“En ny värld” Kapitel 1 del 2″

29 november 2007

Jag minns inte längre exakt när ”det” hände men jag tror det var någon gång strax efter jag hittat en bebolig grotta som jag slog läger i. Jag hade klättrat upp ganska högt i berget, där grottan låg, för att se om jag kunde se någon bebyggelse i närheten när jag halkade och föll av en klippa. Fallet som var på en fyrtio meter skulle säkerligen ha blivit min död men jag vaknade ändå upp en kort stund efter jag fallit och fann mig själv vid liv liggandes på mage på marken ett hundratal meter bort på fältet som bredde ut sig framför berget.
Först trodde jag att jag bara drömt om att jag klättrat upp på berget men när jag försökte vända på mig kunde jag inte komma längre än att jag låt på sidan.
Det var då jag såg det. Något som liknade ett par mörkgrå vingar bredde ut sig bakom mig. Jag fick panik och rusade upp så snabbt som vingarna tillät mig. Jag skar mig flera gånger på fjädrarna, som verkade va gjorda av någon hård metall, innan jag kom upp och sprang iväg till grottan.
Ganska skrattretande, att jag faktiskt försökte spring ifrån mig själv.
Den första dagen vågade jag knappast titta bakåt över axeln för att se på de stora vingarna som bredde ut sig bakom mig, men dagarna efter det så började jag undersöka dem.
De mörkt grå fjädrarna var vassa som rakblad, vilket jag på ett smärtsamt sätt ofta blev påmind av, min vingbredd var otroligt stor, enligt mig själv, men de var ändå väldigt lätta och jag vande mig snabbt vid den nya tyngden på ryggen. Mitt största problem med dem var att jag inte kunde få dem att försvinna igen.
När jag haft dem i tre dagar bestämde jag mig för att försöka flyga.
Det var enormt svårt.
Till en början kunde jag bara flaxa med vingarna utan att jag mer än steg någon decimeter över marken, av bara detta blev jag fullständigt utmattad. Men eftersom jag var helt inställd på att jag skulle flyga så började jag träna. Jag sprang flera kilometer om dagen, gjorde sit ups, armhävningar och andra övningar för att stärka min kropp. Efter två veckor lyckades jag flyga över fältet framför grottan, men då var jag tvungen att ta satts och springa en bit först. Efter en månad kunde jag starta stillastående och både flyga högt och snabbt.
Jag kom på nya övningar som jag kunde göra för att fördriva tiden i grottan och började flyga i skogen. I början krockade jag med fler träd än vad jag vill minnas. Jag missberäknade min egna vingbredd eller så svängde jag för sent.
Jag har ingen aning om hur mycket av kläderna som blev förstörda av vingarna innan jag lärde mig hur jag skulle göra för att inte skada dem. Det ända jag vet är att just nu har jag bara en längre tunika kvar och en mantel. Bristen på byxor gör att der för det mesta är väldigt kallt om nätterna. Tur som är verkar jag befinna mig i ett varmt land och det verkar hålla på att bli sommar.
Det var när jag lyckats lära mig flyga bland träden som jag kom på iden att jaga medan jag flög. Redan samma dag fick jag kött till middagen. Jag hade utan problem flugit ikapp ett rådjur som hade betat nästan mitt ute på fältet, och sedan när jag hade flugit precis över den hade jag bara rykt ut en av de större fjädrarna och huggit den i halsen på rådjuret.
Allt eftersom dagarna gick blev jag bättre och bättre på att flyga. Jag sicksackade nu mellan träden som om det var en barnlek att göra det. Jag flög snabbt, länge, högt och lågt. Lärde mig att använda mig av vindarna till hjälp att flyga. Jag jagade duvor som jag sedan åt till middag och jag hämtade växter från allt längre avstånd även om jag hade dem precis invid grottan, bara för att bevisa för mig själv att jag kunde.
Under hela den här tiden kunde jag se hur mina vingar sakta men säkert ändrade färg. Istället för mörkgrå var de nu mer stålfärgade.
Jag tänkte inte längre mycket på jorden. Efter de första veckorna hade jag smått gett upp hoppet om att jag någonsin skulle kunna komma tillbaka till jorden och nu mera vet jag inte ens om jag skulle vilja åka tillbaka ens om jag kunde.
Efter nästan fyra månader så samlade jag ihop mina saker och gav mig av för att hitta andra människor eller andra människoliknande varelser. Även om jag tyckte om grottan och jag älskade omgivningen så saknade jag någon att prata med.
Och nu, efter vad jag tror det är, nästan exakt fyra månader efter att jag kom hit, befinner jag mig i ett buskage och gömmer mig för de första människliga varelser jag sett i denna världen som är vid liv.

Hoppas den är bra ^-^

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *