En dolk i mörkret – kapitel 8

17 maj 2017

Två veckor passerade utanför tältet och varje dag kom nyheter från kriget. Kalmadorrs armé hade försökt pressa tillbaka invasionen, men General Caerwyn visade sig vara en svårbesegrad och beräknande fiende.

Varje dag steg också dödssiffran och med varje stigande tal kände Tanis rastlösheten slå sina klor i honom och han förbannade sitt sängliggande tillstånd. Han hade inte tid, eller tålamod, att ligga till sängs längre. Han behövde vara där ute och leta reda på Valaens mördare och ställa personen till svars.

Med målmedvetenheten färsk i sinnet slängde han undan täcket och svängde benen över sängkanten. Värmen i tältet var behaglig, trots att höstvindarna hade börjat vina runt knutarna och han tackade allt han kände till för att Ärkedruiden tänt alla de dussintals ljus som nu spred både ljus och värme.

Han reste på sig och sträckte armarna över huvudet i ett försök att väcka lemmarna till liv, tog sedan ett par steg och vinglade till. Han kände hur blodet började rinna ner till hans fötter och han grimaserade åt den stickande känsla som uppstod.

En kall bris svepte genom tältet när någon steg in genom öppningen och han kände hur gåshud spred sig som en löpeld över hans kropp. Han slog armarna över bröstet och huttrade till, tyst svärandes över att endast vara klädd i underkläder.

“Tanis?!” Den numera bekanta kvinnliga rösten fick honom att vända sig om. “Ni är inte frisk nog att lämna sängen.”

Ärkedruiden höll en korg i famnen som var full av örter och växter. Hon fingrade nervöst på den då han mötte hennes blick och han höjde roat på ett ögonbryn.

“Gör jag er nervös, ers Helighet?” han kunde inte hindra den roade ton hans röst hade och han såg hur hon skruvade besvärat på sig.

“Absolut inte!” Svarade hon snabbt. Aningen för snabbt för att han skulle tro på henne och han gav till ett hest skratt.

“Seså,” sade han och slog ut med armarna. “det var inte min avsikt att göra er obekväm. Jag hade klätt på mig, hade jag haft något att klä mig i.”

Ett generat leende spred sig på kvinnans läppar då hon passerade honom för att placera korgen på det provisoriska altare som stod vid den bortre änden av tältet.

“Jag ska genast ordna det åt er.” svarade hon dröjande, men gjorde ingen ansats att lämna tältet.

Tanis minskade avståndet mellan dem och när han närmade sig kände han lukten av pilrot och silkesung. Ärkedruiden själv luktade en blandning av essenser och örter och han förundrades över hur vacker hon var, trots hennes ålder.

“Ers Helig-”

“Amirna!” svarade hon innan han hann avsluta meningen och hon vände sig snabbt mot honom, hennes bröst nuddade vid hans och hon drog hastigt efter andan. “Mitt namn är Amirna.”

Tanis log snett och nickade långsamt. “Amirna… ” namnet flöt över hans läppar och han skrattade till, åter igen. “Jag vore tacksam för det.”

Hon tvekade en stund, sen nickade hon långsamt och skyndade ut ur tältet. Tanis såg efter henne och ett roat leende spred sig på hans läppar, hon betedde sig precis Emrir deras första natt ihop.

Emrir. Plötsligt slog det honom att Emrir knappt besökt honom under veckorna som gått, och de få gånger han gjort det så har han varit frånvarande och sorgsen.

Tanis drog händerna genom sitt hår och suckade. Han var inte dum, han visste mycket väl att Emrir gått vidare och att han nu hade en ny partner. En partner som hållit sig i skymundan och som verkade ytterst besviken att Tanis klarat sig. Efraim, ett Nordiskt namn som även betydde ‘slug, beräknande’.

Han lät armarna falla och gick fram till altaret. Blicken svepte över symbolerna, gåvorna och örterna som trängdes på bordet och han föll på knä. Han slöt sina ögon och knäppte händerna,

‘Anasine, Danr, Anu, Ehu… Vilken Ande eller Gud som än hör mig, vilket väsen som anser mig värdig att lyssna på…’ Han suckade och lät hakan vila mot bröstet. ‘Ledde ni mig hit enbart för att visa mig konsekvenserna av mina handlingar? Ledde ni mig hit för att visa att jag ej längre är värdig honom? Eller ledde ni mig hit för att ge mig en andra chans?’

“Tanis?” Amirnas röst fick honom att rycka till och han reste sig snabbt och vände sig mot henne.

I ett hårt grepp bar hon på ett bylse och med en snabb blick på Tanis nakna bröst gick hon fram till sängen, försiktigt placerandes ut de plagg som lyckats tigga ihop.

Tanis gick långsamt fram till sängen och inspekterade det som låg där. Bruna läderbyxor och slitna, bruna stövlar. En vit linnetröja som verkade något kort i ärmarna, en brun kort tunika, en grå väst och en grå, lång jacka. Allt hade sett bättre dagar men han kände sig ändå ödmjuk vid tanken på att folket varit villiga att lämna ifrån sig kläder till en total främling.

“Det är inte mycket.” sade Amirna som om hon hade läst hans tankar. “Men jag hopppas det ska passa er.”

Tanis log brett och gick fram till henne för att sedan slå armarna om henne i en kram. Han kände hur hon stelnade till och han hörde hur hon häftigt drog efter andan.

“Tack.” viskade han, innan Amirna vänligt men bestämt drog sig undan.

“Klä på er.” uppmanade hon och tog ett par steg bakåt. “Det finns några som önskar se er.” sedan vände hon på klacken och lämnade tältet. Tanis såg efter henne, skakade långsamt på huvudet och log snett. Hon var då sannerligen en underlig varelse.

Han vände sig mot sängen och började systematiskt ta på dig plaggen som Amirna placerat där. Han hade haft rätt i sina antaganden; undertröjan var något kort i ärmarna, den grå västen var något lång, byxorna passade bra, lika så stövlarna men den grå jackan var något stor.

Han ryckte på axlarna. I stunder som dessa gick det inte att vara petig. Efter att ha knutit sitt bälte kring midjan och fäst sitt svärd vid höften klev han ut från tältet. Den skarpa höstsolen fick honom att skugga ögonen med handen och han kände hur den värmde honom inneifrån. Han slöt ögonen och njöt av att, efter att ha varit sängliggnade så pass länge som han hade, känna solen mot sin hud.

“Tanis!” ropade en pojkröst och han öppnade ögonen och vände sig om. Ett leende spred sig på hans läppar då han såg Reva komma springandes emot honom. Han sträckte ut armarna och fångade upp pojken i sin famn och lyfte upp honom i en lång kram.

“Jag var så orolig…” mumlade Reva och Tanis kunde inte låta bli att skratta lätt.

“Jag skulle aldrig kunna lämna er!” svarade han och satte ner Reva igen. “Vem skulle annars ta hand om er?”

En sorgsen glimt dansade i Revas ögon, men försvann då ett brett leende spred sig på hans läppar.

“Ska ni ta hand om mig?”

Tanis sjönk ner på knä och såg pojken djupt i ögonen innan han nickade bestämt. Det kunde verka som ett förhastat beslut, men tanken hade slagit rot i Tanis huvud redan då han beskyddat honom mot fiendesoldaterna i Nyhamn. Tiden han hade tillbringat som sängliggande hade bara gett honom tid att bestämma sig. Han skulle ta hand om Reva.

“Ja.” svarade han med ett brett leende.

Skrattet av lycka som han fick till svar var det enda bevis han behövde för att förstå att han tagit rätt beslut. Reva slängde sig runt hans hals och Tanis slog armarna om hans taniga kropp. Tanis hade aldrig sett sig själv som en fader, och tanken hade alltid skrämt honom, men nu, här, med armarna kring Reva kände han en tomhet fyllas. En tomhet han inte ens vetat att han kände.

“Tack!” viskade Reva. “Tack.”

“Så, ni är äntligen på fötter.” muttrade en mansröst bakom dem innan Tanis hann svara. Han reste på sig och vände sig om med ett stadigt grepp om Revas hand.

“Efraim.” log Tanis snett när han såg vems röst det var. “På er ton skulle man nästan kunna tro att ni önskade för motsatsen.”

Mannen tog ett par snabba steg emot honom och körde ett varnande finger i Tanis bröst.

“Ni må ha överlevt svartrotsgift,” morrade han. “men ni kan vara så säker på att ni inte kommer se kniven, skulle jag önska livet ur er.”

Tanis och Reva såg efter honom när han stormade iväg och Tanis kände sig alldeles kall inombords. Rädslan för en svartsjuk älskares dolk i ryggen var något han hoppats att han aldrig mer skulle behöva uppleva.

“Jag tycker inte om honom.” sade Reva lågmält och tryckte Tanis hand.

“Jag är rädd för att vår känsla är ömsesidig.” svarade han tankspritt. “Jag tror inte han tycker om oss heller.”

Med ett faderligt grepp om pojkens hand började de vandra genom den tältstad som byggts i skogsområdet som gränsade mellan Nyhamn och Sjöstad. Trots att kriget hängde över deras huvuden, gjorde folket allt de kunde för att skapa en så regelbunden vardag de bara kunde.

Så småning om började de höra höjda röster och de delade en fundersam blick, innan de vände åt det håll rösterna kom ifrån. Reva tryckte omedvetet Tanis hand och han förstod att rädslan fortfarande var som ett blödande sår och han visste att det kom att ta lång tid innan Reva åter var den pojke han en gång var.

“Ni bestämmer inte över mig!” morrade en av rösterna och de kunde höra ilskan färga den. “Ni får gärna ge er av, men jag stannar här!”

“Hur vågar ni?” frågade den andre rösten. “Tänker ni lämna mig efter allt jag gjort för er?”

“Gjort för mig?” upprepade den första rösten. “Vad har ni gjort för mig annat än tala illa om personerna i mitt liv?”

“Har ni glömt att jag tog hand om er? Tog mig an… skadat gods!” Den andre rösten hade fått en överlägsen ton och då Tanis och Reva insåg att det var Emrir och Efraim som argumenterade, kunde Tanis inte låta bli att skämmas. Detta var inte en konversation för varken hans öron, eller Revas.

Då de två männen insåg att de var observerade tystnade de och vände sig mot dem. Den plötsliga tystnad som lade sig över tältstaden var tyngre än vad Emrir och Efraims var och Tanis insåg att något var fel.

Innan han hann varna dem hördes krigsrop och skrämda skrik, och innan de visste ordet av det var lägret fyllt med Erandiska soldater och de gjorde ingen skillnad på gammal eller ung, man eller kvinna, rik eller fattig.

Då Tanis vände sig mot männen igen, insåg han att han stod ansikte mot ansikte med Efraim, och ilskan som lös i hans ögon var skrämande.

“Jag varnade er!” morrade han och drog fram en dolk. “Jag beordrade er att hålla er borta från Emrir.”

Han höjde dolken och Tanis väntade skräckslaget på att den skulle falla, men till hans förvåning kom ett gurglande läte ur Efraims strupe och han föll till marken. En kniv satt inkilad mellan hans skulderblad.

“Han förtjänade det.” hörde han Emrir säga innan han slängde sig runt Tanis hals. “Förlåt mig,” viskade han sedan i Tanis öra. “Förlåt mig för allt jag låtit er gå igenom!”

“Ni har varit förlåten ända sedan den dag ni lämnade mig!” svarade Tanis i en lika tyst viskning. “Allt jag ber om är att få er tillbaka!”

Emrir tog sig ur omfamningen och såg djupt i Tanis ögon, kastade sedan en blick på Reva och hur beskyddnade Tanis höll hans hand. “Ni har ägt mitt hjärta från första stund,” sade han och lade huvudet på sned. “och jag ångrar bittert att jag lämnade er.”

Tanis log snett och placerade en snabb kyss på Emrirs kind. “Hur gärna jag än önskar fullfölja denna konversation så känns det säkrast att göra så på en säker plats!”

Emrir nickade och pekade upp mot den bergskedja som följde skogskanten. “Sjöstad ligger ovanför krönet,” sade han och såg på Tanis. “därifrån borde vi kunna ta oss till Varda och sedan Berghäll…”

“Kan vi sedan passera gränsen till Erandor så borde jag kunna finna information om Valaens död.” Tanis böjde sig ner och plockade upp Reva i sin famn. Han visste att det var det snabbaste sättet för dem att ta sig bort från lägret.

“Tanis! Emrir!” Arans röst seglade ovanför oljudet och han andades häftigt då han nådde dem. “Jag har letat överallt efter er!”

“Aran,” Tanis vände sig mot honom. “följ med oss till Sjöstad!”

Aran skakade på huvudet och tog ett djupt andetag. “Jag kom endast för att säga farväl.”

“Farväl?” Tanis såg frågande på honom. “Vad menar ni?”

“Innan soldaterna anföll fick jag besök av en budbärare. Taendur kräver att jag återupptar mina tjänster i den kungliga slottet. Jag ger mig av genast.”

“Men soldaterna -” Tanis hann inte avsluta meningen innan Aran lutade sig fram och kysste honom på läpparna.

“Vi kommer mötas igen, om Andarna vill det.” viskade den unge alven innan han vände på klacken och sprang iväg. Tanis såg efter honom och en oroskänsla sökte sig till hans magtrakt. Varför visste han inte, men han kände på sig att nästa gång de möttes kom ödet ha ett finger med i spelet.

“Tanis!” Emrirs röst väckte honom ur hans trans och han såg på sin älskade. “Kom, vi måste skynda oss!”

Tanis nickade och med blicken fäst på horisonten sprang de iväg från lägret och lämnade skriken och skräcken bakom sig. Den enda förhoppning de hade var att nå Sjöstad innan soldaterna gjorde det.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *