En Drakes Skönhet

13 december 2012

Det hördes ett avlägset muller. Vakten tittade upp från sin kopp med spetsat vatten och såg förvånat omkring sig. Han satt ensam uppe på vakttornets tak med endast en grov duk hängande ovanför sig som skydd mot det lätta snöfallet.
Den unge mannen ställde ner koppen på bordet, tog spjutet och gick fram till skyttevärnet samtidigt som han spejade åt alla håll i ett försök att avgöra varifrån ljudet hade kommit ifrån.
Fortet var lugnt – på den gården framför det sexhörniga citadellet stod grå tält uppställda i täta rader. Här och var brann eldar i stora järnkorgar som enstaka soldater satt vid och värmde sig vid. Muren patrullerades av ytterligare ett par vaktposter med spjuten slängda stödda mot axeln. De absolut flesta gömde sig i tälten eller i citadellets mathallar.
Det var också lugnt runt själva fortet – marken var kal och frusen, och vid kullens fot började skogen med sina mörka tallar och granar.
Återigen hördes ett dovt muller. Vakten höjde på ögonen och såg upp mot den stora fjälltoppen som tronade i norr. Bergssluttningarna och klipporna var mörka, men ´Hörntandens´ hjässa var vit av all snö som legat där sedan förra året. Högt däruppe verkade snön röra på sig. Vit moln revs upp längst bergssidan, och snöklumpar halka nerför branten. En lavin.
Vakten ryckte på axlarna och vände sig om för att gå tillbaka till sitt vatten då mullret upprepades. Men nu var det annorlunda. Han såg upp mot fjället igen i samma ögonblick som det hände.
Stötvågen kom först Världen verkade darra i sina konturer då den spred sig i cirklar genom luften och nerför berget. Sedan kom explosionen.
Ett jättelikt moln av snö och sten höjde sig och började svepa runt ´Hörntanden´.
Vakten tappade hakan. Han följde molnets ryckiga och onaturliga rörelser; det var någonting därinne som verkade vända luftströmmarna åt olika håll. Nästa stötvåg störtade nerför berget, och nu kunde även han känna hur en iskall vind grep tag i hans kappa och fick honom att vackla bakåt. Dånet var öronbedövande, och vakten hukade sig med händerna på öronen. Benen i kroppen slutade skaka först flera sekunder att stötvågen dragit förbi, men mannen vågade inte resa sig. Han tittade skrämt över axeln i god tid för att se elden.
Genom det vita molnets böljande kontur sprutade mörka pelare av eld och aska – som tungt bläck i ett glas av vatten. Klumpar av brinnande sten slungades åt alla håll och föll ner i skogen på fjällets lägre sluttningar där förvridna träd slungades åt alla håll.
Mannen skrek och kravlade sig i skydd av bröstvärnet med händerna över huvudet. Någon stötte i alarmhornet, men det dränktes i rytanden som överröstade allt annat.

En jättelik gestalt lösgjorde sig ut ur de brinnande helvetesmolnen. Först var det som en orm som hade slungats ut ur bergen och störtade neråt. I nästa ögonblick bildades två skuggor på dess sidor
Men hårda slag från vingarna höjde sig vidundret ur sin störtdykning och gjorde en vid cirkel runt molnsamlingen det hade fötts från. Och sedan med ännu ett dövande vrål satte det fart mot kullarna nedanför fjället.
Vakten ställde sig långsamt upp igen. Alla känslor var som bortblåsta, alla utom förvåning. Ögonen var vidgade och blanka

Det krävdes endast fyra vingslag för draken att nå fortet. Den ryttlade och gjorde en vid cirkel runt det med ännu ett vrål, och dess kropp från nos till svansspets skymde himlen
Fjällen var blå som lapis-lazuli, kroppen utdragen och graciös som hos en orm med undantag för en massiv bröstkorg. Magen var täckt med gnistrande vita benskenor som gled in och ut ur varandra utan problem. Halsen var av idel muskler, och kröntes med ett jättelikt rött gap med dubbla tandrader. Ögonen var brinnande röda under ögonbryn av ben, och en spetsig hornkamm höjde sig som en gloria runt huvudet. Vingarna skymde solen, och man kunde endast ana dess ljus genom det blåaktiga membranet. Drakens tassar täcktes med gnistrande klor.
Flaggor och baldakiner slets av och kastades upp i luften i stormen från vindslagen samtidigt som soldater började välla ut på borrgården. Musköter och armborst började skjuta, men både pilar och splitter verkade glida mot drakens sidor och mage.
Ännu ett vrål, och en pelare av bländande eld slets från bestens käftar.
Allting brann och dog.
Vakten i tornet sträckte ut händerna och log då eldsflammorna omfamnade honom. Vilket under – denna saga av död och skönhet klädd i blå rustning. Vilket under, att se den.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *