En dolk i mörkret – Kapitel 4

7 juni 2013

Han skämdes alltid när hans familj kom på tal. Inte över det faktum att han var en halvalv, resultatet av en passionerad natt mellan hans alviska mor och en ambassadör från Nordheim, utan för det faktum att han aldrig kom att riktigt veta vem hans föräldrar var. Det var inte förrän jag själv lärde känna honom som hans fosterfader talade om sanningen för honom, sanningen om vem hans föräldrar verkligen var. Det tog lång tid för honom att smälta det, att inse Halvalv faktiskt kom att ha en positiv innebörd, något han aldrig tidigare fått erfara.
– Amirna Indaryn, Upprättelsebrevet.

4.

Solen närmade sig zenit och gjorde att han kastade långa skuggor där han skyndade fram längs virrvarret av tätt slingrande gator och gränder, och den som var ovan kunde lätt gå vilse, irra omkring i gränderna i timmar för att slutligen befinna sig på en plats de aldrig varit.

Det var så det hade varit för Tanis den första tiden han varit i Nyhamn, och även om han nu kunde staden lika bra som linjerna på sin handflata, mindes han första gången Anadhiel hade skickat honom till smedjan. Han hade, efter tre timmar och minst lika många vägbeskrivningar, gett upp och insett att han aldrig kom att hitta dit, eller ens tillbaka till slottet, utan en karta.

Nu kunde han springa genom staden med slutna ögon och ändå veta att han kom rätt. Och visst sprang han, om än inte med slutna ögon, för han visste att han var sen. Manteln dansade i vindraget bakom honom, ton i ton med de vackra stenhus han passerade, uthuggna direkt ur berget.

Hjärtat bultade i öronen och ilskan bubblade fortfarande inom honom. Han borde ha vetat bättre än att låta sig luras av vänliga ord och falsk artighet – det var inte första gången Prinsen uttryckt sitt hat gentemot honom. Det kom säkert inte att vara den sista.

Han saktade ner och stannade när han var inom synhåll från torget, tog sedan ett par djupa andetag för att lugna ner sig. Svetten gjorde att kläderna klibbade mot huden och han kände sig plötsligt väldigt smutsig. Med en frustrerad uppsyn gick han runt det sista hörn som ledde till trappan, och torget, men stannade till mitt i ett steg. Synen som mötte honom när han nådde trappan hade han inte förväntat sig. Torget var till brädden fyllt med invånare, alla klädda i den traditionella vita klädseln och den enda kontrasten han kunde se var de enstaka huvuden som var täckta av rött, silvrigt eller ljust hår.

Några få vände sig om och kastade en blick på honom då han gick nerför trappan, för att sedan vända tillbaka mot estraden och tyst muttra några enstaka ord om den sena anländaren och hur han borde lära sig att visa respekt. Han log smått för sig själv där han gick genom folkmassan i ett försök att hitta Anadhiel. Det var hans eget fel att de hade haft en dispyt och han visste att hon hade rätt – det hade hon alltid, och efter mötet med hennes bror kände han nu ett desperat behov av att be om ursäkt.

Långt om länge fann han henne längst fram vid estraden, omringad av sin familj – moder, fader och ene broder. Aeranae Ovorien, den tredje av sitt namn, hade alltid varit den vackre av bröderna, med sin faders olivfärgade hy och sin moders silvriga hår och grå ögon och tack vare att han fått sin faders skicklighet på slagfältet och sin moders politiska kunnande hade han ärvt det bästa av bägge raserna. Vid hans sida stod en man, ungefär lika gammal som prinsen själv, som Tanis aldrig tidigare sett och han verkade väldigt obekväm. Hans blick flackade nervöst fram och tillbaka och han gned sina händer som om ha var rädd att de skulle försvinna.

Tanis kastade en blick på prinsen som då lutade sig fram mot mannen bredvid sig och viskade något i hans öra, för att sedan le brett när en djupröd rodnad spred sig på mannens kinder. Med ett generat leende vände sig mannen till prinsen och svarade något kort, för att sedan vända blicken mot Tanis.

”Tanis, min vän!” utropade Valaen då han fick syn på honom och skyndade fram, ”Jag var rädd ni inte skulle komma.”

Tanis log snett och bugade djupt, ”Jag ber om ursäkt, ers majestät. Jag blev lite uppehållen.”

Kungen gav till ett bullrande skratt och Tanis kunde inte låta bli att dra på mungiporna. Valaen var den ende kunglighet som han någonsin mött, som inte ville bli behandlad annorlunda pågund av sin börd.

”Ni ska inte buga!” log Valaen och placerade en stadig hand på hans axel, ”Inte heller ska ni kalla mig det där.. det har jag sagt till er, vill jag minnas.”

”Förlåt mig, ers majestät..” han rätade på sig och möte stadigt Kungens blick. ”Vissa vanor är svårare att göra sig av med än andra.”

Hans kommentar fick Valaen att nicka långsamt medan han gick tillbaka till sin familj. ”Ni har så rätt, Tanis!” sade han efter en stund. ”Ni har så rätt.”

För ett kort ögonblick tycktes den stolta mannen bära all världens problem på sina axlar, men då han sträckte på sig och slog ut med armarna mot sin dotter som kom dem till mötes, var återigen visionen av kraft.

”Far,” log Anadhiel då hon nått dem, ”får jag stjäla Mäster Vintersång för ett ögonblick?”

Valaen kastade en blick på Tanis, sedan nickade han igen, kysste sin dotter på kinden och återvände till sin hustru och son. Anadhiels blick hårdnade något då hon vände sig mot Tanis och han kände sig plötsligt full av skuldkänslor. Han borde inte ha blivit så arg som han blev. Det var inte Anas fel att Emrir försvann, det var hans eget och nu fick han sota för sina misstag.

”Ana,” hans röst var lågmäld och han slog ner blicken i marken. ”jag borde -”

”Låt bli.” avbröt hon honom. ”Om det är någon som ska be om ursäkt så är det jag.” Hon lade en hand på hans arm och tryckte den ömt. ”Jag hade ingen rätt att gå igenom era saker. Jag hade heller ingen rätt att bli arg, era handlingar är era egna.”

Tanis mötte hennes blick och skakade på huvudet. ”Ni behöver inte be om ursäkt!” han suckade djupt och log snett, ”Jag borde inte ha blivit arg på er, ni hade rätt. Jag gav er ett löfte och jag bröt det.”

Hon nickade långsamt och mötte hans blick med ömhet, ”Det verkar som vi båda hade något att be om ursäkt för.”

Tanis var på väg att svara då han kastade en blick mot estraden och såg Översteprästinnan gå upp på den, följd av tre troendebröder. Det var när han lät blicken svepa över männen som hans hjärta nästan slutade slå.

Mannens hår var längre än han mindes och hans vanligtvis slätrakade yttre var nu dekorerat med en lätt skäggstubb, men Tanis visste att det var han. Han kunde känna det ända in i själen. Mannen längst till höger var Emrir.

Anadhiel som hade följt hans blick drog häftigt efter andan och hennes grepp om hans arm hårdnade.

”Tanis..” sade hon tyst, men meningen avbröts av en snyftning. Han hörde henne knappt och för ett ögonblick kändes det som om världen försvann. För ett ögonblick fanns ingen annan än Emrir.

Allt som han hade försökt förtränga kom nu tillbaka med kraft och han drog häftigt efter andan. Med ens mindes han hans röst, hans skratt och hur han rynkade ögonbrynen när han var koncentrerad. Han mindes hur han drog en hand genom håret när han var nervös och hur han slöt sina ögon när han spelade på sin luta. Han mindes hur hans skinn kändes under hans fingrar och hur han bet sin underläpp när han var upphetsad.

Plötsligt bröt Översteprästinnans röst igenom hans bubbla och han drogs tillbaka till verkligheten. Det var inte förrän nu han märkte att hans kinder var fuktiga och han torkade snabbt bort de envisa tårarna som rann.

”.. mot oss. Hennes värme omger oss nu i trädens gyllene färger och hennes kärlek är den smekande vinden som tröstar oss i våra svåra stunder.” Hon höjde sina armar mot skyn och vände ansiktet mot solen. ”Anas-it, se oss nu i vår tillbedjan, hör våra böner och vår vördnad.”

Folkmassan höjde unisont armarna mot skyn men Tanis tvekade. Han var inte religiös och att tillbe en Gudinna, även om det enbart var för synes skull, kändes fel. Istället flyttade han sin blick från prästinnan till Emrir och insåg att han såg rakt in i hans bruna, varma ögon.

Emrirs armar sjönk tillbaka till hans sidor och Tanis kunde se att han kämpade emot frästelsen att springa därifrån.

Även om rädslan hade satt sina klor i honom, även om oron gnagde och även om han misstänkte att Emrir visste anledningen till att Tanis nu, efter tio år, befann sig i Nyhamn, log han lätt mot honom.

Till hans förvåning insåg han att Emrir faktiskt log tillbaka. Det var inget självklart leende, eller ens litet, men det fanns där – i sättet hans läppar särades och hur hans ögon glänste till.

Även om Tanis önskade att denna stund, detta ögonblick, skulle vara förevigt, var det över lika fort som det hänt. Prästinnans tal var färdigt och hon och troendebröderna lämnade estraden till förmån för mat och dryck.

Tanis kastade en blick på Anadhiel som nickade kort, innan han kämpade sig fram mot estraden i hopp om att Emrir fortfarande skulle vara där, men när han lyckats tränga sig fram genom folkmassan var prästinnan och bröderna borta.

I ren frustration sparkade han till kanten på den och grimaserade när smärtan sköt upp i benet. Handen som han i samma stund kände på sin axel fick honom att svära tyst för sig själv och det var med ett sammanbitet ansiktsuttryck som han vände sig om, bitandes sin tunga för att inte morra ilsket.

Meldes leende ansikte mötte honom och han tvingade sig själv att le tillbaka, även om han misstänkte att det mer liknade en förvriden grimas. Hade de inte sett Emrir? Förstod de inte att han hade viktigare saker för sig?

”Tanis!” hennes röst, som han vanligtvis ansåg ljuvlig och lugnande, fann han nu oerhört irriterande och han svalde, vätte sina läppar och mötte hennes lila blick.

”Melde.” han placerade en vänskaplig kyss på hennes högra kind. ”Vacker som vanligt.” Det ett påstående som var mer sanningsenligt än han behagade erkänna, hennes svarta hår räckte henne till axlarna och ramade in hennes vackra, ovala ansikte. Hennes läppar var fylliga, hennes näsa liten och hennes ögon kantade av tjocka rader av ögonfransar.

”Smicker.” skrattade hon och besvarade kyssen på hans vänstra kind. ”Maline sade att ni var på besök.” där var en sårad ton i hennes röst och han vred obekvämt på sig. ”Jag är faktiskt lite besviken att ni inte har besökt den Gyllene Bägaren för ett stop av mjöd.”

Tanis höjde ett ögonbryn, men vek inte undan blicken. ”Rykten sprids snabbt i den här staden.”

”Snabbt?” Melde korsade sina armar och hennes mun blev en tunn linje. ”Ni har befunnit er här i två veckor.” konstaderade hon bittert. ”Inte ens Erunno visste ni var här förrän för tre dagar sedan.”

Han suckade och smackade frustrerat med läpparna. ”Jag är ledsen, Melde.” svarade han och lät argare än han var, vilket fick henne att nästan rygga tillbaka. ”Men det är så jag ville ha det. Inte ens Valaen visste att jag var här förrän jag stod utanför porten.”

Melde lade huvudet på sned och en obestämd glimt kunde ses i hennes ögon. ”Ni var vandraren i den mörka kappan.”

Ett slugt leende spred sig på hans läppar och han ändrade vikten från höger till vänster fot. ”Då har ni sett mig.” svarade han menande.

Melde öppnade munnen för att svara, men stängde den igen utan att yttra ett ord. Istället skakade hon långsamt på huvudet och suckade djupt.

”Ni är er lik, Mäster Vintersång.” sade hon tillsist. ”Ju fler hemligheter ni kan ha, desto bättre är det.”

Han kunde höra den sårade tonen i hennes röst, och även om han kände sig skyldig slog han undan skuldkänslorna. Det fanns ingen anledning att avslöja för mycket om sig själv, och ju mindre andra visste om honom, ju säkrare kände han sig.

”Det finns ingen anledning att berätta mer än vad andra behöver veta.” muttrade han och sträckte på sig. ”Ni får ursäkta mig, men jag har saker att utföra.”

”Jag förstår.” svarade hon bittert. ”Må Anas-it välsigne er, Tanis.”

”Er också.” Han var på väg att gå då han stannade upp, ”Må ni och Othácano få ett lyckligt liv ihop.”

Han väntade inte på hennes svar utan gick förbi estraden, lämnade folkmassan bakom sig och fortsatte in i gränderna i förhoppning att han äntligen skulle finna det han letat så länge efter.

Men efter att ha vandrat omkring i flera timmar fann han sig tillbaka vid torget och han sjönk ner på en tunna. Hans hjärta värkte och han vilade huvudet mot husväggen bakom sig, hans blick sökte sig mot skyn och han fann sig själv be.

”Det var många år sedan jag gjorde detta..” han tog ett djupt andetag och vätte sina läppar. ”därför ber jag inte om några mirakel, men jag ber om ett tecken..”

”Vem talar ni med?” den manlige rösten var ny för honom och han sänkte blicken, fokuserade den på mannen och drog ihop ögonbrynen i ett fundersamt uttryck.

”Ingen.” svarade han med en suck. Sedan lade han huvudet på sned och tog in mannens axellånga korpsvarta hår, hans mossgröna ögon och den vita festivalklädnaden som kompletterade hans olivfärgade hy. ”Vän till familjen?”

Ett leende dansade på mannens läppar och han ryckte lätt på sina axlar, ”jag och min halvbror blev hitskickade som ambassadörer.” svarade han. ”Men jag tror jag råkade tappa honom vid en taverna i Berghäll.”

Av någon anledning fick kommentaren Tanis att brista ut i skratt och för ett kort ögonblick lyfte den nattsvarta mantel som hade knutit sig fast kring hans axlar.

”Jag förstår.” svarade han då skrattet klingat ut. ”Får jag fråga vem er bror är?”

Mannen tvekade ett ögonblick, ”Arandir.”

Tanis var tyst en stund, sedan reste han på sig och gick fram till mannen. ”Vad förde er hit?”

”Ursäkta?” mannens ögonbryn drogs ihop i ett oförstående uttryck och Tanis log lätt.

”Festivalen pågår för fullt inte mer än hundra meter här ifrån. Ni befinner er i en smutsig gränd.. Vad för er hit?” Han gjorde en gest mot deras omgivning för att ge djup åt sin fråga.

”Åh!” mannen skrattade till när han slutligen förstod frågan och genom sättet han rodnade på gissade Tanis att hans fråga hade fått mannen att tänka på något annat. ”Det är snart dags för Kungens tal och Prinsessan bad mig leta rätt på er.”

”Det låter som Ana.” log han när de började gå tillbaka till festivalen. Skratt fyllde luften och lukten av helstekt svin fick hans mage att börja kurra. Han insåg att han hade hoppat över morgonmålet och istället sätt över säkerheten med Erunno.

Han kom att tänka på samtalet med Melde och även om han hade skuldkänslor, var han tacksam att Erunno hållit sitt löfte – ju färre som visste att han var där, desto lättare skulle det har blivit för honom att försvinna igen. Tyvärr hade den planen blivit smått omkullkastad då Valaen insisterat på att Tanis skulle vara med och fira Höstfestivalen.

”Mitt namn är Sinrion.” sade mannen plötsligt och avbröt hans tankar. ”Vi presenterades aldrig.” lade han till då Tanis såg fundersamt på honom.

”Angenämt.” Tanis gav honom en nick, ”Tanis Vintersång.”

”Jag vet vem ni är, Mäster.” log han och ledde Tanis genom folkmassan med vana och bestämda steg. ”Kungen har förtäljt mycket gott om er.”

Tanis höjde förvånat på ett ögonbryn. Han var inte förvånad över att Kungen talat väl om honom, han talade sällan illa om någon, utan förvåningen var snarare att Sinrion hade kunnat lista ut vem han var. De hade aldrig träffats tidigare och han visste att Ana aldrig skulle beskriva honom utan hans tillåtelse, så vem var det som hade avslöjat honom?

”Jag förstår er tvekan.” sade Sinrion plötsligt. ”Men oroa er inte, ingen har avslöjat er.. Jag befann mig i Elba vid samma tidpunkt som er.”

”Det var över hundra år sedan.” mumlade Tanis och fäste blicken på Sinrions smärta ryggtavla, lätt fundersam över hur han fortfarande kunde minnas hans namn.

”Hundrafyrtiotvå, för att vara exakt.” Sinrion stannade och vände sig mot honom. ”Det talade om er som en hjälte, Mäster Vintersång.”

”Jag är ingen hjälte!” Tanis korsade armarna över bröstet och vätte sina läppar. ”Jag gjorde det som var nödvändigt.”

”Är det inte så alla legender har sin början?”Sinrions blick var menande och den blev så intensiv att Tanis kände sig tvingad att titta bort.

”Legender är enbart överdrivna historier.” Tanis röst hårdnade, ”Historier som lyckats hålla sig kvar i generationer tack vare att de har blivit större och större.”

Sinrion höjde roat på ett ögonbryn, men hans röst var lugn då han svarade. ”Alla historier har en smula sanning i sig.” Även han korsade sina armar över bröstet och på ett ögonblick kunde Tanis se varför han hade blivit utsedd till ambassadör. Han hade en utstrålning som ingav förtroende och respekt och för en kort stund kände sig Tanis nästan tvingad att hålla med honom.

Till sist skakade han på huvudet. ”Legenderna har fel!”

Sinrion öppnade munnen för att svara, men blev avbruten av Aeranae innan några ljud hann passera hans läppar. ”Så det är här ni gömmer er?” Prinsens charmiga leende var smittande och Tanis log tillbaka, även om han plötsligt kände sig väldigt trött.

”Ursäkta oss, ers höghet, vi var på väg åter då vi blev väldigt fördjupade i en diskussion.” Sinrion bugade djupt, och aningen överdrivet, vilket fick Prinsen att skratta hjärtligt.

”Min käre bror har äntligen behagat ära oss med sin närvaro,” även om Aeranae bar ett brett leende kunde Tanis höra bitterheten i hans röst, och han förstod att kärleken mellan bröderna sinat kraftigt genom åren. ”så far är beredd att hålla sitt tal.”

Tanis och Sinrion nickade unisont och skyndade efter honom. Prinsen gick upp på estraden och ställde sig hos sin familj och även om Tanis och Sinrion stod på marken kunde Tanis se de gifta blickar som utbyttes prinsarna emellan.

Drottningen stod bredvid Anadhiel och hon strålade som den vackra kvinna hon var. Hennes vita klänning inkorporerade hennes tatueringar på ett sätt han inte tidigare sett och fick dem att bli en del av själva kompositionen. Hennes silvriga hår var uppsatt i en invecklad knut och var dekorerad med vita pärlor och fjädrar, liksom hennes dotters. I hennes panna satt ett diadem i silver och var dekorerat med tre stycken safirer och runt hennes hals hängde ett matchande halsband, vilket fick henne att dra ögonen till sig.

När hon såg att Tanis såg på henne log hon vänligt och hennes grå ögon utstrålade värme och intelligens på samma sätt som första gången han hade träffat henne. Det var även så hon hade sett på honom då han för två veckor sedan uppenbarat sig för första gången på tio år. Han hade inte behövt säga något, hon hade vetat ändå.

Valaen såg på sin hustru med kärlek innan han vände sig mot sitt folk och höjde armarna mot skyn. ”Ärade invånare i Esalar, ärade medborgare. Vi har alla samlats här idag för att visa vår vördnad och respekt till Isr, vars ande finns runt omkring oss. Men vi har också alla samlats här idag för att enas som befolkning och för a-”

Plötsligt vacklade Kungen till, ett chockat uttryck prydde hans ansikte då han tryckte händerna mot bröstet där en röd fläck nu spred sig över hans vita klädsel.

Han var död innan han träffade marken.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *