“En ny värld” Kapitel 2 del 1″

30 november 2007

Jag rös nästan av spänning när hästarna närmade sig och skyndade mig att se till så att jag inte syntes eller att mina vingar reflekterade ljuset.
Plötsligt var ryttarna framme vid mitt gömställe och jag fick en snabb glimt av dem. Till min besvikelse hade alla sjutton av dem långa mantlar och uppdragna huvor så jag såg varken mycket av deras kläder eller deras ansiktsdrag. Innan jag hunnit blinka galopperade de förbi.
Jag suckade tyst. De första mänskliga varelserna jag ser på månader och så får jag inte se hur de ser ut. Jag tänkte just ta och resa mig upp när jag helt plötsligt såg tre stora skuggor, av något som först såg ut som enorma fåglar, på vägen som ryttarna galopperat förbi på. Snabbt vände jag blicken uppåt och flämtade till högt av förvåning. Det var tre änglar, människor med vingar, precis som jag. De flög snabbt och spanade med vaksamma blickar ned i skogen. Alla tre hade vingar vita som snö men jag kunde ändå känna igen samma metalliska glimt som mina egna vingar hade.
Ivern växte inom mig och jag kunde nästan inte hejda mig själv från att rusa upp och flyga efter dem. I slutändan lyckades jag inte heller. Efter bara en minut reste jag mig från mitt gömställe, sträckte ut vingarna och så var jag iväg.
Jag hann inte komma mer än några meter innan någon ropade bakom mig och de tre bevingade människorna framför mig gjorde en tvär svängning och flög mot mig med vilda rop.
Jag kunde inte hejda ett skrämt skrik när jag såg dem närma sig med en hastighet som vida översteg min och med svärd i högsta hugg, samtidigt hörde jag vingslag bakom mig och jag kikade över axeln och mellan mina vingar. Bakom mig fanns ännu en ängel och även den med vita vingar.
Jag kände hur paniken steg när jag såg alla fyra änglarna, som alla verkade vara män, närma sig från olika håll.
Jag vände snabbt blicken nedåt. Skogen här var lite tätare än vad jag var van vid att flyga i men jag hade inget val. Med ett par kraftig vingtag fick jag fart och jag bokstavligen kastade mig ner mot träden.
Jag tvingade mig att flyga med snabbare och ha mer kraft i vingslagen än jag någon sin hade gjort förut när jag flugit i skogen. Med en precision som förundrade mig själv undvek jag alla träd och buskar som försökte hindra min flykt. När jag hörde ett högt brak bakom mig tillät jag mig att titta bakom mig. Jag hade en ängel bakom mig som verkade ta in på mig för varje sekund som gick, men jag såg med tillfredställelse hur en annan ängel krockat med ett träd en bit bakom mig.
Så slog det mig. De andra två änglarna… vart var de. Snabbt spejade jag omkring mig men det var inte förens jag förvissat mig om att de vare sig befanns sig till höger eller vänster om mig som jag kom mig för att titta uppåt. Båda två var där uppe och höll noga koll på vart jag befann mig.
För sent märkte jag att skogen hade börjat glesna och att den snart skulle ta slut. Tankarna forsade genom huvudet.
Om jag lämnade skogen skulle änglarna över mig säkerligen få tag i mig men om jag vände om tvärt skulle ängeln bakom fånga mig.
De båda änglarna ovanför mig valde åt mig. De brakade igenom trädkronornas lövtäcken på var sin sida av mig och jag hade inte längre något val än att fortsätta rakt fram ut över ängen som bredde ut sig framför mig.
Det slog mig plötsligt att jag var lugnare än vad jag trodde jag skulle vara. Även om jag var rädd för de andra änglarna så var rädslan inte paralyserande utan jag kunde tänka klart och reagerade med bara någon sekunds betänketid.
”Så här lugn skulle jag aldrig varit förr” tänkte jag belåtet och så lämnade jag skogen.
Jag ökade genast farten och med en kallblodighet som förvånade mig själv drog jag loss två fjädrar för att kunna använda dem att försvara mig med.
Jag fick genast syn på ryttarna när jag kom ut på ängen, de hade slagit läger bara en kort bit utanför skogen. Antagligen för att vänta på att änglarna skulle komma tillbaka.

^-^

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *