En dolk i mörkret – kapitel 6

14 april 2015

 Tillfällena då jag såg honom hjälpa ett skadat rådjur eller lodjur var många, och han gjorde det alltid utan tanke på sin egen säkerhet. Det samma gällde personer. Tanis kunde utan att blinka hjälpa en liten pojke, ung kvinna eller äldre man utan minsta tanke på deras motiv. Jag minns att jag vid flera tillfällen bad honom vara försiktig, men han lyssnade aldrig utan bara viftade bort min oro. Det som kom att såra mig mest var inte att han inte litade på mig, utan att han tog för givet att jag litade på honom.
– Amirna Indaryn, Upprättelsebrevet.

 “Tanis?”

 Den mörka rösten ekade mellan väggarna i gränden och Tanis ryckte till. Reva kom på fötter och ställde sig framför honom, just så som han själv hade gjort knappt en timme tidigare. Den unge pojken höll ett stadigt grepp om hans hand, men trotsen i hans ögon var skoningslös då han synade den främmande mannen.

 Tanis följde Revas blick, kisandes för att kunna se bättre då prickarna framför hans ögon blivit allt fler. Då han lyckats fokusera blicken tillräckligt för att kunna se, konstaterade han att personen var klädd i en midnattsblå ulldress och en vit linnetröja stack upp i halsen. Han bar också bälte och stövlar i svart läder. Det hela matchade med mannens svarta, flätade hår.

 “Aran?” hans röst var knappt hörbar.

 Mannen tog ett par steg emot dem, men stannade då Reva morrade till och tog ett stadigare grepp om Tanis hand. Han kastade en tveksam blick på pojken och sedan på Tanis, men då han såg de röda fläckar som spred sig allt större på hans vita klädnad gick han fram till dem och sjönk på knä.

 “Jag har letat överallt efter er.” mannens händer svävade ett par millimetrar från hans vänstra axel och Tanis kunde känna värmen från dem. “Ni är skadad.. Vem har gjort det här?”

 Oron i mannens röst fick Tanis att le snett. Han vilade huvudet mot husväggen bakom sig och slöt ögonen, fortfarande med Revas hand i ett stadigt grepp. Plötsligt knuffade Reva bort mannen och ställde sig emellan dem, hans blick hård då den följde mannen när han förvånat reste sig igen.

 “Reva,” mumlade Tanis och såg på mannen. Prickarna hade nästan försvunnit nu och han kunde äntligen fokusera blicken. “han är en.. vän.”

 “Vad är det som händer?” frågade mannen då han rev av en tygbit från sin tunika och försiktigt virade den runt Tanis axel. “Kungen är död, staden är i kaos och ni blöder..”

 Tanis lade sin fria hand ovan på Arans och tryckte den försiktigt. Egentligen ville han springa därifrån, leta genom hela staden i förhoppningen om att finna Emrir. Men han visste att orken skulle svika honom redan efter ett par minuter och han bad därför till Gudarna att Emrir, på något vis, lyckats ta sig ut.

 “Vet ni någon väg ut?” frågade han, hans röst rispig. “De blockerar porten..”

 Aran såg tveksam ut, som om han inte riktigt ville ta in kaoset som pågick runt omkring dem. Han kastade en snabb blick åt det håll varifrån Tanis och Reva kommit, sedan tog han ett djupt andetag och nickade sakta.

 “Jag vet en väg.” svarade han tillsist. “Problemet är att vi måste ta oss närmre torget.”

 Reva stelnade till och såg förfärat på Tanis, hans guldiga ögon desperata. Det var tydligt att pojken inte ville tillbaka till den plats där hans barndom blivit krossad. Tanis reste sig långsamt från tunnan och sjönk ner på knä så att han befann sig på samma höjd som honom. Försiktigt tog han och slog armarna om pojkens smala axlar och höll honom mot sitt bröst, för att sedan lugnande smeka honom över håret då modet svek och han gråtande begravde sitt ansikte i Tanis bröst.  

 “Reva,” viskade han mjukt, “det här är Aran, min vän. Han ska leda oss ut. Okej?”

 Pojken såg upp och nickade långsamt medan han torkade bort tårarna med ärmen på sin tunika. Han följde Tanis med blicken då han grimacerande tog sig på fötter och grep sedan tag i hans hand, ett målmedvetet leende på hans läppar.

 Tanis nickade sakta och såg på Aran, den vackre alven hade en orange aura omkring sig då skenet från den analkande eldsvådan dansade omkring dem.

 “Vi är redo.” sade han.

 “Är ni säker?” Oron hade åter färgat Arans röst. “Jag kan inte garantera att vi kan undvika -“

 “Aran,” Reva avbröt honom, “jag ska skydda Mäster Tanis. Visa vägen.” Han utstrålade den typ av mod och beslutsamhet som endast ett barn kan göra. Sedan såg han på Tanis och log brett, och även om Tanis log tillbaka sjönk hans hjärta. Bara pojken inte kom att göra något drastiskt.

 “Nåväl,” nickade Aran och gestikulerade åt dem att följa honom. “den här vägen.”

 Han ledde dem förbi bageriet, den antika bokhandeln och flera hus som nu stod öde. Tanis mindes den skrämmande ödsligheten som grep tag i städerna då Llewellyn Talloth bedrev sitt krig mot världens ‘orena’. Han mindes hur byar övergavs och städer brändes. Han mindes hur folk desperat försökte överleva och hur goda vänner snabbt förvandlades till bittra fiender.

 Han kände hur tröttheten kom smygande. Staden var inte stor, men de fåtal hundra meter han gått var mer än vad hans blödande kropp klarade av och visste att det inte var långt kvar tills den sade till.

 Plötsligt vek sig benen på honom och han föll till marken. Stöten som vandrade längs med hans sårade arm fick honom att svära till innan han lyckades bita sig i tungan.

 “Mäster!” Utbrast Aran och skyndade till hans sida. “Ni behöver vila er!”

 “Jag kan inte med rent samvete försätta er i fara!” svarade han lågt. “Jag klarar mig.”

 “Men Mäster-“Aran hann inte protestera då de hörde hur soldater närmade sig. Istället böjde han sig ner och lade Tanis högra arm om sina axlar. “Kom,” sade han. “det är inte långt kvar.”

 Tanis kom på fötter igen med Arans hjälp och de skyndade så fort de kunde de sista hundra meterna till torget.

 Ett par soldater stod vakt vid Valaens döda kropp och Tanis kände hur illamående blandades med avsky. Inte nog med att han mördades, de kunde inte ens visa hans döda kropp så mycket respekt att de skylde den, utan de lät den ligga som ett bevis på hur det kom att gå för de som trotsade dem.

 Reva greppade Tanis mantel och snyftade lågt. Tanis lade sin fria arm runt Revas axlar och höll honom tätt intill sig. Hans hjärta brast lite grann varje gång den lille pojken grät.

 Inga barn ska behöva vara med om det här. Tänkte han och smekte pojken över håret. Inga!

 Plötsligt hördes ett rop eka mellan byggnaderna och soldaterna kastade en blick på varandra innan de skyndade i den riktning ropet kommit.

 Aran såg sig omkring och när kusten var klar ledde han dem mot  en kloak. Då staden var byggd i en sänka var torget den lägsta punkten. Risken för översvämning hade tvingat invånarna att bygga ett flertal kloaker runt om i staden dit vatten leddes under regnperioder, vilka skedde ofta då staden låg vid kusten.

 När de närmade sig kloaken fick ett frustrerat rop dem att stanna till. De såg på varandra, men då Tanis nickade drog Aran ett djupt andetag och de fortsatte mot sitt mål.

 Det var två personer som befann sig vid kloaken, två personer som förde en frustrerad diskussion och Tanis spetsade öronen i förhoppningen att kunna höra vad som sades.

 “Det är inte värt det!” Muttrade den ene, hans röst dov och hes. “Vi vet inte ens vart den leder!”

 “Så ni ger bara upp?” Frågade den andre, hans röst klingade bekant. “Ni anser att det är bättre och stanna här än försöka ta sig ut?”

 “Åtminstone så skulle jag dö med svärdet i hand.”

 Den andre mannen var på väg och svara då han fick syn på dem och han förblev tyst. Plötsligt släppte Reva Tanis mantel och sprang fram till dem, för att sedan falla på knä vid deras fötter.

 “Ni måste hjälpa honom!” bad han. “Snälla!”

 De båda männen såg på varandra en kort stund innan de skyndade emot dem. Den ene ställde sig på Tanis andra sida och lade armen om hans midja, försiktigt undvikandes det gapande såret i hans axel.

 Den andre stannade tvärt och Tanis kunde höra hur han häftigt drog efter andan.

 “Vid Danr..” flämtade han. “Tanis..?”

 “Emrir?” Tanis kunde knappt tro sina ögon och han blinkade förvånat.

 Emrir skyndade fram till honom, stannade och bet sig tankspritt i läppen. Efter en stund höjde han handen och svepte bort en hårslinga som hängde ner i Tanis ögon.

 Han såg sedan på Aran och ögonbrynen drogs ihop i misstänksamhet.

 “Vet ni vägen ut?” Frågade han och Aran nickade. “Bra, låt oss då byta plats så kan ni visa vägen!”

 Aran var på väg att protestera, men hann aldrig öppna munnen då Emrir nästan slet bort honom för att sedan försiktigt lägga Tanis arm om sina axlar.

 Aran kastade en ilsken blick på Emrir innan han vände på klacken och stampade iväg mot kloaken. Tanis kastade en blick på Reva som stod en bit ifrån och nickade uppmuntrande åt honom då han mötte Tanis blick.

 Pojken log och skyndade efter Aran med Tanis och hans hjälpande händer i hälarna.

 “Den här vägen!” gestikulerade Aran då de kom fram och höll bort murgröna som skymde öppningen.

 Kloaken var mörk och mörkret tätnade skrämmande snabbt då de lämnat öppningen bakom sig. Deras steg ekade i tystnaden och även om Tanis visste att friheten var inom räckhåll kände han sig obehaglig till mods.

 Inte nog med den pinsamma tystnad som uppstått mellan honom och Emrir, han kände det som om hans kropp inte längre ville lyda honom. Varje steg han tog blev tyngre och tyngre, hans andning blev ytligare och ytligare och det kändes som om hans hjärta slog alldeles för långsamt för att hålla honom vid liv.

 Om detta är mitt öde, tänkte han, då är jag tacksam att jag åtminstone fick se Emrir en sista gång.

 “Vänta!” Ropade Aran plötsligt. “Det ska finnas en utgång här..” Han kände med handen längs väggen. “Om jag bara kunde hitta den..” muttrade han lågmält.

 “Snälla,” sade den namnlöse mannen. “var vänlig och skynda er.” Han kastade en blick på Tanis och fick ett oroligt uttryck i ögonen. “Jag tror inte er vän har så långt kvar.”

 Detta fick Emrir att rycka till och se oroligt på Tanis, som om han först nu insåg hur allvarligt det var. Att han kunde förlora honom en andra gång. För alltid.

 Minuterna gick och när Tanis började frukta att de inte skulle komma ut hörde de ett knarrande och ett glädjetjut.

 “Jag fann den!” Ropade Aran. “Kom.”

 Emrir och den namnlöse mannen fick kämpa nu för att hålla Tanis upprätt och han fick själv kämpa för att sätta ena foten framför den andre. Reva kastade oroliga blickar på dem med jämna mellanrum och även om Tanis försökte le uppmuntrande åt honom, blev rynkan mellan pojkens ögonbryn allt djupare.

 När de långt om länge skymtade en ljusglimt framför sig gick det ett lättat mummel genom gruppen och även Tanis kände hur han lättat andades ut. Men ju närmre de kom, desto svårare och svårare fick han att andas och då det knappt var fem meter kvar till friheten vek sig benen under honom och mörkret slöt sig kring honom då han handlöst föll till marken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *