En dolk i mörkret – Kapitel 5

28 september 2013

Ni måste förstå att Tanis Vintersång var ingen enkel man. Han var ingen man lärde känna i det dunkla skenet från en oljelykta, över en bägare mjöd. Det tog lång tid att ens komma innanför den mur han byggt upp, och man insåg då att det fanns mer till hans historia än vad han först låtit ge sken av. Trots att han alltid hade nära till leenden och skratt, fanns det mycket som tyngde honom, mycket som gnagde hans själ och tanke. Århundranden av fientligheter fanns ständigt närvarande, och om man såg tillräckligt länge i hans ögon kunde man se striderna fortfarande utkämpas. Tanis var sannerligen ingen enkel man, men trots att var minut med honom var ett slagfält om förtroende, var han aldrig känslokall. Sanningen är, att han var raka motsatsen.
– Amirna Indaryn, Upprättelsebrevet.

5.

Tystnaden lade sig som ett tjockt täcke över torget och för ett kort ögonblick tycktes även vinden ha avtagit. Han försökte röra sig, men hans kropp vägrade lyda honom. Hans fötter stod som fastfrusna i marken och han grimaserade åt sin kropps illvilja. Nu var inte rätt tid att gripas av panik. Nu var inte rätt tid att vackla.

Efter att ha fört en strid mot sin egen kropp lyckades han få den att lyda och han sprang upp på estraden för att sedan falla på knä vid Valaens livlösa kropp.

Med blicken fäst på den pil som var centrum i den röda fläck som växt sig allt större, sökte han efter någon form av livstecken från Kungen, men fann inget.

Han såg upp och mötte Drottningens blick, en blick som sade vad alla ord i världen inte kunde – hon hade förlorat sin make och bäste vän. Hennes sorg gick inte att beskriva då hon vinglade till och dolde ansiktet bakom händerna, hennes dotter höll ett stadigt grepp om hennes axlar för att hindra henne från att sjunka ihop.

Allt kändes så overkligt. Så främmande. Valaen hade inga fiender och det fanns ingen som tjänade på hans död. Inte ens Taendur.

I ögonvrån såg han en grupp närma sig estraden och han väcktes ur sin dvala. Han vände sig snabbt mot Erunno som stod hukad vid Drottningens sida och gestikulerade att han skulle föra den övriga kungafamiljen i säkerhet.

Vaktkaptenen regerade med detsamma och samlade genast de av vakterna som stod närmast och beordrade dem att föra familjen tillbaka till slottet.

“Låt dem stanna!” Beordrade plötsligt en av de maskerade männen. “Det finns en liten sak jag vill att de ska få veta.”

De nådde estraden och han vände sig sedan mot folkmassan som vid detta laget drabbats av panik och gjorde allt för att ta sig så långt ifrån estraden som möjligt.

“Hör upp!” sade han med dånande stämma. Folkmassan stannade upp, såg skräckslaget på varandra och vände sig sedan tveksamt mot estraden. Det gick ett tyst sus genom folkmassan och Tanis kunde se skräcken lysa i deras ögon. De såg lika skräckslagna ut som han kände sig.

Mannen förde händerna till masken som dolde hans ansikte och avlägsnade den, slängde den på marken och tog sedan av sig den grå mantel som suttit knuten kring hans axlar.

Tanis ryggade ofrivilligt tillbaka då han såg det svarta varghuvud som prydde mannens grå vapenrock. Han tillhörde hus Tinuval, den styrande familjen i Genova.

‘Så det har kommit till det här?’ Tänkte han, ‘Mörkeralverna gör äntligen allvar av sina hot.’

“Jag är General Caerwyn, och jag är här med ett meddelande från min Mästare.” Han pekade på Valaens döda kropp, “Detta är bara början! Fler kommer dö om inte Ni,” han vände sig mot Ainmon med ett varnande finger, “går med på min Mästares krav.”

Ainmon skakade av sig Erunnos beskyddande hand och gick med långsamma, bestämda steg mot Generalen. “Vem tror ni att ni är?” morrade hon, “Ni kommer hit, mördar min make och tror sedan att jag tänker göra vad ni begär?” Hon skakade trotsigt på huvudet och begravde pekfingret i hans bröst. “Då vet ni sannerligen inte vem ni har och göra med!”

Drottningen vände sedan på klacken och stormade ner från estraden, sina barn och vakter i följe. Taendur kastade en blick på sin faders döda kropp, en blick som borde ha sagt allt; sorg, ilska, hämndlystnad. Men den sade inget, inte ens förvåning.

Generalen såg smått chockad ut, men vände sig sedan åter mot folket, ett ilsket uttryck prydde hans ansikte. “Kom ihåg,” sade han, “ert blod är på er Drottnings händer.”

Han gestikulerade till en av sina mannar som grep sin pilbåge och avfyrade en pil rakt upp i luften. Dånet som följde bara sekunder senare fick alla att se sig om i förfäran. Bråtet som flög genom luften och landade omkring dem fick befolkningen att skrikande fly från torget.

Tanis såg skräckslaget hur ytterligare bråte landade mitt på torget och krossade flera personer under dess tyngd. Skriken steg mot skyn och blandades med ljuden av stenblock som krossades och knastrandet av en eldsvåda som börjat härja i fattigkvarteren.

Inom loppet av fem minuter svärmade staden av fientliga soldater, alla med målet att skrämma Nyhamns befolkning till lydnad. Tanis fick syn på en liten pojke ståendes ensam i mitten av torget, skräckslaget ropandes efter sin moder. Tårarna rann nerför hans kinder och skapade spår i hans sotiga ansikte, hans vita klädnad hade flera revor och den var nersolkad av sot.

Tanis tog ett par steg emot den lille pojken, försökte fånga hans uppmärksamhet. Men pojken stod som förstenad, blicken fäst på en punkt långt framför sig. I ögonvrån kunde han se någonting närma sig, någonting som fick pojken att gny skräckslaget.

Tanis såg upp och såg hur två soldater närmade, pekandes och skrattandes. Sättet deras hungriga blickar drogs mot pojken fick det att gå kalla kårar längs Tanis rygg. De var mordlystna, och pojken skulle bli deras offer.

Hans hand sökte sig till svärdet som hängde vid hans sida, drog det långsamt ur dess slida och gick med bestämda steg mot pojken. Tanis ställde sig framför honom, som en soldats sköld och fäste blicken på soldaterna som närmade sig.

De två soldaterna stannade upp, förvåning skuggade deras ansikten för en kort stund. De kastade sedan en snabb blick på varandra, hungriga leenden spreds på deras läppar och de drog sina svärd och anföll. Tanis parerade det första hugget, snurrade åt höger och lyckades få in en spark mot mannens knä.

Medan mannen vacklande höll sig upprätt passade den andre soldaten på att få in ett hugg som Tanis inte hann parera. Han såg hungern i mannens ögon då hugget tog i hans högra överarm och smärtan fick honom att morra lågt. Svetten hade redan börjat pärla sig vid hans hårfäste och han svepte bort en droppe som rann längs med tinningen. Blodet rann längs med hans arm och den pulserande smärtan var nästan förlamande.

Soldaten log överlägset medan de dansade runt varandra, svärden en förlängning av dem själva. Tanis visste att han var underlägsen både vad gällde antal och färdigheter, men han tänkte inte ge sig utan en strid. Pojken behövde honom, och det var den tanken, och adrenalinet, som fick honom att fortsätta.

Den förste soldaten hade återfått balansen och svängde runt, hans svärd endast millimetrar från att kapa Tanis öronsnibbe och han kände hur spetsen rispade hans vänstra kind. Soldaten morrade ilsket till då han insåg att han missat sitt mål och han vägde frustrerat svärdet i sin hand.

Tanis tog snabbt ett steg åt höger, sedan bakåt och svingade sitt svärd mot soldaten med all kraft han kunde uppbåda. Mannen var lyckligtvis långsam i sin rustning och hugget träffade hans vänstra arm, men innan han hade hunnit yttra ett ljud hade Tanis lyckats fälla honom med en välplacerad stöt rakt i hjärtat.

Tanis log triumferande då han såg sin moståndare vackla ett par steg bakåt och sedan fall till marken med en dov duns. Han var just på väg att plocka upp sitt svärd igen, då en intensiv smärta plötsligt brann till i hans vänstra axel. Han föll på knä, sin högra hand pressad mot såret. Andningen var ryckig och hans mun hade blivit torr, det var enbart tur som skulle rädda hans liv nu.

“Jag vann.” väste soldaten roat medan han placerade sitt svärd mot Tanis nacke. “Bönder borde veta bättre än att komma ivägen för soldater.”

“Det hindrade inte mig från att fälla en av er.” mumlade Tanis medan han långsamt sänkte sig arm.

Soldaten morrade ilsket till svar och höjde sitt svärd, redo att hugga en sista gång. Tanis grep snabbt kniven som hängde i hans bälte, snurrade runt och högg soldaten i låret. Han tjöt till och svärdet föll skramlande till marken, mannen lika så. Tanis skyndade att kravla bort till mannen och sätta sig gränsle över hans bröstkorg.

“Rättelse,” sade han och spände blicken i soldaten. “jag vann.” Med en enda genomgående rörelse skar han sedan halsen av honom.

Då han såg mannen kippa efter andan slöt han sina ögon och sjönk ihop. Såren, blodförlusten och ansträngningen tog snabbt ut sin rätt och han kände sig plötligt väldigt trött. Han ville inget hellre än att bara lägga sig ner och vila en stund, bara stänga ute allt. Men just som han var på väg kände han en lätt hand på sin axel och han öppnade förvånat ögonen.

Framför honom stod den lille pojken, hans ögon borrade sig in i Tanis och det tog en stund innan han insåg att pojken höll hans svärd i ett hårt grepp. Skuldkänslorna grep tag i honom och han ångrade bittert att pojken hade fått se den bittra verklighet som krig bar med sig.

“Är ni oskadd?” frågade han och pojken nickade till svar. Han tog sig mödosamt upp, grimacerandes från smärtan som tycktes intensifieras med varje rörelse.

Pojken räckte honom svärdet och följde det sedan med blicken medan han stack tillbaka det i slidan. Han grep sedan tag i Tanis mantel, som om det var den enda livlina han hade kvar.

Det var först nu Tanis kom ihåg vad som hände runt omkring dem. Skriken från folket, dånandet av bråte och lukten av bränt kött fick verkligheten att komma tillbaka med skrämmande hastighet och han insåg att enda sättet för dem att överleva var att på något sätt ta sig ut ur staden.

Försiktigt sträckte han sig efter pojken och lyfte upp honom. Han grimacerade då såret i hans axel pulserade av ansträngingen, men han höll pojken hårt mot sitt bröst och skyndade i riktning mot statsporten.

Han sprang så fort hans ben bar honom. Pojken klängde fast så gott han kunde och även om han inte hade yttrat ett ord, visste Tanis att det han hade bevittnat idag kom att påverka honom för en lång tid framöver.

Han hade lämnat torget bakom sig för länge sedan och svängde nu in på gatan som ledde raka vägen till statsporten, men stannade sedan tvärt. Vid porten stod en grupp soldater, och det var inte Erunnos vakter. Tanis visste att om de närmade sig kom de aldrig därifrån med livet i behåll. Han bestämde sig därför för att vända om och skyndade tillbaka samma väg som de kommit.

De hade just kommit in i en gränd när det svärtnade för hans ögon och han snubblade till. Det var med en kraftansträngning han lyckades både hålla sig upprätt och hålla kvar sitt grepp om pojken.

Till hans förvåning släppte pojken greppet om hans hals och gled ner på marken, tog tag i hans hand och ledde honom bort till en tunna. Han fick Tanis att sätta sig ner, sjönk sedan ner på knä och lutade sig mot hans ben.

“Tack.” mumlade han trött och vätte sina läppar. Hans mun hade blivit torr av springandet och prickar dansade framför hans ögon. Hela hans kropp värkte och han kände hur rädslan började ta tag i honom. Om ingen fann dem var chansen stor att han inte kom levandes ifrån staden. Han behövde uppsöka en medicinman, men endast Gudarna visste var han kunde finna en.

“Det är jag som ska säga tack.” sade pojken plötsligt. “Ni räddade mitt liv, mäster.”

Tanis svarade inte. Istället lutade han sig fram och strök pojken över håret. Det var svart och kort men när han såg upp insåg Tanis att pojkens ögon var guldiga. En ovanlig kombination.

“Vad är ert namn?” han log, “Ni behöver inte berätta om ni inte vill.”

Pojken tvekade en stund, sedan log han tillbaka. “Reva.” svarade han. “Mitt namn är Reva.”

Tanis höjde förvånat ett ögonbryn. “Reva?” mumlade han. “Ett högalviskt namn. Evighet.”

Pojken nickade entusiastiskt. “Mor döpte mig.” log han. “Hon sade att jag var hennes eviga ljus.” Sedan lade han huvudet på sned och såg länge på Tanis, fundersamhet skuggade hans unga, vackra ansikte. “Vad är ert namn?”

Tanis lutade sig tillbaka mot väggen igen, tröttheten hade åter gjort sig påmind. Han log snett. “Mitt namn?” upprepade han, “Mitt namn är -”

“Tanis?”

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *