En ny vandring

8 maj 2006

Hon skrek,
hon föll,
hon landade.

Sanden var borta,
liksom öknen,
liksom besten som kastat sig över henne.
Borta var också han,
som kommit för att rädda henne,
ledd av sina syner.

Hon såg sig om i detta främmande land,
ogästvänliga klippor så långt ögat kunde nå.
Vad skulle hon göra nu?
Var livet värt att leva?

Hon gick på ostadiga ben,
den långa ritten genom skogen hade gjort dem ovana,
ovana att gå.
Hon tog ytterligare några stapplande steg och föll.
Föll och landade med en duns.

Hon låg där på marken,
och undrade,
undrade när döden skulle komma och ta henne.
Ta henne och göra henne till ett,
ett med skogen som hon så länge ridit igenom.

Ritten genom skogen,
så avlägsen.
Pojken,
mannen hon räddat.

Hon reste sig mödosamt,
blickade ut över en sedan länge utdöd värld.
Ödemark,
förfallna byar,
inget liv.

Hon började vandra,
vandrade längs klippiga stigar.
Stigar där ingen levande varelse satt sin fot
under århundraden.
De borde varit övervuxna,
men det var de inte,
ty det fanns inga växter.

Allt var dött,
ingen vind blåste,
ingen sol
bara en mulen dödstystnad.

Hon vandrade ner i den mörka dalen,
dödstystnades dal.
Tystnad,
yttre tystnad,
men inom sig hörde hon.
Hon hörde klagande tjut,
böner från de döda.
I dödstystnadens dal.

Hon visste ej,
visste ej vart hon var på väg.
Bara att hon måste bort.
De dödas omänskliga röster dånade i hennes huvud.

Hon tänkte på honom,
grät,
han hade inte kunnat fly från sina röster.
Rösterna i hans inre,
som velat förinta världen.

Tårar,
tårar föll till marken.
Tårar från en levande,
föll till marken,
i dödstystnadens dal.

Tårar föll tyst till marken,
föll och gav den liv.
Gröna blad trängde igenom den hårda jorden.
Molnen mörknade.
Flickan blev rädd.

Det droppade,
små droppar,
stora droppar,
regnet öste ned.

Solstrålar smekte hennes kind,
grönskan fyllde henne med hopp.
Ödemarken var som bortblåst.
Världen sjöd av liv,
dött liv,
men ändå liv.

Hon var ensam,
ensam levande i dödstystnadens dal,
dalen som var full av liv,
grönska.

Hon började gå,
gå dit stegen förde henne.
Hon kom fram till en skog,
följde stigen framför sig.

Slingrande bland träden,
gick stigen,
vi stupets rand.

Hon vandrade utan mål,
utan att se upp från sina fötter
som vandrade på stigen.

Världen var ung,
det var gryning.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *