En gång i tiden

28 oktober 2005

Det var en gång i tiden, jag visste inte när.
Det spelte ingen roll då, ty sommaren var här.

Vi vore några stycken, som alla glada var.
Vi lekte våra lekar och vingarna de bar.

Inga onda ord sa’s emellan barna små.
Det enda riktigt onda var svordomar och sår.

Den som lekte farligt, han utesluten blev,
men inte särskilt länge förr’ns han in i leken klev.

Och dagarna var långa, och leken utan slut-
så när de äldre ropa’ skrek barnen arga tjut.

De skrek inte av rädsla, ej heller utav skam.
De önskade ej sluta och sa’ så “nej” rättframt.

Och så fortsatte dagen allt intill hösten kom.
Och dagarna blev korta och lusten undkom dem.

När löven börjat falla jag ensam satt där kvar-
och lekte med en pinne som hösten skulle ta.

Jag visste, lite modfällt att sommaren framför-
vi skulle sakna vänner och inte utav död.

Nej, sjukdomen som tog dem, den kallas vuxenliv-
och alla som är vuxna har inget tidsfördriv

Så gick jag ner till skogen sommaren därpå-
och fann att några vänner var kvar där nu, ändå.

Och de som inte var där var inte saknade.
Ty nya vänner kom; några något vaknare.

De ersatte de förraefter en stunds sorg.
Men snart så var jag prinsen i min kungaborg.

Och sådant följde åren intill den dag då jag-
stod inför en vuxen och bördor varje dag.

Jag glömde mina vänner som förr jag haft så kära.
Det enda som jag sökte var flickorna och äran.

När livet kändes tröttsamt jag drog mig till min skog.
Jag aldrig skulle leka, som liten, när jag log.

Jag minns nu knappt den tiden, men dock, så finns den där.
Som en dröm jag en gång drömde och ännu är mig kär.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *