“En ny värld” Kapitel 1″

27 november 2007

Det här är första gången jag försöker mig på att skriva i “jag” form så var snälla mot mig ^-^
Förhoppningsvis så är den i alla fall värd att kika på :P

Kapitel 1

Hur skulle du reagera om du plötsligt kom till en annan värld?
Skrika ”Hell yeah” och leva livet?
Hoppas att allt bara är en mardröm och lägga sig ner och försöka somna om, bara för att inse att detta är en mardröm du aldrig kan vakna upp ur?
När jag kom hit, för snart fyra månader sedan, gjorde jag ingen av de sakerna. Jag gjorde vad de flesta människor skulle gjort i mitt ställe, jag ställde mig helt enkelt och stirrade som en fåne på de två solarna som sken på himlen.
Jag menar hur ofta, under en livstid, får man se två solar samtidigt?
Jag har ingen aning om hur länge jag stod där och bara stirrade innan jag lyckades slita blicken från dem och satte mig ner på marken. Efter mycket argumenterande med mig själv lyckades jag dra slutsatsen att jag inte längre befann mig på jorden.
En löjlig slutsats med tanke på att det fanns två solar här och att jag aldrig under mina tjugo år på jorden sett mer än en sol. I övrigt såg nästan allt ut som det gjorde på jorden. Runt mig växte granar, ett par björkar, rönnar och någon enstaka ek och marken var täckt av olika sorter av gräs, småbuskar och annat man kan hitta en glänta i skogen.
Kort efter jag lyckats dra slutsatsen om att jag befann mig i en annan värld bestämde jag mig för att kika runt lite. Så jag lämnade gläntan jag vaknade upp i och gick rakt ut i skogen.
Nu efter hand förstår jag att det var en dum ide att lämna gläntan. För ju längre ifrån den jag kom ju kompaktare blev skogen tills ljuset nästan inte alls kunde tränga igenom det tjocka löv och grantäcket över mig. Jag gick vilse på direkten och kunde inte hitta tillbaka.
Jag vet inte hur många gånger jag svor över min lathet. Jag hade gått runt hela dagen hemma på jorden i min nattskjorta som knappt räckte ner till halva låren och ett par tofflor. Det hade varit helg och jag hade som vanligt sovit till omkring tio innan jag bestämde mig för att sätta mig framför tv:n ett tag. Och som på de flesta helger fastnade jag där. Klockan hade varit runt tre när jag lyckades slita mig från tv:n för att fixa något att äta innan jag klädde på mig. Oturligt nog hade lampan i köket gått sönder dagen innan så jag var tvungen att byta den innan jag började med matlagningen. Självklart hade jag lyckats tappa balansen när jag stod där uppe på stolen för att byta lampan och jag förberedde mig för en hård landning. Men den hårda landningen kom aldrig. Istället förlorade jag medvetandet och vaknade upp där i gläntan. Så med andra ord var jag strandsatt i en annan värld klädd i bara nattskjorta och tofflor. Det var ett under att jag inte dog.
Det tog mig två dagar, en iskall natt och femtioelva myggbett att komma ut från skogen, fast under den tiden hade jag i alla fall tid att tänka och planera. Dessutom hade jag ett par större sammanbrott under den tiden med. Mina tankar surrade hela tiden runt och jag kunde inte låta bli att undra om jag någonsin skulle kunna komma hem igen eller om jag var fast här för evigt. Jag tänkte på allt från familjen till glödlampan som ännu inte blivit bytt, om hur jag skulle kunna hitta mat i denna världen och hur jag skulle kunna undvika att bli ännu mer myggbiten. Jag skulle nog ha blivit uttorkad av alla tårarna jag fällde under det första dygnet, om jag inte hade hittat en källa.
Jag minns fortfarande hur vattnet smakade. Jag tror jag aldrig druckit något så gott. Inte ens cola kunde slå det. Men så var jag hur törstig som helst och dessutom hungrigare än vad jag någon sin varit.
Efter jag druckit mig otörstig fortsatte jag att gå. Tur som var hade jag varit smart nog att se till att markera åt vilket håll jag skulle gå. Det hade varit väldigt jobbigt om jag hade råkat gå tillbaka samma väg jag kom från.
et var alla fåglarna som varnade mig först att något hade hänt. Mellan grenarna över mig kunde jag se vad jag tyckte var oändligt med fåglar som svävade över mig. När jag kunde se hur träden började glesna började jag också känna lukten av det, men det var inte förens jag nådde utkanten av skogen som jag förstod vad som drog till sig alla fåglarna och vad som stank.
Framför mig låg ett några dagars gammal slagsfält fyllt med kroppar och asätande djur. Självklart blev jag livrädd. Vem skulle inte ha blivit det? I alla fall vände jag min tvärt om och började gå in mot skogen igen. Tur som va lyckades jag samla tankarna, hitta något som man kanske kunde kalla mod och gick tillbaka.
Om jag inte hade gått tillbaka skulle jag nog inte ha överlevt mycket längre. Från slagsfältet fick jag tag i många användbara saker. Ett par knivar, en stridsyxa som jag kunde hugga ved med, en vattensäck, lite kläder, ett par mantlar och lite andra saker.
Jag mådde illa i timmar efter det. Men om man vill överleva måste man ibland göra saker som inte är så kul och de döda männen skulle inte behöva grejerna nu.
Det som fortfarande förundrar mig är hur jag kunde lägga märke till detaljer när jag var där ute bland alla kropparna. Jag var nästan galen av hunger och rädsla ändå såg jag på en gång att det fanns olika sorters kroppar där ute. Då menar jag inte annorlunda med hudfärg som vi har hemma på jorden, jag menar alv och människa skillnader. Visst jag vet inte hur en alv ser ut, men om man läst några fantasy böcker eller sett ”Sagan om ringen” så vet man i alla fall att alver är annorlunda än människor. Graciösare, vackrare och sådant där.
Nu efteråt när jag tänker efter tror jag att jag såg åtminstone tre eller fyra olika ”sorter” där ute.
Nåja. Efter att jag hittat allt jag trodde mig behöva skyndade jag mig därifrån. Jag vandrade i gott och väl en vecka innan jag hittade ett bra ställe att bo på. Under den tiden såg jag inget mer än träd och djur. Jag överlevde på olika bär och rötter som jag först försiktigt provade att smaka på och om inget hände då så åt jag så mycket av dem jag kunde hitta. Visst var det tråkigt att äta bara rötter och bär hela tiden men jag visste inte hur jag skulle göra för att jaga. Dessutom ville jag inte stanna längre på ett ställe än vad det var nödvändigt. Vad som än hade varit anledningen till det där fältslaget så måste det vara något allvarligt och det betyder att jag inte vill bli inblandad.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *