En dolk i mörkret – Kapitel 2

3 juni 2013

… Det finns så många saker att förtälja er, så många saker ni borde få veta. Ändå sitter jag här, med pennan i hand, oförmögen att få ner det på papper. Han eggar mig från sin plats bland skuggorna, viskar att jag måste samla mina virvlande tankar. Jag kan höra hur Han skrattar, inte av förakt, men utav glädje. En sådan ren och skär glädje att jag önskar att jag själv fått erfara den. Jag brukar tala med honom ibland, berätta saker som jag vill att Han ska veta, även om jag innerst inne vet att Han redan vet. Han, vår Skuggprins, vår Varg, som alltid är med mig, även om endast Gudarna vet var Han befinner sig. Jag ska låta pennan vila en stund nu, för att be en stilla bön att Han är fri…
– Amirna Indaryn, Upprättelsebrevet.

Han skakade fortfarande av ilska när han steg innanför slottets tunga stenportar. Anadhiels kommentar skar fortfarande i hans hjärta och hans andetag hakade upp sig medan tårarna brände bakom hans ögonlock.

En ensam tår letade sig snart nerför hans kind och han torkade bort den med baksidan av sin hand, för att sedan knyta den och slå den mot stenväggen i förhoppning att smärtan som uppstod skulle den dämpa den i hans bröst.

När han långsamt insåg att smärtan inte dämpades, tog han ett djupt andetag och lutade ryggen mot den svala väggen i entrén, vilade sedan händerna på sina knän och lutade sig fram. Hans ljusa hår föll som en gardin runt honom, den stängde ut världen runt omkring och för en stund var det bara han och hans bitter-ljuva minnen.

Han hörde steg som närmade sig i hastig takt, och även om han vanligtvis var en artig person, valde han att ignorera dem. Orken att befatta sig med andra människort ville inte infinna sig, och därför bad han tyst att det inte var honom personen letade efter.

Till hans förtret kom stegen närmre och närmre, tills de stannade framför honom. Han förblev i sin position, framåtlutad och med håret som en mur mot omvärlden. Personen på andra sidan blev mer och mer irriterad, och tillslut stampade han frustrerat i golvet.

Tanis fortsatte att inte låtsas om honom, även om det nu var mer en lek än ett försök till personlig frid. Personen som uppenbarligen förstod att Tanis inte tänkte räta på sig, harklade sig nu i ett desperat försök att fånga hans uppmärksamhet.

“Ja?” frågade han långt om länge, fortfarande framåtlutad och han gjorde inget för att dölja den roade tonen i sin röst. Personen svarade inte och Tanis gav upp en suck, rätade på sig och förde en hand genom håret i ett försök att rätta till det. Han lät sedan blicken fara över budbäraren.

Det var en ung man, knappt två hundra år fyllda och han var klädd i en oklanderlig blå dräkt med inslag av gulddetaljer. Hans svarta hår var samlat i en fläta som hängde över hans högra axel och hans lila ögon såg stint på Tanis.

“Kronprinsen önskar se er, Halvalv.” svarade budbäraren med ett föraktfullt leende. Tanis ryggade till då han hörde förakten som dröp om mannens röst, och han låtsades inte om den rysning som letade sig nerför hans ryggrad pågrund av den. Han hade lärt sig genom åren att andras åsikter kom till av sådant de inte förstod eller inte ville förstå, men han kunde låta bli att undras över mannens beteende.

Budbäraren var för ung för att ha blivit påverkad av den utrensning som hade tagit plats ungefär tre hundra år tidigare och även om det pyrde av oroligheter i Esalar, och andra delar av Ardicia, som ett resultat av de hot Mörkeralverna hade utfärdat mot de andra raserna, fanns det något hotfullt och främmande över mannen.

Det fanns en tanke som låg och malde i bakhuvudet på Tanis, en tanke som var nästan mer skrämmande än den förföljelse han hade blivit utsatt för under utrensningen. Det gick rykten i Nyhamn, och andra delar av världen, att en ny grupp av renrasiga extremister hade bildats. Ingen visste med säkerhet när det hade skett, eller var, den enda röda linjen som fanns i ryktena var att gruppen, som kallades för Occulatum, hade fortsatt arbetet som Llewellyn Talloth och hennes anhängare hade bedrivit under utrensningen.

Tanis hade själv befunnit sig i Vidablick under Llewellyns avrättning och striderna som tog plats under och efter hade satt sina spår, både fysiskt och psykiskt. Han mindes plötsligt hur Llewellyn hade sett på honom då han, som medlem i Novilons nationalgarde, hade varit med under hennes arrest, och hur hon med drypande förakt hade kallat honom för erel’din, ett ord han inte ens kunde översätta till allmän språk.

Han kastade en fundersam blick på den unge mannen framför sig, och han fick gåshud då han insåg att den förakt han hade hört i mannens röst, var den samma som han hade hört ifrån Llewellyn för tre hundra år sedan. Kunde det vara så, att mannen var en del av denna mytiska grupp, detta Occulatum?

Han fnös lätt och korsade armarna över bröstet. “Ni får återvända med mina djupaste ursäkter,” muttrade han bittert. “men jag är tyvärr upptagen.”

“Ni har inget val, är jag rädd.” meddelade budbäraren självbelåtet innan han vände på klacken och började gå tillbaka samma väg som han kommit.

Tanis stod kvar en stund och såg efter mannen. Han kände sig obehagligt tveksam till att möta kronprinsen, då denne haft ett outalat hat mot Tanis enda sedan de mötes för första gången. Det var över hundra år sedan, men kronprinsen var känd för sin långsinthet. Med en djup suck skakade han på huvudet och skyndade efter den blåklädde mannen, han hade ju, som mannen sagt, inget annat val.

Han leddes från entrén genom den stora hallen där kungafamiljens släktsköldar och stora draperier prydde väggarna, och där två stora takkronor var de enda ljuskällorna. Hallen slutade i en bred stentrappa, kantad av kandelabrar, som ledde till andra våningen. Tanis lät blicken glida över porträtten som hängde längs väggen – kungafamiljens avlägsna förfädrar blandades med nu levande släktingar.

Andra våningen var upplyst av fyra takkronor och skuggorna som dansade på väggarna fick Tanis att känna sig obehaglig till mods. Det fanns något dystert över dem. Hans tankar avbröts av en dov röst som ekade genom hallen och ett leende spred sig över hans läppar då han fick se dess källa.

Emot honom kom en festival klädd man, vars sköna anlete dolde det faktum att han var lika bred som han var lång, och det enbart av muskler. Hans svarta hår hängde i en fläta över hans vänstra axel och hans lila ögon glittrade i ljuset från takkronorna.

Hans namn var Othacáno Haenae och sades vara Ardicias bästa smed, även om han själv med ett förläget leende brukade vidhålla att han endast var Esalars bästa smed. Tanis hade känt honom nästan lika många år som Kungen, om inte längre och såg honom som en av sina närmsta vänner. En vän han kunde lita på i både med- och motvind.

När mannen nått fram slog han armarna kring Tanis i en vänskaplig kram, även om Tanis vid detta laget svävade flera centimetrar över golvet, och hade ganska så stora problem med att andas. Mannen var inte bara stor, han var stark som en oxe också.

“Vid Gudarna!” skrattade mannen då han satte ner Tanis igen, det bullrande skratt ekade genom slottet och fick budbäraren, som nu stod en bit ifrån, att grimasera ogillande. “Trodde inte jag skulle få se dig här igen, Halvalv!”

Tanis skrattade lätt medan han hämtade andan och drog en hand genom håret. “Jag trodde inte jag skulle återvända..” han såg tvekande på mannen framför sig och slog sedan ner blicken i golvet. “ödet ville dock annorlunda.”

“Du menar att du funnit honom?” frågade han och korsade sina armar. “Här?”

Tanis nickade långsamt. “Ja.” sedan tog han ett djupt andetag och log snett mot sin vän. “Men nog om mig.. arbetar du fortfarande i din faders smedja?”

Othacáno skrattade igen och hela hans kropp verkade skaka. “Hade jag inte känt dig så väl som jag gör, Halvalv, hade jag nästan tagit illa upp över det faktum att du inte märkt att smedjan nu bär mitt namn.”

Tanis höjde förvånat på ett ögonbryn. “Vad har hänt med gamle Voronwe?” frågade han medan han lät sig hand leta sig till svärdet som hängde vid hans sida. Svärdet som Othacános fader hade smitt åt honom för många, långa år sedan, som tack för att han hade hjälpt honom med en leverans.

“Det finns ingen anledning att låta så bestört, min vän.” log Othacáno. “Far lever och har hälsan, men ansåg att det nu var tid för mig att ta över. Sen kände han att Melde behövde en riktig smed att ta hand om henne.”

Ännu en gång höjde Tanis förvånat på ögonbrynet och såg länge på sin vän. “Melde?” frågade han och han kunde inte dölja sin förvåning. Melde var värdshusvärdinna på Gyllene Bägaren, och en mycket bestämd kvinna.

“Mycket riktigt.” nickade den bullrige mannen. “Vi ska knyta hymnens band vid vårens kröning.”

Tanis var påväg att gratulera sin vän, men hindrades av budbäraren som nu såg uppriktigt irriterad ut. “Ursäkta mig, smed.” muttrade han ilsket. “Men herr Halvalv är sen till ett möte.” sedan greppade han tag om Tanis arm och drog honom med sig.

“Vi ses på festivalen!” ropade smeden efter dem innan han vände om och skyndade nerför trappan.

När de kommit en bit stannade Tanis till och vred sig ur budbärarens grepp. “Ni hade ingen anledning att bete er illa.” svor han ilsket och mannen snubblade till av den vinande örfil som Tanis gav honom. “Jag vet ej vad ert bekymmer är,” lade han sedan till. “men ta ut det på mig, inte på mina vänner!”

Mannen gned sin kind, som nu var svidande röd, och blängde frustrerat på Tanis. Han sade ingenting, men verkade begrunda något då han kastade tveksamma blickar omkring sig. Plötsligt öppnade han dörren till astronomitornet, drog in Tanis och när dörren var stängd om dem, greppade han tag i Tanis skjorta, knuffade upp honom mot väggen och låste honom där genom att trycka sin egen kropp mot hans.

“Vad gör-” Tanis blev avbruten då den unge mannen tryckte sina läppar mot hans i en febrig kyss. För ett kort ögonblick var han alltför chockad för att agera, men tillsist lyckades han få kontroll över sina lämmar och knuffade undan mannen. “Vad i Gudarnas namn handlade det där om?” morrade han, även om han lät lika chockad som han kände sig.

Mannen tvekade för ett ögonblick, hans blick hade borrat sig fast i golvet och han var uppenbart nervös – mer så än vad Tanis hade förväntat sig. “Förlåt mig, herr Vintersång!” mumlade budbäraren tystlåtet och Tanis fann sig förbluffad över den plötsliga förändringen i mannens beteende. Det var något som inte riktigt stod rätt till. “Jag vet ej vad som kom över mig..”

Tanis korsade sina armar där han stod lutad mot väggen, hans ögonbryn fundersamt ihopdragna. “Har Taendur uppmanat er till detta?” frågade han, hans röst fylld med outtalad frustration. Han lät sin blick svepa över mannen och han kände en klump i magen växa då han såg en medaljong runt mannens hals, en medaljong som han hade försökt gömma, en medaljong med det som sades vara Occulatumets symbol.

Mannen tvekade en stund, sedan skakade han långsamt på huvudet. “Nej, ser.” svarade han lågmält. “J-Jag..” han tystnade igen och sjönk ihop på golvet. Han gömde ansiktet i händerna och genom de dämpade snyftningar Tanis hörde, förstod han att mannen grät, även om han undrade ifall tårarna var äkta.

Tanis tog ett djupt andetag för att sedan tveksamt gå han fram till honom. Han sjönk ner på knä, tog mannens ansikte mellan sina händer och vände det mot sig. “Vad står på?” frågade han stilla, även om han inte riktigt lyckades dölja ilskan i sin röst.

“Ni har många fiender här,” svarade han med hes röst. “och många av dem är inte förtjusta i att ha en halvalv löst springandes omkring i slottet.” han vätte sina läppar och suckade djupt. “Många av dem, även prinsen, är medlemmar i Occulatum,” sade han en smula eftertänksamt. “En grupp jag vet ni har hört talas om!” Han mötte Tanis blick och även om mannen försökte se ärlig ut, avslöjade hans ögon honom. “Jag vet vad ni tror om mig..” mumlade han sedan, “men jag kunde inte riskera att Prinsen får reda på att jag är en sympatisör..”

Tanis nickade stilla. Han kunde acceptera nödvändighet, alla gjorde någongång någonting som de inte var stolta över. Men det mannen höll på med var inget annat än ett skådespeleri, ett bra sådant. Han släppte mannens ansikte och vilade sina armar mot sitt knä medan han studerade honom, tankspritt bitandes på sin underläpp. Det fanns en ovanlig kämparglöd i den unge mannen som Tanis fann skrämmande attraktiv och tanken som plötsligt slog honom var att han inte hade haft en partner sen Emrir försvann.

Han slöt sina ögon när de plötsliga minnena av Emrirs kropp gjorde sig påminda och han svor inom sig, svor över den man som hade kommit in i hans liv av en olyckshändelse, klamrat sig fast som en igel och lämnat kaos som ett lodjur. Han svor över den man han hade klamrat sig fast vid, som en drunknande man vid ett halmstrå. Som en livlina. Han svor över den man han hade älskat i över sjuttio år.

Han svor också över sig själv att han hade klamrat sig fast vid Emrir, en man som var så livfull att han kunde tävla mot självaste solen. En man som älskade frihet så mycket att han egenligen aldrig kunde tämjas.

Tanis suckade djupt när han öppnade sina ögon igen. Den unge mannen framför honom påminde alltför mycket om Emrir, då sättet han nu såg på honom hade varit samma sätt som Emrir sett på honom, den där natten för tio år sedan då han hade gått ut genom dörren och aldrig kommit tillbaka.

Den unge mannen påminde så mycket om Emrir att ett brinnande begär växte i magtrakten, och han förde en inre strid mot sig själv, desperat undrande ifall det var värt att ge efter. Eller om allt bara var en lögn.

“Jag kan förstå din desperation.” svarade han lågmält, och aningen tveksamt, hans blick låst i mannens lila ögon. Han undrade ifall han kom att vara en lika bra skådespelare som mannen framför honom. “Ni är dessutom väldigt.. övertygande.”

Mannens axlar sjönk och han sänkte blicken medan han nervöst fingrade på en söm till sin skjorta. Det verkade som om han åter igen begrundade något och Tanis började känna sig obehaglig till mods, hade det varit så att mannen lyckats krypa under hans skinn? Var han så sårbar? Det som skrämde honom mest var tanken på att det var så uppenbart, att hans själsliga ärr var så synliga för omvärlden.

“Ni är en väldigt.. stilig man.” sade budbäraren efter en stund, fortfarande fingrandes på sin söm. “Jag borde inte ha gått över linjen.”

Tanis svarade inte, mannens kommentar retade honom, även om han egentligen inte kunde sätta fingret på varför. Istället reste han sig, rättade till sin skjorta och sträckte sedan fram handen.

Mannen såg tvekande på den en kort stund, fattade den sedan och lät sig hjälpas upp. Han slätade till sina byxor och föste flätan över axeln, sedan rätade han på sig och såg Tanis stint i ögonen, som om han väntade på någon form av respons.

“Nog har någon sagt till er,” sade Tanis en smula eftertänksamt. “att även ni är en väldigt stilig man.” Han såg på mannen i förhoppningen att få se någon form av reaktion, och till hans lycka lät den inte vänta på sig. Mannen log brett och en rodnad började sprida sig över hans kinder, då han generat slog bort blicken.

Tanis visste att om hans farhågor var sanna, var han som en fluga i ett spindelnät, det fanns ingen väg ut. Han visste också att om hans farhågor var sanna, och mannen fortsatte sitt skådespel, så betydde det att han inte listat ut att Tanis var honom hack i häl.

Han log därför när han långsamt gick emot mannen, sträckte ut handen och smekte honom över kinden. Mannen såg upp, fattade hans hand och lutade sig in i den.

“Ni vet inte hur glad jag blir av att höra er säga det.” log mannen efter en stund, och till Tanis förvåning lät han väldigt ärlig.

“Jag känner mig dock lite ofördelaktig.” medgav Tanis när de stod så nära varandra att han kunde känna mannens bröst höjas och sänkas i takt med hans andetag. “Ni vet mitt namn, men jag vet inte ert.”

Mannen skrattade nervöst till och placerade sin lediga hand på Tanis höft. “Mitt namn är Aran.” svarade han lågmält innan han lutade sig framåt, men bara så det knappt märktes.

“Aran.” sade Tanis, som om han smakade på namnet. “Angenämt.” sedan lutade han sig fram och täckte mannens läppar med sina egna. Inom sig log han, skulle han lyckas lura en lögnare?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *