En dolk i mörkret – Kapitel 1

27 maj 2013

Hur ska man börja förtälja en berättelse, som är så mörk och rysande, att till och med mitt eget blod isas i mina ådror bara vid tanken på den? Hur ska jag lyckas förmedla det budskap som Han endast förlitade till mig? Hur ska Ni kunna förstå den kraft och vilja han åsatt, när jag själv inte kan? Även i mina drömmar ber han mig att förtälja hans berättelse, få ner den på pergament och bevara den åt eftervärlden. Frågan jag oftast ställer mig; är jag värdig? Är jag värdig att förtälja Er om den man som förändrade så många liv, som vigde sitt liv åt att besegra den ondska som hotade förinta vår värld, medan jag själv dömde honom som en hädare? Kanske är det just därför som Han oftast vände sig till mig, oavsett om det var för att föra hätska diskussioner om det sådant som vi aldrig kom att vara ense om eller för att föra lugna samtal på nattens sena timmar och kanske var det därför Han bad mig, Anas-its Översteprästinna, om hjälp att utföra det som skulle bli hans arv – denna berättelse.
– Amirna Indaryn, Upprättelsebrevet.

1.

De gulnande träden spred ut sig likt ett färgglatt hav under honom, där den milda vinden var strömmen som fick trädkronorna att svaja lätt likt skummande vågor. Solen steg sakta på horisonten och dess strålar dansade bland färgerna likt en förförisk kurtisan bland luststinna iakttagare.

Det var detta skådespel som hade fått honom att stiga upp långt innan gryningen, enbart för att få se solen stiga upp över Esalars gyllene skogar. Vinden lekte i hans hår som hängde löst kring hans axlar och fick slingor att dansa runt honom i en lekfull uppvisning. Hans ljusa ögon iakttog vaksamt de svajande träden, medan ett nöjt leende spred sig över hans fylliga läppar.

Tanis Vintersång, Halvalv kallad, lutade sig mot det vackert utformade marmorräcket med händerna vilandes på den lena och svala ytan, medan den grå manteln han bar virvlade stilla runt honom. Under den vackert utsmyckade manteln bar han en välsydd vit linnetröja och ovanpå den en utsökt vit långskjorta av finaste ull, dekorerad med guld- och silvertrådar i detaljerade mönster. Till detta bar Tanis lika utsökta ullbyxor, även de vita, men utan dekorationerna och på fötterna bar han ett par välpolerade svarta skinnstövlar. I ett bälte kring hans höfter hängde ett vackert utsmyckat svärd, klingan var av det starkaste av stål, smitt och vässat av de skickligaste av smeder medan handtaget var av finaste silver och utformat som ett varghuvud.

Runt hans hals hängde en vacker silvermedaljong i en enkel läderrem, ett smycke hans hand nu letade sig till, då han med ett sorgset leende lät medaljongen dansa mellan hans fingrar. Han bar varken de utstuderade örhängen eller armband som var vanligt bland män i Esalar, mer än ett brett läderarmband runt hans högra handled och två smalare runt hans vänstra. På hans högra ringfinger satt också en enkel silverring utformad som två slingrande rosor.

Han såg ut som en prins, men kände sig inte som en och i fall någon hade nämnt det hade han förmodligen skrattat. Tanis var så försjunken i tankar att han inte hörde de fjäderlätta steg som närmade sig honom bakifrån, en lätt hand på hans axel fick honom att rycka till och han vände sig mot personen med förvåning skrivet i hans anletsdrag.

Ett lugnt leende spred sig över hans läppar då hans ögon vilat sig en stund på de anletsdrag som nu stod framför honom. Det var en kvinna, nästan lika lång som han själv, men smalare och mer bedårande. Hennes eldiga hår var samlat i en knut i nacken, dekorerad med vita pärlor och rosor. Några envisa slingor hade lossnat och vilade mot hennes axlar medan ett par föll i hennes vackra mandelformade lila ögon.

Anadhiel Ovorien, den första av sitt namn, var klädd i en smickrande vit klänning med en vid kjol och korsettliknande liv, den också dekorerad med guld- och silvertrådar. Runt hennes axlar hängde en likadan mantel som den han bar och runt hennes hals hängde ett utsökt diamanthalsband. Hon bar dock varken armband eller ringar, även om hennes öron var dekorerade med fjädrar från en snöuggla.

Hon såg frågande på honom och när hon insåg att hans leende inte nådde hans ögon lade hon sin hand ovanpå hans och kramade den försiktigt.

”När ger du dig av?” frågan var enkel, lika enkel som alla de andra gånger hon ställt den genom åren, men nu hade han plötsligt så svårt att svara henne.

”Hösten har kommit snabbt i år.” sade han drömmande istället för att svara då han vände sig ut mot skogen igen.

”Det har den.” svarade hon lågmält när hon också vände sig mot den vy som hållit hennes vän förtrollad varje morgon. ”Du vet väl att det sägs vara ett omen?”

Tanis nickade långsamt medan han drog undan sin hand och hon kunde se hur något tyngde honom, både i hans ögon och på sättet han snurrade sin ring. Det var många år sedan hon hade sett honom så här bekymrad senast och hon kunde inte sluta känna sig hjälplös medan hon såg sin bäste vän långsamt tyna bort.

”Det är åtminstone ett vackert omen..” mumlade han och harklade sig, han slutade snurra på sin ring och drog sin ena hand genom håret. ”Tror du det lär slå in?”

Hon lade en hand på hans arm och skakade långsamt på huvudet. Hans fråga var ärlig med den bekymrade henne även om hon inte riktigt visste varför.

”Tanis,” sade hon med bestämd röst, ”tala inte så där!”

”Förlåt mig, Ana.” mumlade han lågmält, ”men förneka inte att du aldrig har tänkt detsamma.”

Anadhiel stod tyst en kort stund medan hon funderade över det han sagt. Visst var det så, att tanken ofta överväldigat henne under nattens mörka timmar då havets brusande höll henne vaken och månens skuggor lekte kurragömma med hennes förstånd.

”Du vet att tanken har slagit mig, dock betyder inte det att jag vill tala om det.” hennes lila ögon såg sorgset på honom och för ett ögonblick tyckte han sig se Valaen i dem. För en kort stund var han fascinerad över hur lik sin far hon var, något han under alla dessa år aldrig lagt märke till. Kanske berodde det på det faktum att de rynkade näsan på samma sätt när de var motstridiga. Han vek undan blicken, plötsligt skamsen över det faktum att han för ett ögonblick var villig att lägga sig liv i Skaparens händer när det fanns de som så villigt lade sitt liv i hans.

”När börjar festivalen?” frågan han istället utan att se på henne. ”Valaen borde varit här för länge sedan.”

Anadhiels mungipor drogs uppåt i ett snett leende då hon lutade sig bakåt, med ryggen vilandes mot räcket. Hon såg upp mot slottet som avtecknade sig som en vitklädd brud mot den gryningsfärgade himlen och hon var tyst en lång stund. Hade det inte varit för ansiktsuttrycket hon bar hade han varit rädd att han sagt något fel.

”Far borde vara här inom kort.” sade hon och vände sitt ansikte mot honom, ett roat leende på läpparna. ”Du borde vara den enda utbygdsjägaren i hela Esalar som kan kalla honom vid namn.”

Tanis log snett. ”Förmodligen i hela Kalmadorr.” kom hans svar. ”Om inte i hela Ardicia.” sedan vände också han sig mot slottet och vände suckandes sin blick mot dess vita fasad. ”Jag är fortfarande väldigt förvånad att han inte hade mig landsförvisad!”

”Tanis..” mumlade Anadhiel smått roat. ”Han älskar dig som en son, han såg inget att förlåta, långt mindre landsförvisa dig för.” sedan tog hon hans hand och tryckte den ömt. ”Du borde inte vara så hård mot dig själv.”

”Inte?” skrattade han och höjde frågande på ett ögonbryn. ”Jag hade Aeranae och Taendur efter mig genom tre länder.. De har inte varit lika förlåtande som din Far.”

En road glimt kunde skymtas i Anadhiels ögon. ”Lyssna inte på dem.” svarade hon med ett lika roat leende. ”För det är som de säger, ’de skäller värre än de biter’.”

Tanis svarade inte. Han var försjunken i tankar på en tid och plats som var sedan länge försvunnen, en tid då han var lycklig. En tid då han fortfarande vågade hoppas och fortfarande var ovetandes om de misstag han skulle begå. De misstag som skulle kosta honom allt det som han levde och kämpade för. Han vred återigen tankspritt på ringen. Kände dess skrovliga yta mot sina fingrar.

Plötsligt kändes det som om han hade blivit förflyttad bakåt i tiden. Till en tid då vinden var varma andetag mot hans nacke och där solens värme var huden av hans älskade. Han inandades kraftigt och hans underläpp darrade till, “Emrir..” viskade han tyst medan han slöt sina ögon.

Då Anadhiel hörde hans namn viskas förstod hon genast hur plågad hennes vän egentligen var. Hon förstod att den sorg han bar på var lika verklig som höstlöven omkring dem, att den fortfarande tärde på honom, även om han lärt sig att dölja det väl. Det hade gått tio år, ändå var hans sår lika djupa nu som den dag då Emrir hade försvunnit.

Hon log sorgset för sig själv och gav upp en suck. Försiktigt lade hon en hand på Tanis axel och vände honom mot sig, flyttade sedan handen och lade den på hans kind för att varsamt men bestämt få honom att se på henne.

“Tanis,” sade hon när han slutligen mötte hennes blick. “det är därför du är här, inte sant?”

“Vad menar du?” frågade han undvikande och lirkade sig ur hennes grepp. Detta fick henne att skaka smått irriterat på huvudet. Även om hon älskade honom innerligt var hans undvikande sätt både sårande och frustrerande. Han borde veta efter alla dessa år att han inte kunde hålla något hemligt, speciellt inte något som fortfarande påverkade honom som om det hade hänt igår.

“Du har hittat honom.” frågade hon, även om det egentligen var mer av ett konstaterande och han vände sig åter ut mot skogen, men huvudet var böjt och ögonen slutna.

“Anadhiel..” suckade han stilla och han önskade verkligen att samtalet skulle ta slut där. Tyvärr visste han dock att så inte var fallet. Han älskade henne innerligt, men hennes ständiga behov att hjälpa honom axla hans problem var både frustrerande och onödigt. Det fanns ingen anledning för henne och göra det, ändå gjorde hon just det.

“Jag har fått ett tips,” sade han när han lugnat ner sig. “att han kommer befinna sig på festivalen.”

Anadhiel var tyst en stund, som om hon begrundade någonting, sedan drog hon fram en bit pargament med ett sårat uttryck.

“Och han här då?” frågade hon ilsket. “Vidar Draktand?” hon skrynklade ihop pargamentet och kastade det på honom. “Du lovade mig att sluta upp med det där!”

Tanis såg shockad ut för ett ögonblick, sedan korsade han trotsigt sina armar och ögonbrynen drogs ihop.

“Det där är ingenting som angår dig!” han var lika arg som henne och hon visste att hon kommit in på förbjudet område.

“Du dödar andra för guld!” väste hon. “Kan du inte förstå hur fel det är?”

Han fnös. “Du får mig att framstå i samma dager som de.” sade han bittert. “Det är jag inte.” Han vände sedan på klacken och försvann iväg mot slottet innan hon hann svara.

Hon slöt sina ögon och suckade djupt, hon borde ha vetat bättre än att ta upp det ämnet. Innerst inne visste hon ju anledningen. Anledningen till att han spenderat det senaste deceniet till att jaga män som han intalade sig var värre än honom själv. Män som på något vis dämpade smärtan han bar som taggar utåt. Hon suckade igen när hon långsamt började gå tillbaka till slottet.

Hon borde ha vetat bättre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *