En Match i Solen.

17 februari 2011

”HAABLAAARGH!”

Ljudet var ett vrål uppfyllt med ilska och energi, det var något sådant som man skulle kunna höra från en framåtrusande tjur.
Men nu kom det från en storvuxen muskelknutte till kazan, som kom dånande över fältet, endast iklädd bruna läderbyxor och med de mäktiga musklerna blottade under den brännande solen.
Det var en märklig syn, då mannen kom rusande framåt i rasande fart med ett moln av damm efter sig, med det breda ansiktet förvridet och med de stora rödbruna mustascherna fladdrande.
De små ögonen brann, och han hade vridit kroppen så att höger arm var riktade framåt, och den gick som en lie genom luften.

Kazanen bölade då ett helt dussin långa gestalter attackerade honom från alla håll med skrämmande snabbhet. De var elegant men ändå muskulöst byggda, också bara klädda i byxor och med de långa håren uppbundna i hårpiskor på ryggen. Det var alver, det syntes, och de stormade mot kazanen med tydlig avsikt att slå ner honom.

”ARGH!”

Kazanen bölade igen, och nu följde något verkligen märkligt. En av alverna tog ett vigt skutt framåt, men slungades sedan tre meter upp i luften vilt snurrande, och slog sedan hårt i den sandtäckta marken.
Kazanen gick som en murbräcka genom hopen av alver.
De eleganta gestalterna slungades upp i luften och åt sidorna som trasdockar, rullade längst marken eller föll ner i lustiga ställningar.

Kazanen fortsatte, och trampade bokstavligen ner ännu en alv som pressades ner i sanden. En annan fick ett slag från en stor knytnäve i bröstet och slungades hjälplöst bakåt och släpades mot marken.
Den förfärlige bjässen gav till ett ruggande hurrarop utan att stanna, tog samtidigt ett stadigare tag om den tunga metallkulan han hade i famnen, tog sedan sikte och slungade den sedan närapå tjugo meter genom en bronsring som satt i en kraftig stenvägg.

Stadion exploderade i jubel som nästan helt dränkte buropen som också var i stort antal.
Kazanen stannade upp, höjde de muskulösa armarna i skyn och vrålade i triumf, och fick ännu mer applåder och rop som svar.

”Förbannat.”

Iglesias svor och slog med knytnäven mot räcket, och han blev inte precis gladare då hans kollega Izak flinade brett med fingertopparna pressade mot varandra.

”Första målet till oss”, sade den muntre kazanen och skrockade. ”Tio silver, tack.”

Alven Iglesias strök det silverskimrande håret ur ögonen, räknade upp tio silvermynt i handflatan och räckte buttert över dem till Izak.

”Förbannat att jag skulle satsa. Den där besten är ju helt otrolig!”

”Eller hur? Ja, Qar är fantastisk! Såg du hur han slungade dina killar upp i luften, va? Det är sport på hög nivå!”

”Jo, jag såg.” sade Iglesias bistert och drack lite vatten ur fältflaskan han hade i bältet. ”Vilket monster, hur är det ens möjligt? Jag har inte ens sett trolla att göra det där.”

”Hoho, jo, Qar är en av de bästa.”

På den stora spelplanen höll de omkullkastade alverna sakta på att resa sig med hjälp av sina kamrater som hoppat ner från läktarna. Många haltade och blödde, och de hade stora besvär med att ta sig ut.
Qar fortsatte sitt firande och femton lagkamrater stämde in. De var också buffliga krigare med stark muskulatur och skägg och mustascher, men ingen kunde mäta sig med Qar.
Kvar på planen fanns också sju alver, både de som hade kastats runt och de som sluppit.
De såg bistert på sina motståndare medan de rullade med axlarna eller drack vatten från sina flaskor, för solen var mycket stark.

Det var en fin dag egentligen, med en blå himmel fri från moln. Ovanför stenläktarna dallrade luften i hettan, och bortom den så sträckte sig en stor stads också dallrande konturer ut sig.
På stadion idag fanns det närapå tusen åskådare, både kazaner och alver, som dragit hit från de stora militärlägren som fanns stationerade i och utanför staden.

Iglesias fick som i egenskap av stridskapten föla med sina mannar då någon kazan hade fått idén på att utmana sina allierade på Tuca – en synnerligen våldsam sport där det gällde att springa fram och tillbaka med en tung metallkula och kasta den igenom motståndarens ring.
Det fanns egentligen inte så många regler vid matcherna, allting utom vapen tilläts. Många hade tagit på sig knogjärn, och ibland utbröt det våldsamma slagsmål.

Matchen hade hållit på i snart en halvtimme, då alverna tilläts vänja sig vid reglerna. Sedan gick det igång på allvar, i synnerhet när kazanen Qar bestämde sig för att gå in i spelet.

”Nå, Iglesias, ger ni upp eller ska vi fortsätta?” frågade Izak försmädligt med ögonen slugt ihopknipna.

”Aldrig i livet! Ingen alv ur min silverbataljon skulle ge upp sådär. Ge mig ett ögonblick, och sluta fnissa!”

”Visst, visst.” sade Izak, men han såg ut att gapflabba inombords.

Iglesias reste sig upp och riktade blicken mot den del av stadion där hans femhundra man satt. Han harklade sig, och gjorde rösten så stark så att den skulle kunna överrösta larmet.

”Hallå! Mannar, det här kan vi inte tolerera!” vrålade han och fick tillslut deras uppmärksamhet. ”Vi kan inte ge upp nu! På dem bara, krossa dem som vi brukar krossa våra fiender!”

Alverna gav till ett högt hurrarop och snart lösgjorde sig ett antal nya förkämpar från läktarna, drog av sig sina tröjor och hoppade vigt ner i sanden.
Iglesias såg nöjt hur Corul Janíkov, en fältsergeant också var med i skaran. Corul var berömd i hela ´Taryshen´ och räknades som den främsta soldaten bland de 500 mannarna.
Och visst var han imponerande, i synnerhet till kroppsväxt.
Visst kunde han inte mäta sig med Qar då det kom till bredden på axlarna och de gigantiska musklerna, men han var lång och bredaxlad, med stenhårda muskler tydligt utritade under den bleka huden. Ansiktet var sammanbitet och hänsynslöst, och det kolsvarta håret var uppbundet i en hår hästsvans.
Han framträdde bland sina medbröder, nästan ett huvud längre än alla andra och ännu längre än Qar.

Alverna började hurra, i ett försök att återta sin förlorade stolthet och började messa Coruls namn som stridsrop, och Iglesias log för sig själv.

Izak stack handen innanför det breda läderbältet och lutade sig framåt för att se bättre.

”Så det är din förkämpe, käre vän?” frågade han retsamt. ”Är det din trupps stolthet?”

”Det och mer därtill.” klippte Iglesias av orden. ”Han har lydigt under mig i snart trettio år, och har inte mindre än femton strider i sitt register. Han är utmärkt, och borde klara av din förvuxna tjur.”

”Åhå, det tror du?” sade Izak och strök sig över mustascherna. ”Ja vi får ser, vi får se. Satsar du?”

”Jag satsar…” Iglesias tänkte efter. ”Femton silver”

”Femton alltså…” sade Izak och verkade fundera han med. ”Jag sätter tjugo silver på Qar.”

”Då sätter jag tjugo på Corul. Mitt sista ord.”

Izak skratta muntert och tog en klunk ur en svart gjutjärnsbutelj.

”Du är säker på att han ska vinna, eller?”

”Jag är inte säker. Jag vet.”

”Som du vill då. Fyrtio silver till den som vinner omgången.”

Iglesias log snett.

”Avgjort.”

Under tiden hade de båda sidorna ställt upp sig på varsin planhalva. I mitten av fältet, på ett litet stenpodium placerades metallkulan som Iglesias hade hört vägde hela tjugo kilo. Izak hade muntert pratat om att det var riktiga saker, men att människor och många andra inte kunde palla med att spela Tuca. I synnerhet människorna gick alldeles för lätt sönder i sådana spel.

En hornblåsare blåste i sitt instrument och det brölande ljudet ljöd över stadion som åter exploderade i hejarrop och gliringar mot motståndarsidan.
Iglesias lutade sig bakåt på bänken under baldakinen, och följde uppmärksamt alla detaljer. Hans trupps prestige och fyrtio silver stod på spel.

De båda sidorna rusade mot varandra. På alvernas sida sprang den högreste Corul i mitten av formationen, medan Qar kom dånande framför sina lagkamrater.
Avståndet knappades snabbt in till det lilla podiet, och Iglesias kom på sig själv att hålla andan, så uppslukad var han.
En smidigt byggt alv med blont hår – Iglesias kände igenom honom som en ung menig vid namn Olac – tog ett språng framåt och plockade upp metallkulan. Det syntes att den var tung, men en alvisk soldat var mer än kapabel att bära en sådan tyngd.

I samma ögonblick som han pressade bollen mot bröstet, så kom två kazanska spelare störtande mot honom med armarna lyfta som gorillor.
Olac sjönk snabbt ihop, och gled snabbt mellan anfallarna, reste sig upp och sprang blixtsnabbt mot kazanernas målsida.
Iglesias kände hur spänningen steg och han knöt nävarna i förväntan.

Den unge alven höll god fart och lyckades glida iväg från ytterligare två spelare som såg ut att vara extremt klumpiga bredvid honom, och kom allt närmare.
Med gick ett högt ´aoo´ ljud genom publiken då en kazan med ett stort svart skägg och svällande mage dök upp framför alven och körde sin axel i Olacs mellangärde.
Denne böjdes på mitten och han tappade den tunga bollen då kazanen slungade honom hårt i marken.

Iglesias körde naglarna i sina handflator och han kunde nästan själv känna den hårda stöten som drabbade hans soldat.
Bollen slog i sanden, och plockades upp av den rundmagade kazanen. Han höll den under armen och började springa framåt mot de annalkande alverna. Ett par meter innan han stötte ihop med en av dem, så kastade kazanen bollen åt sidan så att den fångades upp av blond spelare.

Denne sprang snabbt framåt, snett framför Qar som såg högröd ut i ansiktet, vände sig om i ett språng och kastade bollen baklänges.
Qar sträckte sig efter den, men en alv slank förbi och snappade åt sig den. Han tog sats och kastade den sedan med stor kraft så att den susade genom luften en lång bit.

Tyvärr så fångades den av en kazan, som slungade det i riktingen klotet kommit från.

”Vid Sakeson…” mumlade Iglesias och gjorde en grimas, då han såg vad som hände härnäst.

Det tunga klotet flög i en vid båge och slog en alv rakt i käken.
Han ramlade raklång bakåt med blod spottande ur munnen och föll lealös till marken.

”Åh, det måste ha gjort ont.” sade Izak, utan att vara särskilt medkännande. ”Men så spelar man Tuca.”

”Hm. Låt oss istället åse matchen, prata kan vi göra sedan.” sade Iglesias torrt, samtidigt som han undrade hur det gått för alven.

Och matchen fortsatte. Klotet var hos kazanerna, som snabbt avancerade.
Den rundmagade kazanen hade det, men då dök Corul upp intill honom som en hotfull skugga.
Alven rörde sig snabbt, och resultatet var fantastiskt.
Corul grep tag om kazanens axel och arm, och slungade honom sedan över sig och ner i marken med ett brak.
Alverna i publiken exploderade i jubelrop.

Corul plockade upp klotet och började springa framåt, och kazanerna framför sig tog han ner genom att kastade dem över axeln med sin lediga hand eller att sparka undan deras ben.
På ett par ögonblick hade han sprungit ifrån motståndarna, tog sikte med klotet i en hand, och slungade sedan med våldsam kraft den.
Andlöst följde stadion hur kulan flög, och alverna började jubla då den gick genom ringen.

”Aha!” utbrast Iglesias mycket belåtet och klappade behärskat med händerna, medan Corul höjde sin han mot skyn och hälsade bifallsropen.

”Jag har underskattat dig.” sade Izak med rynkad panna och rotade omkring i sin penningpung. ”Den där Corul är bättre än jag väntade mig…”

”Vad var det jag sa? Han är bättre än din Qar.”

”Åh, det skulle jag inte säga.”

Iglesias tog leende emot de fyrtio silvermynten.

”Så”, sade han och stoppade dem in i fickan han hade insydd i skjortan. ”Ger ni upp, Izak?”

”Nej, ni hade bara nybörjartur.” parerade Izak och reste sig upp från stolen för att tilltala sina män.

Hans rop var höga och lite irriterade, men Iglesias kunde inte få ut så mycket av dem. Han kunde bara prata lite rikskazanska, och förstod inte de många dialekter som talades i deras stora här.
Det språk som Iglesias och Izak talade med varandra var en var `genezisk krigstunga´ som användes mellan kazanernas imperium Bornolgost och alvernas Malnoriyon, för att deras arméer lättare skulle kunna kommunicera.

Efter att Izak avslutat sitt tal, så omgrupperade sig det kazanska laget på sin planhalva och verkade diskutera någon sinsemellan.
Alverna gick tillbaka till sin, och den skadade släpades ut från planen och ersattes av en annan krigare.
Klotet placerades på sitt podium, och alla väntade.

”Ska vi satsa igen?” frågade Izak sakligt och drack från sin flaska. ”Jag tänker ha tillbaka mina pengar.”

Iglesias såg misstänksamt på kazanen.

”Om ni gör mål så får du tillbaka dina tjugo silver. Om vi vinner får jag samma summa dubbelt upp.”
Iglesias suckade.

”Akta dig. ´Den som girig är han snart gift förtär´, kom ihåg det.”

”Hur ska jag tolka det?” frågade Iglesias med rynkad panna.

Izak ryckte på axlarna, och då han öppnade munnen igen kunde Iglesias mycket tydlig urskilja den starka lukten av svartvin, som mannen drack som vatten i det här vädret.

”Ingenting, jag bara säger att det är lätt att bli girig och det slutar illa.” svarade Izak lugnt. ”Men kör till, jag antar dina villkor.”

Iglesias nickade långsamt och riktade blicken mot planen.
Hornblåsaren lät det klagande ljudet höras, och matchen var återigen igång.
Under höga rop kom kazanerna upp i en fart som Iglesias inte hade anat de kunde uppnå, och de störtade rakt fram mot alverna.

Ett brak, och de båda grupperna låstes ihop i förbittrad strid. Det var många brottningsgrepp som kazanerna använde, och de hävde flera alver marken med lätthet.
Någon fälldes med ett välplacerat slag mot käken, och andra i ryggen.
Men Iglesias soldater var inte sämre, och de attackerade med svepande sparkar och grepp runt nacken.
Qar gav till sitt bölande stridsrop, grep klotet och slungade i förbifarten två alver åt sidorna.
Han började springa, medan hans lagkamrater fortsatte slåss mot de alviska spelarna.
Den unge Olac slogs till marken och verkade bli mosad av den rundmagade kazanen som han stridit mot innan, och ungefär samma scen utspelade sig överallt, då kazanerna använde sin överlägsna tyngd som vapen.

Men Corul, Iglesias och `Taryshens´ stolthet lät sig inte bli nerslagen. Han hukade sig och körde axeln i magen på en motståndare så att den ramlade på rygg bakom honom, och nästa avspisade han helt enkelt genom en välriktad spark mot skrevet och sedan ett knä i hakan.

Iglesias följde koncentrerat Corul med blicken, då den resliga alven satte fart efter Qar.

”Det verkar bli en titanernas kamp.” konstaterade Izak sakligt och drog sig i mustascherna.

”Sannerligen.” svarade Iglesias halvhögt, för han var återigen uppslukad av händelserna.

Corul hann ifatt Qar och gjorde ett jättelikt språng mot honom. Han flög i en kullerbytta över kazanens huvud och grep samtidigt tag i den massiva nacken.
Ett sus gick genom publiken, och i nästa ögonblick så stöp Qar i marken med ett brak.

Corul reste sig upp från sin knäsittande ställning efter hoppet och kastade sig efter klotet.
Men Qar gav till ett ilsket tjut och grabbade tag om alvens armar med sina labbar, och slungade honom över sig, så att Corul rullade ett par meter i sanden innan han lyckades resa sig upp.

Iglesias bet sig läppen och borrade ögonen i Qar, som reste sig upp och såg ut mer som en jättelik björn än något annat.
De båda giganterna kastade sig mot varandra under höga rop, och låstes i en våldsam strid, där båda verkade försöka strypa den andre.
Qar slog armarna om Coruls rygg och spände de jättelika musklerna.
Man såg hur alven morrade och stack tummarna i kazanens ögon och de andra fingrarna på de veka punkterna bakom öronen.

Under tiden så lösgjorde sig de kämpande lagmedlemmarna från varandra, och skapade en halvcirkel runt sina förkämpar. Ingen brydde sig om metallsfären som låg en bit ifrån, all uppmärksamhet var riktad mot kampen.

Stadion slutade skräna och bara stirrade under komplett tystnad. Det var nästan kusligt.

De båda stridande vacklade inte. Qar höll på att krossa alven på mitten, och Corul borrade in sina fingrar allt djupare in i de små ögonen och bakom öronen.
Kazanen började bli blodröd över hela kroppen, och det verkade som om han blödde från ögonen och öronen.
Det rann blod från Coruls mungipa och han började bli likblek.

Ingen hade övertaget, och ingen retirerade.
Qar skrek av ilska, och Corul skallade honom mitt på näsan så att den spräcktes.
Qar bölade som ett sårat djur och svarade med att bita alven i näsan med tänder som var stora och skrovliga.

Iglesias svor högljutt av obehag, och Izak gjorde samma sak. För en gångs skull hade de samma åsikt.

Ett skrik följde och kazanen spottad en blodig bit hud och brosk på sanden. Coruls ansikte badade i blod från hålet, och han drev in tummarna nästan till sista leden i motståndarens ögon.

Någon skrek, men Iglesias visste inte vem. Hans hjärta slog hårt i bröstet.

Och såg tog det slut. Corul tappade taget och blev slapp, och de blodröda tummarna åkte ur de nu tomma ögonhålorna. Qar gav till ett rosslande ljud och hans armar släppte taget.
De båda kämparna stod mitt emot varandra under några ögonblick, vacklande med ändå upprätt.
Sedan föll de unisont baklänges till marken med varsin duns.
Och de blev stilla.

Tystnaden var total.

Så gick det ett rop genom publiken, och både alver och kazaner började oroligt hojta och skrika.
De hoppade ner på planen och sprang fram till de sina respektive förkämpar.

Iglesias reste sig upp och stod stirrade med lätt öppen mun.
Han ville säga något, men kunde inte.
Han bara stirrade.

”Jag är ledsen.” sade Izak dystert och klappade Iglesias på axeln. ”Men detta är Tuca. Det är så man spelar.”

Iglesias suckade tungt.

”Jag är ledsen för den där Qar också. Ganska sorgligt att det skulle sluta här.”

”Jag tror de överlever. Qar klarar sig, han är seg. Och din soldat, han borde väl också klara sig.”

Iglesias nickade.

”Vi får se. Mina helare borde klara av det, de är några av de bästa.”

”Tack.”

De skakade hand.

Under tiden lyftes de skadade upp och bars bort.
Den muntra stämningen var borta.
Corul och Qar lyftes upp av deras kamrater, och bars bort.

Matchen slutade oavgjort.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *