En dolk i mörkret – Kapitel 3

3 juni 2013

Berättelsen borde ha börjat med en förklaring, en presentation om Ni så vill, om vem Han egentligen var. Men då det inte fanns mycket han förtäljde mig om sitt förflutna, och inte ens det han angav mig gjordes med lätthet, är det svårt för mig att ge mer än Hans namn. Det jag så småningom lärde mig om Honom, var sådant jag fick förtäljt av de som kände Honom bäst – mannen som kom att bli hans make och den munk som fostrade honom som sin egen son. Sakerna de förtäljde mig var sådant som fick mig att se honom ur ett annat perspektiv, ett perspektiv jag nu försöker överföra till er.
– Amirna Indaryn, Upprättelsebrevet.

3.

De hade lämnat tornet bakom sig och även om en viss oroskänsla gnagde i hans bakhuvud, lät han sig ledas uppför trappan som ledde till fjärde våningen, och balsalen.

Utanför dörren stannade han till, ett fundersamt uttryck prydde hans ansikte. Han kastade en blick på budbäraren innan han placerade en hand på det förgyllda dörrhandtaget och öppnade de polerade stendörrarna. Han tvekade ett ögonblick innan han steg i i den ljusa, öppna salen.

”Tanis?” frågade Aran då han skyndade efter honom in i salen.

Tanis svarade inte, utan gick bara planlöst omkring, studerandes de utstuderade mönster som var utsnidade i stenen.

”Jag har aldrig varit här inne..” sade han lågmält, nästan som om det var mer för sig själv än till Aran. ”Det är vackert.”

Aran stannade till och såg länge på honom, hans ögonbryn ihopdragna i lätt förvåning. Han sade ingenting, utan studerade bara den vackre, och något mystiske, mannen framför sig. Han visste innerst inne att han hade vävt ett nät så tätt, att han fruktade att han själv var så insnärjd att han aldrig skulle kunna ta sig ut.

Han suckade till. Tanis hade varit ett namn han hade hört redan som en ung pojk, ett namn som var så ihoptvinat med en längtan att tillhöra och ändlös kärlek, att han redan då hade känt någon sorts sammhörighet med honom. En känsla som enbart blivit djupare sedan han träffade honom för första gången, den dagen för två veckor sedan då han stod på förstutrappen.

Kunde det vara så att känslorna som han kände var mer än bara ett skådespel?

Tanis sträckte ut handen och lät fingrarna smeka väggen, medan han långsamt gick salen runt. Han kunde känna Arans blick bränna i ryggen, och mot bättre vetande log han för sig själv.

Han stannade framför mannen när han gått salen runt, ett snett leende dansade på hans läppar. Han lät armen falla och stod helt still medan han lät blicken svepa över den unge mannen.

Han visste att det var ett farligt spel, känslorna han kände. Aran var, åtminstone vad hans misstankar anbelangade, medlem i Occulatumet och han själv var ju allt det de var emot.

Dessutom var det på grund av Emrir som han befann sig i Nyhamn, inte på grund av Höstfestivalen, inte på grund av Anadhiel och inte på grund av Vidar Draktand. Det var Emrir, och enbart honom.

”Tanis?” frågade Aran igen och såg frågande på honom.

”Vet ni vad jag önskar?” frågade Tanis efter en stund och korsade armarna över bröstet. ”Jag önskar att folk kunde förbise det faktum att min far var en Norrman,” sade han eftertänktsamt, ”och min mor en Högalv. Jag är så trött på hela denna farsen.”

”Ni kallar er själv för Halvalv,” påpekade Aran och såg fundersamt på honom. ”är inte det tala emot er önskan?”

Tanis ryckte på axlarna och suckade djupt. ”Är det?” frågade han. ”Varken Anadhiel, Aeranae eller Taendur ses som halvalver även om deras mor kommer från ett land bortom dimman.” han avslutade meningen med att göra en yvig gest. ”Är det verkligen så stor skillnad på mig och dem, enbart för att min far var en människa?” Han insåg snabbt sin fråga och skakade på huvudet. ”Förlåt mig,” sade han. ”jag vet vilken åsikt ni åsitter angående sådana som mig.”

Aran var tyst en lång stund och när Tanis såg på honom tycktes han se sårad och shockad ut. Hade det inte varit för medaljongen kring hans hals hade Tanis nästan gissat att han var förnärmad av hans påstående. Tanken som sedan slog honom gjorde att han grimaserade uppgivet åt sig själv, hade han avslöjat för mycket nu? Hade han omedvetet gjort sig själv till ett ännu större villebråd?

Aran såg frågande på honom, men ingen av dem sade något, vilket till slut fick Tanis att frustrerat dra en hand genom håret. Tanis Vintersång. Det var få personer som visste vem han egentligen var och var han egentligen kom ifrån, och även om det var så han ville ha det, började namnet Vintersång ta ut sin rätt.

Han kom att tänka på hur han som ung hade kommit till Vintervik, Elbas huvudstad, och snabbt blivit indragen i stridigheter mellan de två största klanerna. Han hade blivit kallad av Översteshamanen och blivit ombedd att, som utomstående, försöka lindra de infekterade strider som riskerade att dela Snöalverna.

Han hade, trots svårigheter, långt om länge lyckats och Illisse, Översteshamanen, hade gett honom namnet Vintersång som tack och hennes syster, Nari, kom att bli en uppskattad följeslagare under många år.

Ett sårat uttryck tog fäste i hans anlete då han kom att tänka på Nari, och slöt sina ögon i ett försök att få bort de bilder och minnen som hotade att riva den mur han byggt upp. Han hade älskat Nari innerligt och betraktat henne som en syster, vilket hade gjort att hennes själviska handlingar hade sårat honom desto mer. Handlingar som gjort att han inte bara förlorade henne, utan även Emrir.

”Nåväl..” sade han till slut och såg åter på Aran. ”Jag är rädd för att prinsen fått vänta tillräckligt länge på min ankomst.” Med bestämda steg gick han förbi budbäraren, men stannade till i dörröppningen. ”Ni kan återvända till era plikter.”

”Men..” stammade mannen och Tanis kunde se hur han förde en inre dialog med sig själv. ”Ni.. Prinsen kommer..”

”Oroa er inte om honom,” svarade Tanis stilla och vände åter ryggen mot honom. ”lämna honom åt mig.” sedan lämnade han mannen ensam kvar i balsalen.

Han gick upp för en fjärde trappa som ledde till kungafamiljens våning. Han hade alltid funnit det väldigt faschinerande att familjen valt denna våning som sin – gästvåningen låg våningen över. Anadhiel hade dock förklarat det genom att påpeka familjens gästvänlighet – genom att placera gästerna på våningen över försäkrade de sig om att alltid träffa dem.

Tanis visste inte om hennes påstående var sant, men det hade aldrig gått en dag utan att han mött någon ur familjen. Han och Ainmon hade haft ett väldigt hjärtligt samtal senast denna morgon.

Han såg sig omkring, insöp varenda detalj, varenda stenfigur som var utsnidade direkt ur berget. Han kom ihåg när han första gången anlänt till den Grå Hallen, som slottet kallades, och blivit ledd uppför de många trapporna till gästvåningen och hur fascinerad han hade blivit över de många detaljer och hemligheter slottet tycktes ruva på. Något han fram till denna dag fortfarande fascinerades över.

Mitt emot trappan fanns tesalongen med sina takkronor som gnistrade som tusen kristaller, den enda salen på hela våningen som hade fönster. Fönster varifrån man kunde se nästan hela Kalmadorr. Det var också i den sal han hade varit tvungen att meddela Kungen det svar som gjort att Taendur och Aeranae hade jagat honom genom nästan hela kontinenten.

Han suckade djupt och skrattade tyst för sig själv när han mindes hur rasande Anadhiels bröder hade blivit, medan Kungen själv lett och sagt att man inte kunde styra det som gällde hjärtats handlingar.

Till höger låg kronprinsens rum och han saktade ner då dörren kom inom synhåll, och tog omedvetet ett djupt andetag. Han var inte den som frivilligt skulle kalla sig själv lättskrämd, men prinsen sände rysningar nerför hans ryggrad.

Taendur Ovorien, den andre av sitt namn, var arvinge till Esalars tron och han betedde sig, likt så många andra tronprinsar, som om tronen redan var hans. Han hade storslagna fester som betalades ur statskassan, han kom uppenbart påverkad av vin till möten och han behandlade sina undersåtar som inget mindre än slavar.

Nej, Tanis kände verkligen inget annat än avsky för mannen. Han höjde tveksamt handen för att knacka, men hejdade sig i sista stund. Hur visste han att detta inte var ett bakhåll? Hur visste han att detta inte var Taendurs sätt att bli av med honom, en gång för alla?

Han intalade sig att prinsen var smartare än så, att han visste att det fanns personer som kom att ifråga sätta Tanis plötsliga försvinnande. Han skakade på huvudet och stålsatte sig, det var lika bra och ta tjuren vid hornen.

Han knackade en gång. Inget svar. Han knackade igen och nu kunde han höra dova ljud innifrån rummet. Dörren öppnades av en kåpklädd figur vars ansikte var dolt av såväl skuggor som huva. Figuren lät Tanis stiga in varefter dörren stängdes bakom honom.

Rummet låg i dunkel och dess enda ljuskälla var den tända brasan i mitten av rummet. Taendur satt vid den, ett glas vin i handen, oklanderligt klädd i mörkblå byxor, en lång, vit överskjorta som var oknuten i halsen samt svarta skinnstövlar. Hans midjelånga, korpsvarta hår hängde löst kring hans axlar och skenet från brasan speglades i hans lila ögon.

Vid hans högra sida satt hans älskarinna, en snöalv vars namn var Série. Hon var klädd i, sin ras given, en vit långklänning som framhävde hennes mörka hy samt en grå mantel klädd med pälsen från en snövarg.

Den kåpklädda figuren hade ställt sig bakom prinsen och Tanis lät sin blick vila på den en stund, men vek undan den då figuren gled längre in bland skuggorna.

“Bry er inte om min rådgivare.” sade Taendur med ett roat leende, hans djupa röst ekade i rummet. “Kom in istället. Kom in. Slå er ner!” Han gestikulerade mot en stol som stod snett emot honom.

Tanis tvekade för ett ögonblick och lät sin blick svepa över rummet. Det verkade inte finnas någon annan än de fyra där, men ändå kändes det som om något var fel. Série såg på honom över kanten på sitt vinglas och en obehaglig känsla rotade sig i hans magtrakt.

“Ni önskade se mig.” sade han långt om länge utan att göra minsta ansats till att sätta sig ner.

“Det gjorde jag!” svarade prinsen med ett överlägset leende efter att ha tagit en klunk av sitt vin. “Men först vill jag presentera min fästmö,” han kastade en blick på Série innan han återvände sin uppmärksamhet till Tanis. ”nog har ni hört talas om Série Galanos, Snöiga Bergens Dam?”

Tanis nickade långsamt. Han hade inte bara hört talas om henne, han visste också vem hon var, då hennes far var en av dem som hade lett klanstriderna i Elba. ”Ja,” svarade han sedan. ”jag vet vem ni är.”

”Och visst vet ni vem den ärade Tanis Halvalv är?” sade Taendur och vände sig mot Série.

Hon nickade långtsamt utan att ta blicken ifrån honom. ”Självklart,” svarade hon och log förföriskt. ”jag glömmer aldrig ett sådant stiligt ansikte.”

För ett ögonblick tyckte han sig se något blixtra till i Taendurs ögon, men det var försvunnit lika fort igen. Prinsen vände sig åter mot honom, sträckte ut sin vänstra hand och tog vinflaskan som stod på ett litet bord vid hans sida för att fylla på sitt glas. Han satte den sedan igen, snurrade glaset ett par varv och förde det till sina läppar, tog en klunk och satte det sedan på bordet bredvid flaskan.

”Säg mig,” sade han tillslut. ”vad är det egentligen som för er hit?”

Tanis höjde förvånat på ett ögonbryn, men sade inget. Han behövde inte stå till svars inför Taendur, inte heller hade prinsen någon anledning att fråga.

”Det går rykten,” sade Série plötsligt, ”att han har hittat sin älskare.”

Ett lömskt leende spred sig på prinsens läppar. ”Just det,” sade han roat, ”ni är en dele’hen.”

”Ni har ingen rätt att kalla mig för det!” snäste Tanis ilsket och såg stint på honom. För en sekund tyckte hans sig se prinsen vrida sig på sin stol och en oväntad känsla av välbehag fyllde honom av prinsens uppenbara obehag. Ett smått roat leende spelade på hans läppar och han fick tvinga sig själv att inte visa sig alltför road.

”Jag kallar er för vad jag vill.” snäste prinsen tillbaka och lutade sig fram i stolen. ”Ni befinner er i mitt land och mitt slott när allt kommer omkring, inte sant?”

Tanis korsade sina armar över bröstet, ”Det är inte ert land och slott,” sade han, med betoning på ert, ”det är din fars land, liksom det var hans fars land innan dess..”

Taendur verkade koka på sin plats vid brasan innan han plötsligt flög upp och pekade ett varnande på finger på Tanis. ”Jag vill att ni försvinner här ifrån!” röt han. ”Jag vill ni försvinner ifrån Esalar och aldrig sätter er fot här igen, förbannade erel’din!”

Tanis ryggade tillbaka när han hörde prinsen spotta ur sig ordet erel’din som om det var vardagsmat. ”Oroa er inte,” morrade han tillbaka och gick mot dörren, ”när jag har uträttat mina ärenden tänker jag lämna detta fördömda land och aldrig återvända!” sedan öppnade han dörren och smällde igen den efter sig innan prinsen hann yttra sig igen.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *