäkla nervös.”
De gick upp för en kulle. Längre upp kunde de se siluetterna av de andra som väntade.
Cecilia log för sig själv. Kanske skulle hon få gå in i huset tillsammans med Jonas eller Micke. Hon hade gillat Jonas länge och han verkade gilla henne. Men det hade liksom inte blivit något tidigare. Kanske ikväll. Men så fick hon syn på Micke när de var uppe på kullen. Micke var ju å andra sidan äldre, och mer spännande när man inte vet hur han är. Men snygg var han då.
”Så ni vågade er hit i alla fall?” sa Sara.
”Så klart.” Cecilia spanade ut över gruppen som stod där.
”Var ni inte fler förut?”
Johan och Micke utbytte en hastig blick.
”Jo. Kristian kunde inte komma och Fanny är inne i huset och förbereder lite kusligheter som ska få oss mer i stämning.” sa Micke och log.
”Coolt!” skrattade Cecilia och Lina samtidigt.
”Jättecoolt” muttrade Anders.
”Mina damer, ska vi gå?” Jonas tog en ficklampa och satte den under ansiktet och gjorde en grimas.
Den lilla gruppen började gå mot huset som låg några meter bort. Huset tornade upp sig ju närmare de kom. Stort, mörkt och otroligt ödsligt. Ingen hade kunnat tro att det en gång bott folk där. Det såg ut som hämtat från en skräckfilm. Fattades bara åskväder och en varg som ylar mot månen. Cecilia skrattade för sig själv åt tanken.
”Shit vad kusligt!” utbrast Lina när de stod utanför och blickade uppåt.
”Börjar ni bli rädda?” sa Micke med ett retsamt leende.
”Inte än. Men vi kanske blir när vi går in.”
”Lita på det. Med tanke på vad Fanny har förberett där inne också.”
”Vadå förberett?”
”Det får du väl gå in själv och se om du vågar. Jag tänkte att man kan gå in två och två.”
Cecilia rös till av spänning. Det här skulle bli kul.
”Jag kan börja gå in.” sa Sara.
”Men vet inte ni vad Fanny har förberett då?” frågade Lina.
”Nej. Hon gick hit före oss för att ordna det och jag hoppas att hon har allt klart för nu går jag in.” Sara vände sig mot gruppen. ”Någon som följer med?”
”Jag kan följa.” sa Jonas.
Jaha du. Jaja, då vet jag vem jag ska gå med i alla fall. Cecilia såg på Micke.
Sara höll en lampa framför sig när hon öppnade den gamla dörren och gick in i huset tätt följd av Jonas.
De andra stod kvar utanför. Anders ställde sig närmare Cecilia och gjorde ett försök till leende.
Det hördes med ens ett högljutt knarrande och ett kvinnoskrik samtidigt som de kunde höra Jonas skrika till.
Johan och Micke skrattade.
”Fannys förberedelser.” förklarade de kort.
”Men då vet vi ju vad som väntar.” klagade Lina.”
”Var inte orolig. Det finns gott om överraskningar till alla.” sa Johan.
”Micke, är det okej om jag går in med dig sen?” frågade Cecilia nervöst.
Han såg på henne.
”Självklart.”
”Vem ska jag gå med då?” undrade Anders. Micke och Johan vände sig mot honom för första gången.
”Du får nog gå själv. Om du vågar.” sa Micke och såg allvarligt på honom.
”Klart jag vågar.” Anders sträckte på sig och försökte se modigare ut än han egentligen var. Cecilia tyckte nästan lite synd om honom.
Inne från huset hördes en motorsåg dras igång med ett vrål.
Det plötsliga ljudet fick Cecilia att rycka till och hon såg att Anders och Lina såg rädda ut.
Men så fick de syn på Jonas och Sara i ett fönster på övervåningen.
”Hur går det därinne?” ropade Lina.
”Det går bra. Det är skitläskigt. Sen är det eran tur.” skrattade Jonas till svar.
”Ännu en av överraskningarna?” Cecilia såg på Micke.
Men han svarade inte utan stod och pratade med Johan om något hon inte kunde uppfatta.
Jonas och Sara hade försvunnit från fönstret och de andra väntade spänt nedanför på ett ljud eller att få se något i fönstret på vindsvåningen. Men minuterna gick och det var tyst där inne.
”Vilken tid det tar. Vad är det som tar så lång tid?” frågade Cecilia.
”Ingen aning. SARA? JONAS?” ropade Micke.
Inget svar. Det hade blivit alldeles tyst.
”Märkligt.” hörde hon Johan säga.
”Men fattar ni inte? De vill ju bara skrämma oss. De har kommit överens om att inte göra några ljud ifrån sig för att vi ska gå upp och se efter.” sa Anders.
”Johan, gå ni då så går vi upp efter er.” sa Micke
”Ska vi gå?” frågade Johan med en blick på Lina som flinade glatt mot honom.
”Ja. Oss ska de inte skrämma. Eller hur?”
Så gick de in i huset. Kvar stod Micke, Cecilia och Anders.
”Det har väl inte hänt nåt va?” frågade Cecilia.
”Nej. Jag tror att de väntar där uppe och ska försöka skrämmas. Ett trick bara. Effekter.” Sa han med ett leende.
De kunde se genom hallfönstret att Johan gick i täten upp för trappan och Lina gick tätt bakom honom och vinkade genom fönstret och gjorde en skräckgrimas och skrattade innan hon gick vidare upp och försvann ur sikte.
Det höga knarrandet från en bandspelare hördes ända ut, tätt följt av ett ylande.
”Effekter…” fnittrade Cecilia.
”Vi kan inte vara här för sent, Cecilia. Vi ska ha glosprov imorgon direkt när vi börjar.” påminde Anders henne.
”Börjar det bli jobbigt?” frågade Micke med en retsam blick.
”Va?”
”Börjar du fega ur? Rädd för alla spöken kanske?”
”Jag är inte rädd. Och det finns inga spök…” han avbröts av motorsågen som återigen hördes från andra våningen följt av det inspelade kvinnoskriket.
Anders ryckte till för andra gången och stirrade upp mot huset.
”Slappna av, Anders.” sa Cecilia och började bli trött på att ha honom med.
Då hörde de ett nytt skrik som nästan överröstades av motorsågsljudet. Men den här gången var det inte ett inspelat skrik utan Linas.
Alla tre såg upp mot huset. Vad var det nu då? Var Lina också med på att skrämmas? Ja. Så måste det väl vara.
Just som Cecilia tänkte det var det något som krossade fönstret på andra våningen. Något mörkt kom utflygandes i ett regn av glassplitter och landade med en lätt duns framför deras fötter. Det var Linas huvud. Anders och Cecilia började skrika. Micke stirrade från Linas huvud på marken framför dem, och sedan upp mot fönstret som det kommit från.
”Åh herre gud! Åh GUD!!!” skrek Cecilia och slet sig i håret medan tårarna rann ner för kinderna. Hon mådde så illa. Ville spy. Springa hem. Anders grät också och stod och flämtade.
”Vad fan är det som händer här?” skrek han till Micke.
Micke svarade inte utan sprang in i huset med en allvarsam min.
”Micke! Inte du också!” ropade Cecilia efter honom.
Då kunde de höra Jonas skrika någonstans på övervåningen. Anders och Cecilia såg snabbt på varandra och sprang efter Micke in igenom den murkna dörren till huset.
Inne var det mörkt och luktade mögel och ruttet. Det fanns inga möbler, bara gamla bräder och mycket damm. Återigen hörde de Jonas skrika ovanför de.
”Kom! Vi måste hjälpa honom!” ropade Cecilia och drog med sig Anders och rusade upp för den gamla knarriga trappan. Något var fruktansvärt galet. Och vart var Micke nu då? Vad var det som hände?
När de kom upp till andra våningen tvärstannade de. I ett hörn låg Jonas och skakade på golvet. De sprang fram till honom och såg med ens att hans högra arm var borta. Mörkt blod pumpade fram från den blodiga stump som utgjorde hans forna arm.
”Jonas! Vad fan är det som händer? Vart är alla andra och vad har hänt med din arm?”
Jonas grät och stönade. Han såg på sin blodiga stump.
”De tog den! Och…Lina… död. Monster! Jävla skit! Jag vill hem!”
”Vi måste ringa polisen, Cecilia!” sa Anders och blundande.
Med ens hörde de ljudet från motorsågen vråla bakom sig i mörkret. Snabbt snodde de runt och försökte se vart ljudet kom ifrån. Ur mörkret lösgjorde sig fem mörka figurer. Cecilia tog en ficklampa som låg på golvet bredvid Jonas och höll den framför sig.
Ljuset från lampan lyste upp några ansikten. Det var Micke, Johan, Kristian, Fanny och Sara som stod där. Deras ansikten var blodstänkta. Det såg inte ut som de längre. Alla hade på något sätt vuxit i storlek och deras ansikten…deras ögon såg ut att lysa i mörkret och de flinade med vassa tänder och från deras munnar rann blod.
”Vad är det här? Är det nåt jävla dåligt skämt? Vad har ni gjort?” skrek Cecilia.
Micke, eller det som förut varit Micke tog ett steg fram och skrattade.
”Effekter.”
De andra fyra började också skratta. Mullrande, fruktansvärda skratt.
”De är vampyrer!” skrek Anders och tog upp en spetsig brädbit från golvet. Han tog sats, sprang fram mot Micke och höjde brädbiten för att slå in den i hans hjärta.
Snabbt som ögat tog Micke tag om hans arm och slet av den med ett ryck som ingenting.
Anders föll till golvet skrikandes, nu även han utan arm.
Fanny klev fram och höll upp motorsågen framför sig och skrattade hysteriskt.
Det snurrade för Cecilias huvud. Tankar virvlade förbi. Hon mådde så fruktansvärt illa och det kändes som om hon var på väg att svimma.
”Det här är inte sant. Det här är en jävla mardröm.” skrek Cecilia och knep ihop ögonen. ”Jag vill vakna! Jag orkar inte mer!”
Men hon vaknade inte. Hon hörde bara fem skratt som ekade i det stora rummet och motorsågen som hördes komma närmare och närmare och Anders och Jonas skrik. Den sista tanken som gick genom hennes huvud var: ”Vi borde aldrig ha gått hit.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *