En dolk i mörkret – kapitel 7

17 maj 2017

“Jag döper er till Tanis, Ljuset från Tandil.”

“I tidernas början, långt innan Ardicia fanns till -“
“Hur länge sedan är det?”
“Tanis, vad har jag sagt om att avbryta?”
“Förlåt, far!”

“Far, varför finns religion?”
“Varför undrar ni, min son?”
“Varför tillber vi något som vi inte kan se?”
“Det finns så många anledningar, min son.”
“Vilka?”
“Det är något ni lär komma underfund med med tiden.”

“Tanis, gör som ni blivit tillsagd.”
“Jag vill inte!”
“Ni måste göra denna resa! Alla blivande bröder måste.”
“Men -“
“Inga men, packa er väska!”

“Helare! Helare!” Reva sprang genom lägret med andan i halsen. Hans röst bar spår av desperation och hans blick sökte det som han så vilt letade efter. Pojkens fötter trummade en allvarlig march när de slog i marken med varje steg och de som såg honom följde honom oroligt med blicken. De kände inte oro för honom utan för den person som var anledningen för hans desperata jakt.

Emrir och Efraim skyndade efter honom, försiktigt bärandes på Tanis livlösa kropp. De kastade ängsliga blickar omkring sig, deras ögon vittnen till sorgen de kände. De såg efter pojken då han rusade genom flyktinglägret i förhoppningen att en helare skulle finnas till hands.

De kunde höra folket viska lågmält till varandra. Tonlägena sade mer än orden som yttrades och Emrir kände hur hans hjärta sjönk. Det hade varit ilskan som fått honom att lämna huset den där kvällen för tio år sedan, och det hade varit stoltheten som fått honom att lämna mannen han älskade bakom sig, förpassat honom till bakgrunden tillsammans med ett liv han ångrat att han levt.

Men ödet hade velat annorlunda. När hans blick hade landat på Tanis under festivalen hade han varit rädd att andarna spelade ett spratt med honom. Men när alven log visste han att så inte var fallet, han var där, och Emrir visste att han hade spenderat de senaste åren med att leta efter honom och med ens hade han ångrat de val han gjort.

“Varför leker ni inte med de andra barnen?”
“De kallar mig för anensal, säger att jag inte är välkommen bland dem.”
“Oroa er inte min son, det lär komma en tid då ni vuxit förbi sådana triviala saker.”
“Hur vet ni det, far?”
“För att ni är min son, och för att jag älskar er!”

“Ni ljög för mig, far!”
“Vad menar ni?”
“Anensal. Jag kommer aldrig växa ifrån det!”
“Nej!”
“Varför ljög ni för mig?”
“Det har jag aldrig gjort.
Jag sade att ni är min son och att jag älskar er.
Det har aldrig varit en lögn!”

De skyndade genom lägret och Emrir kände paniken krypa genom hans kropp. Skulle det vara så att Andarna straffade honom för hans själviskhet eller skulle de låta honom få förklara varför han gjort de val han gjort? Han visste att han borde ha gjort det för länge sedan, men rädslan att det nu kunde vara försent var mer än han klarade av.

Den lille pojken sökte desperat efter någon som kunde hjälpa dem och Emrir förundrades över den inverkan Tanis alltid hade på de personer han mötte. Han kunde inte minnas en enda person som hade haft ett enda ont ord att säga om honom, men ju mer han tänkte på saken, ju mer insåg han att de enda personer han och Tanis mött var de som redan kände honom.

‘Även den ärligaste har fiender.’ tänkte han och kastade en blick på den livlösa kropp de fortfarande bar på. ‘Även goda intentioner kan misstolkas.’

“Emrir?” Den kvinnliga rösten fick honom att rycka till och han såg upp. “Efraim? Vad gör ni här?”

“Ers Helighet?” Emrir svalde och vände sig mot henne, fortfarande med ett stadigt grepp om Tanis. “Vi… Vi letar efter en helare.” svarade han.

Kvinnan såg från Emrir till Efraim och sedan på den livlösa kropp de bar på. För en kort stund såg det ut som om hon tänkte vända på klacken, men plötsligt ryckte hon till och dolde sitt chockade uttryck bakom höger hand. Det var uppenbart att det hon såg gjorde henne obehaglig till mods.

“Bär in honom i mitt tält!” sade hon tillsist och såg åter på Emrir. “Jag tror mina brygder ska hålla honom vid liv tillräckligt länge för den lille pojken att hitta en helare.”

“Ni borde inte låta Tanis avlägga eden!”
“Varför inte?”
“Han är inte en av oss. Han är ingen Dimalv.”
“Han har fortfarande rätt att bo och leva i Templet som vilken Bror som helst.”
“Detta är inte över…”

“Far, det är något jag måste berätta för er.”
“Vad är det min son?”
“Jag har valt att avsäga mig Eden. Jag tänker lämna Timis.”
“Finns där något jag kan säga för att få er att tänka om?”
“Nej.”
“Då återstår endast att önska er lycka till.”

Den silverhåriga alvkvinnan hade lett dem in i ett stort tält som var fyllt med rituella föremål och som doftade kraftigt av essenser. De hade lagt Tanis på den stora säng som dominerade utrymmet och Efraim hade känt sig tveksam då han såg henne rota runt bland flera dussintal små glasflaskor.

Han hade levt hela sitt liv i Nyhamn. Men trots att han varit en trondebroder i Andarnas Tempel i över två decenier, faschinerades han fortfarande av henne. Hon var inte bara exotisk med sin nästan blåa hy och sitt silvriga hår utan hon utstrålade också en inre styrka och en vishet som var få förunnat.

Trots alla år i Templet hade han aldrig fått reda på hennes namn, utan när hon nämndes var det endast vid hennes titel. Ibland undrade han om hon ens hade ett namn, eller om det lämnades kvar i ett förflutet hon inte längre tänkte på. Han visste inte heller hur hon, en Dimalv så långt hemifrån, hade ärats med en position i Templet. Dock var hon Ärkedruid, en position med lika mycket makt som Kungens.

“Ni säger att ni är på genomresa?”
“Sade jag något fel?”
“Absolut inte, ni kanske rent av kan hjälpa mig?”
“Vad är det ni önskar hjälp med?”
“Några av våra äldsta klaner ligger på gränsen till krig…”
“Ni har nog missuppfattat mig… Jag är ingen fredsmärklare.”
“Nej. Men ni är ärlig.”

“Hur kan jag någonsin tackar er för er hjälp?”
“Inget tack är nödvändigt!”
“Nonsens! Låt mig åtminstone ge er namnet Vintersång som ett tecken på att ni alltid är välkommen bland klanerna i Elba!”
“Vintersång?”
“När vintersången susade i träden visste vi att Han skulle anlända.”
“Jag förstår inte?”
“Er ankomst var förutsedd, Ni kom med vintersången.”

“Detta är min syster Nari, hon har erbjudit sig att följa er på er resa.”
“Det var väldigt snällt av er, men jag reser gärna ensam.”
“Ni kom med vintersången, det vore en ära för mig att göra er sällskap.”
“Då ni ber så vänligt, hur kan jag tacka nej?”

Mannen som Tanis hade kallat för Emrir stod oroligt vid huvudänden och i hans bruna ögon riskerade tårarna snart att rinna över. Det var uppenbart att Tanis betydde mer för honom än mannen som stod i bakgrunden, avundsjukt stirrandes på den alv som berört dem allihop. Den alv som nu låg i sängen, febrig och blek, och vars liv var på väg att ta slut.

Aran hade också valt att ställa sig en bit ifrån. Han kände sig obekväm med sina egna känslor då han visste sitt uppdrag; finn Tanis, vinn hans tillit och eliminera honom. Ändå var hans inre i kaos. Han kunde inte hjälpa men undra vilken del av honom som kom att segra, hjärnan eller hjärtat.

“Ers Helighet?” en mansröst fyllde det tomrum som uppstått i tältet.

Kvinnan vände sig om och för en kort stund tycktes oro skymta i hennes anletsdrag. “Ja?”

“Den här lille pojken sade att ni var i behov av en helare?” Han steg in i tältet och Reva följde honom tätt i hälarna, hans kinder fuktiga av de otaliga tårar som runnit.

“Inte jag.” svarade hon lågmält och vände sig mot sängen. “Han.”

“Fryser ni?”
“Lite grann.”
“Kom! Mor har säkert en eld ni kan värma er vid.”
“Jag kan inte tränga mig på…”
“Det är ingen fara. Kom!”

“Mor! Mor!”
“Ja, min son?”
“Visst kan han värma sig vid elden?”
“Men absolut! Kom in, kom in!”
“Jag vill inte tränga mig på, goda fru!”
“Nonsens, ni är frusen! Och säkert hunrig, kom, sätt er!”

“Er son är väldigt artig.”
“Han brås på sin far.”
“Var är han?”
“Död.”
“Förlåt mig, jag beklagar!”
“Ni kunde inget veta! Emrir kämpar hårt för att bli en lika god man.”
“Det kommer han att bli!”

Mannen skyndade fram till sängkanten och placerade en liten axelväska framför sig. Han lade en hand på Tanis panna och nickade, lågmält mumlande för sig själv. Han stack ner handen i sin väska och plockade fram en kniv, varpå han skar upp tunikan som nu var mer röd än vit. Försiktigt vek han bort tyget och skar sedan sönder undertröjan så att han lättare kunde komma åt det gapande sår som prydde Tanis vänstra axel.

Han lutade sig fram och luktade på såret, men ryggade sedan tillbaka och vände sig mot kvinnan. “Klingan som sårade honom var doppat i svartrotsgift.”

Ärkedruiden drog efter andan och skakade långsamt på huvudet. “Finns där något ni kan göra, eller är det för sent?”

Mannen tänkte en stund sedan nickade han fundersamt. “Där finns en sak jag kan göra, men då måste jag be er lämna tältet.” svarade han. “Allihop!” lade han sedan bestämt till när han märkte att de var på väg att protestera.

Om han vaknar,” sade Emrir lågmält. “var vänlig och kalla på mig.”

“Vad är detta?”
“Ett brev?”
“Ett brev som säger att ni är far till Naris dotter?!”
“Vid Gudarna… Har ni läst det?”
“Är det sant?”
“Emrir, snälla…”
“Är det sant?!”
“… ja…”

“Othacáno, jag vet inte vad jag ska ta mig till.”
“Lämnade han er?”
“Ja. Han packade en väska och gav sig av.”
“Hur länge sedan är det?”
“Tre månader.”

De väntade oroligt utanför tältet. Alla hade de sina egna anledningar till sorgen de kände, men Reva visste att han var den enda som grät. Han önskade att han var lika stark som de vuxna, de satt där som statyer, stirrandes tomt i luften framför dem. Men inte han, nej. Han grät för den vän han så nyligen fått. Han grät för sin mor han inte kunnat rädda. Han grät för sin bror som försvann i eldsvådan som tagit deras mor. Han grät för att han inte visste hur mycket mer han orkade bära på.

Tanis hade räddat honom. Han hade skyddat honom från ondskan som kommit till staden, skyddat honom och sett efter honom. Han hade tröstat honom när han var rädd och han hade lett uppmuntrande mot honom när han var modig. Han hade burit honom, tryckt honom tätt intill sig så att inget skulle hända och han hade viskat snälla saker i hans öra. Tanis hade räddat honom, men han hade inte kunnat rädda Tanis.

Rädslan hade gripit tag i honom igen när Tanis föll ihop i kloaken. Han hade skrikit av shock, åtminstone tror han att han skrek. Han mindes inte riktigt. Det ända han minns är att de två namnlösa männen burit iväg med Tanis medan Aran tagit honom i sina armar och tröstande struckit honom över håret. Aran, den man som Tanis hade kallat för vän. Den man som så oroligt skällt på Tanis och som sedan lett dem till säkerhet. Aran, den man som han nu själv kallade för vän.

“Hösten har kommit snabbt i år.”
“Det har den. Ni vet väl att det sägs vara ett omen?”
“Det är åtminstone ett vackert omen… Tror ni det lär slå in?”
“Tanis, tala inte så där.”

“Ni har många fiender här, och många av dem är
inte förtjusta i att ha en halvalv löst springandes
omkring i slottet.”

“Säg mig, vad är det egentligen som för er hit?”
“Det går rykten att han har hittat sin älskare.”
“Just det, ni är en adah’var.”

Dag hade blivit natt. Månen kastade sitt kalla sken över lägret och de fem personer som satt utanför Ärkedruidens tält, oron det enda de delade. Reva sov oroligt i Arans famn och alven strök frånvarande den lilla pojken över ryggen, en gest som skulle trösta mer än den gjorde. Aran å andra sidan vilade huvudet mot en sten och såg upp på natthimlen, beundrade de många stjärnor han beskådade och undrade ifall Tanis kom att hamna där, skulle deras försök misslyckas.

Emrir satt en bit ifrån de andra, hans ögon röda från de otaliga tårar som runnit. Efraim hade försökt trösta honom, försökt tala om att hans liv nu låg i Andarnas händer. Men Emrir hade inte velat lyssna, han hade inte velat acceptera att den man han alltid hade älskat riskerade att lämna honom. Det var något Efraim aldrig kom att förstå, han kom aldrig att förstå det band Emrir och Tanis delade.

Ärkedruiden satt i tältöppningen, oseende stirrandes framför sig. Hennes hår dansade i den svala brisen som svepte genom lägret och hon huttrade tyst. Shocken som hade kommit över henne då hon såg den medvetslöse mannen hade släppt, men han upptog ändå all plats i hennes tankar. Hon hade inte fått se hans ögon, inte heller hans leende, men känslan hon fått när hon såg honom var så påtaglig att hon tappat andan. Det var han. Han som Andarna visat henne. Han vars öde var sammanknutet med hennes.

“Vad är ert namn?”
“Reva. Mitt namn är Reva.”
“Reva? Ett Ljusalviskt namn. Evighet.
“Mor döpte mig. Hon kallade mig för sitt eviga ljus.

“Vi är redo.”
“Är ni säker? Jag kan inte garantera att vi kan undvika -“
“Aran, jag ska skydda Mäster Tanis. Visa vägen.”

“Mäster! Ni behöver vila er!”
“Jag kan inte med rent samvete försätta er i fara. Jag klarar mig.”
“Men Mäster – Kom, det är inte långt kvar.”

Smärtan som sköt upp i hans axel fick honom att stöna lågt. En underlig och stark lukt fann sin väg till hans näsa och han kunde inte men undra var han befann sig. Han hörde också hur någon flyttade runt på några flaskor, för att sedan lägga något kallt på hans axel. Han vred på sig och kände hur någon försiktigt höll honom stilla.

“Det är bäst ni ligger still, herrn.” sade en dov, främmande mansröst. “Ni är inte helt frisk än.”

Mannen reste sedan på sig och Tanis kunde höra hans fotsteg försvinna iväg. En kort stund senare var han tillbaka, följd av fotsteg som närmade sig i en rask takt för att sedan stanna vid sängkanten.

“Hur är det med honom?” frågade en bekant röst oroligt. “Han ser inte -“

“Oroa er inte.” svarade mannen snabbt. “Han kommer bli bra.”

En hand kramade hans och någon satte sig ner på sängen, lutade sig fram och viskade i hans öra.

“Ni måste klara er, Tanis.” Hans röst var full av oro. “Ni måste klara er!”

Han visste att han var tvungen att vakna upp, han hörde ju hur de bad honom göra det. Men orken fanns inte där och drömmarna han hade haft hade varit mycket mer tilltalande än mörkret som låg som ett tjockt täcke över världen.

“Det är inte värt det! Vi vet inte ens vart den leder!”
“Så ni ger bara upp? Ni anser att det är bättre att stanna här än att försöka ta sig ut?”
“Åtminstone så skulle jag dö med svärdet i hand.”

“Vid Danr… Tanis?”
“Emrir?”

“Snälla, var vänlig och skynda er. Jag tror inte er vän har så långt kvar.”

Med den första viljekraften han kunde frammana lyckades han öppna ögonen tillräckligt mycket för att få en suddig bild av sin omgivning. Han blinkade ett par gånger och när hans blick var tillräckligt tydlig fokuserade han på de som stod runt hans säng. Emrir, Aran, Reva och tre personer han inte visste vem var.

“Va… var är… jag?” hostade han. Han såg sig omkring, smått shockad över det ombondade tält han befann sig i.

“Ni befinner er i mitt tält.” svarade en äldre alvkvinna. Hennes grå ögon verkade se rakt igenom honom och han nickade långsamt.

“Jag… tackar er… å det ödmjukaste.” Tanis log svagt och lyckades med stor möda hasa upp sig i en sittande ställning. “Jag förstår inte hur jag fortfarande andas, men jag är er evigt tacksam.”

“Det är denna lilla pojke ni ska tacka.” svarade den främmande mannen. “Utan honom hade ni säkerligen dött. Svartrotsgift är kraftigt så ni kan skratta er lycklig att er motståndare endast sårade er där han gjorde.”

Alvkvinnan vände sig plötsligt mot de andra och korsade sina armar över bröstet. “Vi borde låta honom vila.” sade hon och kastade en blick på honom. “Han lär behöva mycket av det.”

Männen såg på varandra innan de långsamt gick mot utgången. Aran bar på Reva, som nu sov lugnt medan Emrirs vän såg länge på honom innan han lämnade tältet med bestämda steg. Alvkvinnan och den man som Tanis misstänkte var den som räddat hans liv förde en lågmäld diskussion då de gick iväg och Tanis såg länge efter dem.

“Hur mår ni?” Emrirs röst fick honom att rycka till, han hade inte lagt märke till att han fortfarande befann sig i tältet.

“Aldrig mått bättre.” Log han till svar då han lutade sig tillbaka i sängen. “Där finns inget som piggar upp så mycket som ett möte med döden.”

“Det är inget och skämta om!” Morrade Emrir till och satte sig ner på sängkanten. “Ni kunde ha dött!”

“Ha!” muttrade Tanis och såg på honom med en hård blick. “Hade jag inte behövt jaga er genom halva Ardicia hade jag kanske inte befunnit mig i denna situationen.”

“Så nu är det mitt fel?” Emrirs röst var hård och hans vanligtvis varma bruna ögon var kalla. “Är det det ni säger?”

Tanis suckade djupt och slöt sina ögon. Det var inte så här han hade föreställt sig deras återförening. Han öppnade långsamt sina ögon igen och skakade på huvudet. “Nej.” sade han stilla och vätte sina läppar. “Jag säger att det är mitt eget fel och att jag nu försöker be om förlåtelse. Jag hade gjort det på mina bara knän, om inte helaren förbjudit mig att lämna sängen.”

Kommentaren fick ett roat leende att dansa på Emrirs läppar och han sträckte sig fram för att försiktigt ta Tanis hand. “Det är en konversation för en annan dag.” sade han och tryckte handen ömt. “Nu måste ni vila… Jag kommer vara här när ni vaknar, jag lovar!”

Sedan böjde han sig fram och tryckte en lätt kyss på Tanis kind innan han reste på sig och lämnade tältet. Knappt hade skynket fallit bakom honom då sömnen åter fört Tanis in i drömmarnas land.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *