En drömglimt av svunna minnen

16 juni 2003

En stor skog var allt jag såg. Jag beskådade den från ovan likt en fågel som svävade i skyn. Långsamt dök jag mot marken.

I skymningsljuset och den ständiga blåsten var skogen, med sina tätbeväxta lövkronor i olika former och storlekar, ett kompakt täcke av rörlighet. På den här höjden kunde jag se hur vinden plöjde genom trädens kronor likt en osynlig jätteorm som slingrade sig ovanpå den dunkla grönskan och fick den att böjas under sin massiva kropp.

Medan jag långsamt närmade mig marken kände jag ingen kropp under mig. Inte heller kunde jag se de vingar som måste ha burit mig. Men mina sinnen sade mig att det var oväsentligt. Det väsentliga fanns framför min blick, under mig – skogen och något inuti den.

Det var som om jag varsamt bars av en osynlig kraft mot ett bestämt mål.

Denna resa genom luften över okänd mark hade börjat utan förvarning. Så fort jag slutit ögonen hade jag dragits ned in i drömmarnas skoningslösa virvel. Men den här drömmen var så klar och detaljrik. Trots att jag var medveten om att jag drömde kändes den här platsen så oerhört verklig. Åtminstone ville jag gärna tro att den var det. Jag ville tro att skogen fanns i verkliga världen och inte bara i min fantasi. Likväl kunde jag inte minnas den. Men så kunde jag inte minnas något annat heller. Vem jag var, vart jag kom ifrån och hur mitt liv hade sett ut fram till nu, var endast frågor. Jag hade inga svar.

Känslan av att bli framförd av något osynligt mot något som kändes som verklighet, ingav mig trygghet och i viss mån hopp. Som en man som vaknat föregående kväll med huvudet tömt på minnen hade jag endast en vag tillit till verkligheten. Då jag funnit till och med den allra närmaste omgivningen främmande hade sömnen varit tröstande och jag hade gett efter för den. I detta nya drömtillstånd var jag mer medveten än jag varit under de få förvirrande vakna timmarna.

En väg började långsamt göra sig synlig i takt med mitt vertikala fall mot marken. Det var en slingrande grusväg, bred nog för fyra hästar att trava bredvid varandra. Trots att jag fördes mot och längst med den så kunde jag inte se var den började eller slutade.

Jag fann snart rörlighet på vägen. En stor vagn drogs av fyra svarta hästar. Bakom och framför vagnen red ryttare i svarta plagg som tycktes blänka i det svaga skymningsljuset. Det var sju ryttare till häst och ytterligare tre män satt upptill på vagnen som förmodligen dolde ännu fler, med tanke på de rop som hördes där inifrån. Jag närmade mig dem snabbt och lade snart märke till fler detaljer. Alla männen hade långt, nattsvart hår som piskade deras ryggar då de red. Jag lade också märke till att samtliga bar pilbågar. En del bar bågen på ryggen men några stod upp i sadeln med bågen höjd. De drev sina hästar hårt och vagnen guppade då vagnshjulen studsade på gruset. Det var tydligt att de var på jakt efter någon.

Jag fick en viss uppfattning om min egen luftfärds hastighet när jag gled förbi dem, högt ovanför dem. Jag gled närmare vägen, följde den. Snart var de högsta trädtopparna i jämnhöjd med mig. Träden tycktes på ett naturligt sätt vara kortare och mindre ju närmare vägen de växte. Skogsbrynet var prytt av ett tätt buskage som följde vägkanten lika hängivet som ett dike på en landsväg.

Längre fram fick jag syn på en man klädd i svart. Han promenerade lugnt vid sidan av vägen. Långt mörkt hår fladdrade lätt över en mörkare mantel. Snart var jag så nära att jag skulle ha kunnat röra vid främlingens axel om jag hade haft händer. Tyst och stilla svävade jag bakom honom som en andra skugga. Han stannade tvärt som om han varit medveten om min närvaro. Han förde en blek hand till sidan av huvudet och strök tillbaka håret för att frigöra det ena örat. Jag kunde nästan känna hur han lyssnade. Men efter vad? Jag kunde inte höra mig själv andas. Jag visste inte ens om jag andades alls. Men så hörde jag det också.

Trummandet av hovslag.

De var fortfarande svaga ekon i fjärran, men växte allt mer i styrka. Jag hörde honom dra häftigt efter andan och sedan, med en rörelse som knappt gick att uppfatta, vände han på huvudet för att stirra rakt igenom mig på vägen bakom oss. Rörelsen i sig var chockerande – det var som att se en kobra kasta sig upp från en korg man ögonblicket innan trott var tom. Men det var inte rörelsen som chockerade mig mest. Att se mannens ansikte var som att bli medveten om att kobran greppat sig fast med huggtänderna i strupen och spred ut sitt förlamande gift i ens blod.

Det var samma bleka ansikte som jag sett precis innan sömnen gripit tag i mig, då jag speglat mig i en stilla sjö och undrat vem jag var. Att se detta främmande ansikte igen gav inget svar, snarare mångdubblades frågorna av att se det i drömmens skrämmande klarhet. Men alla möjliga frågor överskuggades av den största – vem är jag?

Ögonen var ljust blå. De låg djupt in under en bred panna och ett par markerade ögonbryn. De såg på mig, men såg mig ändå inte. Hovslagen blev högre.

Främlingen blinkade och samtidigt som vår ögonkontakt bröts, Kunde jag inte längre se annat än mörker. Jag tror att jag i det ögonblicket upphörde existera i den kroppslösa form drömmen försatt mig i.

När mannen sedan öppnade ögonen igen såg jag ut genom dem.

Jag upplevde en värmande känsla av fullbordan. Jag befann mig åter i det kött och blod som var jag. Eller var det verkligen så? Den behagliga känslan försvann som en luftbubbla som når vattenytan då det gick upp för mig att jag inte kunde röra mig. Mannen rörde sig, det kände jag, men jag hade inte den ringaste kontroll över hans kropp. Om nu detta var min egen kropp så var jag lika oförmögen att styra den som en förlamad ryttare. Jag kunde bara rida vart den förde mig.

Då kände jag mannens hjärta slå häftigare. Månljuset avslöjade annalkande skuggor längst bort på vägen och med dessa hördes ryttarnas skrik och hästarnas gnäggande genom natten. De skulle snart vara här.

Såsom drömmar har till vana att på ett obemärkt sätt övergå i varandra, sköt jag ofrivilligt min oro och mina frågor åt sidan. Panik fyllde mannens bröst och en ensam tanke från honom nådde mig – Fara!

Jag gav efter för drömmens påtryck och lät mannens tankar bli mina egna och den uppfattning jag hade om detta som en dröm försvinna. Det fanns inte längre ett begrepp som hette jag.

 

Mannen vände sig om och sprang, men visste att de snart skulle vara inpå honom. Så snart han var inom räckhåll för deras pilar fanns det inget hopp. Han måste fly in i skogens skydd. Han tog ett språng över buskaget och sicksackade in mellan träden. Samtidigt nådde förföljarna fram till den punkt på vägen han just lämnat. Pilar med silveruddar avfyrades bakom honom. Månens ljus letade sig in genom trädkronorna och pilarna syntes som ljusa streck då de ven förbi honom, för att sedan blänka likt stjärnor på de mörka trädstammarna där de slog in. Bakom sig hörde han bara gnäggandet från hästarna och männens bågsträngar då de sköt. Men männen själva var tysta. De spände långsamt sina bågar och spanade ut i skogens djupa mörker. Han kunde känna deras sökande blickar när de till slut föll på hans mantel. Han vek omedelbart åt sidan. Den tunna björken framför honom genomborrades av två pilar. Han fortsatte dyka in i skogen och ljudet av hästarnas gnägganden blev allt mer avlägset. Han vände rakt mot sydost, in mot skogens kärna och passade på att kasta en blick över axeln.

I det svaga skenet från de vajande lyktorna på vagnen kunde han se förföljarna. Två av dem som suttit upp på vagnen hoppade ner på marken och sprang fram till skogsbrynet för att få bättre siktläge. Deras ansikten var bleka som hans eget, och tycktes avge ett svagt skimmer. Kanske var det bara månskenet som reflekterades i den benvita hyn. En av dem stod nerhukad uppe på vagnen. Det var en kvinna. Hennes hår var vitt som nyfallen snö och böljade mjukt ner på hennes läderklädda axlar. Precis som de andra var hon klädd i svart, men blottade mer naken hud. Det fick hela hennes gestalt att lysa vitt.

I det ögonblicket han vände sig om höjde hon blicken från bågen och mötte hans utan svårighet, trots de hundratals stegen emellan dem. Omedelbart kände han hennes ögons kraft och vände snabbt bort huvudet. Deras pupiller hade ljudlöst mött varandra men det hade känts som om en blixt slagit mot hans näthinnor. Det var som om det bildats en överjordisk spänning mellan två poler – det jagande åskmolnet och dess byte, den bara marken. Hon såg honom. I nästa ögonblick kände han spetsen på hennes pil snudda vid höger öra.

Männen vädrade i luften likt rovdjur och spände åter sina bågar. På deras svarta lädervästar gnistrade små silverknappar i månskenet. De började tala högt till honom med hypnotiska röster medan de omgrupperade sig i skogsbrynet. Han avlägsnade sig i snabb takt men kunde ändå inte undgå att höra dem. Deras röster blandades och tycktes eka mot träden som omgav honom. Det monotona mässandet började överröstas av ett susande läte i samma stund som det övergick i sång. Det var inte ljudet av deras pilar utan susandet av en vind som började spela i trädens kronor. Lövverket ovanför tycktes förråda honom genom att ge vika för vinden som blåste upp. Han fann sig själv bada i månsken vart han än sprang. Även om han inte såg dem nu när han sicksackade mellan träden, utan att våga vända sig om igen, så hörde han deras bara fötter mot den lövklädda marken. De hade börjat springa med sänkta bågar.

Han dök in bakom en trädstam som var tjock nog att skydda honom från de pilar som fortfarande regnade. Mellan de häftiga andetagen kunde han känna och höra pilarna slå in i stammen på andra sidan. Vinden sträckte sig efter honom och slet hårt i kläder och hår medan den formade sig runt honom i en kraftig virvel. Lövverket slets sönder helt och virvelvinden steg för att fånga in bladen. Bladen var långa som ormar och såg också ut som slingrande ormar då de fladdrade runt omkring i spiraler, helt i vindens våld.

Med både bågmännens sång och suset i öronen kände han hur hans lemmar började ge efter, försvagas och delvis förlamas.

Kören av mörka bastoner från de annalkande i samklang med vindens spel, skapade en melodi som endast kunde liknas vid vågornas dånande och brusande på de stora vattnen, eldens ständigt transformerande dansande lågor eller jordens skälvande andetag.

Hypnosen började verka och den nästan kompakta massan blad ovanför honom tycktes ta allt fastare form. Han blev allt mer övertygad om att de slingrande bladen var långa ormar i mångtals gröna nyanser. De slingrade sig runt hans kropp och öppnade sina vida käftar och blottade ett par nålsmala gaddar som glänste av saliv, eller kanske gift. De bet och slet i hans kläder. Förnuftet sa honom att det var omöjligt, men förnuftet kändes så avlägset att det inte skulle gjort sig bättre hört än en vilsen i en öde skog. Eller så var det någon annans förnuft.

Hans egen inre röst ekade i fjärran då den förföriska melodin fyllde honom och lugnade honom. Ormarna fanns där, men de kunde inte skada honom. Ingenting kunde skada honom nu, det framgick tydligt i den sång han hörde och även om han inte förstod språket så nådde innebörden av orden fram. Han stod kvar, lutad mot den tjocka, trygga stammen, omgiven av ormar och vind. Han trodde att pilarna hade slutat komma. I vilket fall fruktade han dem inte längre.

Men så skar en ljus kvinnoröst genom kören av mörka mansröster. Det var ett falsettskri som överröstade vindens och bågmännens melodi. Ormarna tycktes skingras ovanför honom och blottade en dunkel natthimmel. Dunkel och stjärnlös. Månljuset var dämpat av ett molntäcke, ett gigantiskt åskmoln, som verkade ha kommit från ingenstans. Virvelvinden sköt upp mot himlen och hotade dra med sig allt som inte var fäst vid marken. Han återfick kontrollen över sina armar och grep panikslaget tag om trädstammen som han alldeles nyligen lutat sig helt avslappnad mot. Han befann sig inuti en virvelvind som tycktes ha sitt ursprung ur marken under honom snarare än i luften ovanför.

Då började bågmännens röster att dämpas och snart var det enda som hördes kvinnans genomträngande skri. Det var ett skrik som omöjligt kunde komma ifrån hennes lungor enbart, fastslog han, och trots att han inte såg henne så kände han på sig att hon såg honom. Hon såg genom stormens öga. Han kisade uppåt mot punkten där virvelvinden och molnen förenades. Den var rakt ovanför honom, tre manslängder över de trädkronor som totalt plundrades på sin grönska av vinden. I stormens öga mötte han på nytt hennes blick. En stöt for genom hans kropp, från ögats näthinna ner till marken under hans fötter. Det var en blixt som slog ned i honom och denna gång var den verklig.

Samtidigt upphörde kvinnans skrik och då han med en plötslig förlamande smärta i hela kroppen föll, krävde natten sin rättmätiga tystnad.

Han kände den våta, lövklädda ytan då han slog i marken. För honom var tystnaden en enda ringande ton i öronen. Efter en stund då han började återfå känseln i kroppen gjorde han de första tafatta försöken att resa sig. För ett tag såg han bara vitt ljus. Sedan, då han trots smärtan lyckats ta sig upp på knäna, började han urskilja träden bakom en vit fläck som skymde större delen av hans synfält. Ringandet i öronen avtog en aning och han hörde åter bågbärarnas steg. De kom allt närmare. Han kröp i motsatt riktning.

”Lönlöst” hörde han en len kvinnoröst säga strax bakom sig. ”Du är vår. Böj dig för Mair. Även den starkaste måste, då han är besegrad, låta sin fana vaja för vinden.”

Han vände sig om på rygg och sökte efter henne med blicken. Bakom en vit dimma kunde han urskilja henne. Hon satt på huk bredvid det som var kvar av det stora trädet. Hon andades tungt och stödde sig med ena handen mot stammen. Den var kraftig och bred men hade slitits av på mitten när blixten slagit ner i honom. Den sidan han lutat sig mot innan var kolsvart. Resten av trädet var splittrat i bitar. De låg här och där omkring den glänta som bildats av stormens hårda famntag. Yngre träd hade slitits upp med rötterna eller så stod de kala och förvridna i smådungar. Åskmolnen hade skingrats lika snabbt som de skapats så stjärnorna och fullmånen härskade åter över natthimlen.

”Hör du mig, demon?” frågade hon högt. Hennes röst förlorade lite av lenheten då hon höjde den. Men den var förvånande len för att ha kommit från samma strupe som skrikit så ihärdigt tidigare. Dessvärre fanns det inget vänligt i denna lenhet. “Blixten stjäl gärna både öron och ögon. Han inte bara vidrör dig, demon, han genomborrar dig med hela sin kraft! Förmår han då inte rena den kropp som drabbats av ditt inkräktande på oskyldigt kött och blod?”

Hon talade lugnt men han uppfattade den tillbakahållna ilskan bakom orden. Hon hatade honom och föraktade honom för vad han var? Varför kallade hon honom för demon? Vad var han egentligen? Med frågorna ekande i huvudet och smärtan bultande i kroppen förmådde han inte svara henne. Han hade ändå inget svar att ge och var inte säker på att han ville ha det heller.

“Nej, det krävs mer än en ringa blixt, mer än vad jag kan frammana ur Mairs vind och vatten, för att få dig att lämna den kropp du besitter – den kropp du skändar på livskraft och besudlar med din orenhet.” fortsatte hon eftertänksamt medan hon torkade sig i pannan med den fria handen.

Hur hon än burit sig åt för att kalla ned blixten ur åskmolnet så hade det varit mödosamt, så mycket kunde han urskilja av kvinnans vaga siluett som avtecknade sig mot månljuset och nästan doldes bakom den beslöjande dimman i hans blick. Han hörde hennes tunga andetag i takt med sina egna.

Nu reste hon sig upp och lade händerna mot sidorna. Skulle hon göra slut på honom nu? Nej, hon trodde inte att hon kunde det, mindes han. När han rörde lite på sig kändes det inte som om han skulle behöva någon hjälp av henne ändå. Han trodde att han måste vara döende.

Hon tog ett djupt andetag som fick hennes barm att höja sig. När hon åter tog till orda var rösten mörkare och tonfallet monotont mässande, som om hon upprepade något hon lärt sig utantill. Det märktes att hon ansträngde sig för att få vartenda ord att låta högtidligt och olycksbådande.

”Du är vår. De hjärtan du slukat, de själar du bränt och de ögon du stulit är våra. Varje kropp du någonsin bebott är vår. Varje kropp du bebott som burit vingar tillhör oss nu. De bevingade kroppar du bebott vars själar du bränt, tillhör oss. De tillhör åter Mair, för dessa själar är andar av Mairs ande. Vi är hennes Vindburna. Dina sista vingslag är slagna, demon.”

Hans blick klarnade medan hon talade och han såg att hennes bleka läppar kröktes belåtet vid den sista meningen. Hennes kindben var höga och ansiktet var lika slätt och vitt som slipad marmor. Det snövita håret skimrade silvrigt. Men det mest imponerande var ändå hennes ögonbryn. De var stora och vida och formade som smala, avlånga vingar av blåskimrande silver. Men han vågade inte se henne i ögonen igen. Han vände bort blicken och smärtan i kroppen gjorde sig påmind då han vred på huvudet. Hon skrattade. Ett skratt som en klart ringande bjällra. Han skulle tyckt det var vackert om han inte anat den nedvärderande klangen däri.

Bågbärarna, de andra Vindburna, hade samlats runt gläntan. Deras bågar var sänkta men det vilade en silverpil mot var sträng. Deras hår och ögonbryn var mörka och inte lika långa som kvinnans, men de liknade henne i övrigt. Deras ögon var ljust grå, somligas nästan vita. Ett fåtal av dem hade vita eller grå slingor i det mörka håret. Till skillnad från kvinnan så varken skrattade de eller log. De mötte bara tomt hans blick när den kraftlöst gled över dem.

Han vände sig om och började krypa bortåt. Ingen gjorde någon ansatts att hindra honom. Tystnaden rådde åter i skogen. Smärtan var outhärdlig och ville inte mildras, så till slut gav han upp. Han, mannen de kallat för demon.

Vad var han? frågade han sig själv en sista gång innan han begravde ansiktet i den våta lövbeklädda marken. Vad, och vem var han?

 

Vem var jag?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *