En månskenssaga

26 november 2006

Fullmånens sken färgar skuggorna blå. En bitande vinterkyla lägger sig över skogen. I en månbelyst glänta sitter en ensam flicka på marken. Huvudet är nedböjt, skogen och den bitande kylan tycks inte existera för henne. Andningen är knappt märkbar. Frosten lägger sig som ett skyddande skikt över mossa och grenar. En varg hörs yla i fjärran. Med ett ryck reser sig flickan upp och blickar ut över den månblåa skogen, hon tycks växa och bli större. Hon böjer huvudet uppåt mot månen och ger ifrån sig ett isande ylande. Drottning under månen.

Aiwe skyndar fram längs folktomma gator, kylan får benen att domna, den korta kjolen värmer inte mycket. Ännu en dag tillända, ännu en dag då hon lyckats behålla sin hemlighet. Snart ska hon vara hemma i tryggheten.
Mörkret i rummet känns betryggande, inte skrämmande som förut. Inte sen hon blev biten. Hon skakar bort minnet. Tänder lampan i fönstret och plockar fram matteboken ur skolväskan. Läxor. När ingen vet vad hon tvingas utstå. Allas rädsla över försvinnandena, att vandra ensam i skogen efter mörkrets inbrott. Aiwe ler, om de bara visste. Om de bara visste vem hon var, då skulle det vara annorlunda. Läxorna blir gjorda. Aiwe tar ned en bok från bokhyllan som får ett spöklikt utseende i det dunkla ljuset. Möblerna i rummet är mörka och bastanta, röda gardiner och röda kuddar på sängen. Hon kryper upp i sängen och drar täcket över de frusna benen, nymånen som lyser in genom fönstret blir hennes lampa, räcker gott och väl.

Hon vandrar tyst på stigen i skogen, det är mörkt och kallt, hon borde frysa men det gör hon inte. Månen lyser upp stigen för henne, hon behöver inte vända sig om för att se att den är full, hon känner det i blodet som pulserar i kroppen. En evig längtan efter någon, något att slita i stycken. Om hon bara lyckas hålla sig gömd inne i skogen tills det är över klarar hon det utan att spilla onödigt många människoliv. Aiwe vandrar runt i skogen med sin härskare ständigt vakande på himlen. Allt är dimmigt, som om det inte är hon som styr sina steg. Hon kämpar emot, men förgäves.

***

Hon flåsade och det rev i bröstet, ‘den’ var efter henne. Hon visste inte vad det var, ett monster. Benen var tunga som bly, men hon sprang fortfarande. ‘Den’ knappade in på henne, hon kände dess andhämtning som en vindil i nacken. Hon tappade koncentrationen, snavade på en rot och föll hjälplöst ned på marken. Sekunden efter kände hon något tungt slå ned på ryggen. Luften gick ur henne och allt blev svart när hon slets i stycken av bestens hungriga käftar. När hon sedan vaknade var det i en mjölkvit dimma av frid. Med en hånskrattande måne som plågar henne dag som natt som ej längre existerar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *