En Krigares Rädsla

4 mars 2006

Denna historia har inga som helt kopplingar till den verkliga världen, och är baserad på J.R.R. Tolkiens berättelse om sin magiska värld Midgård.

En Krigares Rädsla
~

Denna historia utspelar sig i Vattnadal, Elrond Halvalvens hemvist. Drömmar ansätter Glorfindel av Gondolin och bringar tillbaka hans förflutna, men rädsla är inget en krigare som han erkänner.

Hans muskler skrek av smärta, värmen från balrogens flammande piska var förbrännande. Pinan från hans sargade kropp plågade honom tills han kom att skrika. Men ändå kämpade han, svingade det lätta alvsvärdet i dödliga bågar, fram och åter mot Balrogens flammande kropp.
Men Glorfindel visste vad som skulle ske. Och han såg när monstret sträckte ut sina klor efter hans gyllene hår, kände hur det slet hans huvud bakåt, och kände det glödande svärdet rännas genom hans bröst.
Smärtan stegrade sig till en blixt som sänkte ned honom i det djupaste mörker. Lorden av Prinsarnas Hus skrek.
Det var hans eget skrik som väckte honom. Flämtande satte Glorfindel sig upp i sängen, kallsvettig och med ögonen uppspärrade i panik, intrasslad i de fuktiga lakanen.
En blixt som omedelbart följdes av ett öronbedövande dån fick honom att skrika till igen. Sedan, när blodet slutat dunka i hans öron, och hans andning hade lugnat sig en aning såg han ut. Mörker hade lägrat sig över Vattnadal. Regnet piskade på fönsterrutan och hela tiden splittrade blixtar himmelen.
Han hatade att erkänna det, men Glorfindel var onaturligt rädd för åska.
Ljungeldarna påminde honom om stridens slag och blixtar av smärta, och dundret om arméer som likt två enorma, urtida djur brakade in i varandra.
Vedträna i spisen i hans rum brann fortfarande, och ännu i drömmens grepp drog vanyan filtarna tätare omkring sig och försökte att inte se de lågor som för många, många år sedan slukat honom.
Den Återfödde var redo att falla på knä och prisa Valar när det som en välsignelse knackade på dörren.
”Glorfindel?”
Han kände alltid igen den rösten.
”Kom in.”
Isilmë öppnade försiktigt dörren och trädde in. Hon var lika vacker som alltid. Hennes ögon som nu oroligt såg på honom var stora och blå som safirer. Hennes hy var vit och hennes hår som ett vattenfall av silverne månsken.
Trots att de var ett älskande par respekterade de alla regler för etik som fanns, och sov i skilda rum.
Drottningen av Valinor stängde dörren bakom sig och väntade på att han skulle be henne att komma fram till sängen.
När Glorfindel med en liten gest gjort det frågade hon med låg röst:
”Jag hörde sig skrika, är allt väl?”
Ett ögonblick övervägde han att erkänna sin omänskliga rädsla för eld och åska och drömmar, men bestämde sig för att låta bli. En krigare som han, rädd för ett åskväder? Hon skulle bara skratta.
”Bara en mardröm.”
Han såg henne inte i ögonen, och det noterade Isilmë. Men istället för att fråga mera så lyfte hon bara på hans huvud, såg honom i ögonen, och satte sig sedan i en djup länstol som Glorfindel ofta använde när han läste.
”Somna om, du. Jag sitter här till dess.”
En kort stund låg Balrogdräparen stilla i sin säng, lyssnade till drottningens stilla andetag. Sedan reste han sig på armbågen och höjde efter en kort sekund av tvekan rösten.
”Isilmë, vill du veta vad som verkligen hände?”
Hon öppnade ögonen långsamt, dess klara safirfärg såg allvarligt på honom. Sedan lyfte hon huvudet från länstolens ryggstöd och nickade.
Och Glorfindel berättade.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *