“En ny värld” Kapitel 3 del 1″

9 december 2007

När jag vaknade till liv igen befann jag ordentligt nedbäddad i olika pälsar och täcken och jag riktigt njöt av värmen medan jag tittade bort mot den uppgående solen. Det tog mig flera sekunder för att upptäcka att mina vingar var borta och jag for upp med ett argt vrål som väckte hela lägret runt mig.
”Vem i helvete har tagit mina vingar!” vrålade jag och sprang fram till gåsen, som bara var några steg bort, och högg tag i hans tröja. Bara för att några sekunder efter inse att han inte heller hade några vingar.
”Vad?” Jag släppte honom och backade några steg. ”Hur? Varför?”
Gåsen började skratta och lade händerna på mina axlar.
”Du skrämde nästan livet ur mig Terra. Jag trodde vi hade blivit attackerade.”
Jag spärrade upp ögonen av förvåning. Vad hade hänt? Jag kunde inte längre se några spår av fientlighet i gåsens ögon. Inte heller i någon av de andra som stod runt oss. Deras hållningar var avslappnade och flera av dem log brett.
”Men… varför… vad?” Jag stammade när jag försökte komma på något att säga men bestämde mig sedan för att hålla tyst.
”Jag ber om ursäkt för det som hände igår. Eftersom vi är nära gränsen så är alla på helspänn och dessutom hade ingen varit med om någon kvinnlig yther med haska vingar förut så våran reaktion var ganska naturlig. Men som du kanske har märkt har magikerna helat dina skador och vi har gett dig nya kläder så jag hoppas att du kan förlåta oss.”
Skadorna! Jag flämtade nästan till av förvåning när jag insåg att gåsen hade rätt. Bröstet gjorde inte längre ont och ansiktet var inte längre svullet eller ömmade. Inte heller var gåsens näsa längre svullen utan såg ut som den gjort innan min knytnäve träffat den. Och kläderna! Jag hade fått ett par storlekar förstora byxor som hölls uppe av ett rep. Istället för en tröja hade någon lindat ett vitt tyg band flera varv runt bröstkorgen, tack och lov dolde det brösten. Jag kände hur det hettade i ansiktet när jag insåg att det måste ha varit någon av männen som bytt kläder på mig. Tydligen märkte gåsen hur jag rodnade och skrattade igen.
”Du behöver inte oroa dig. En av magikerna tog hand om dig och de sköter sådant dagligen så de bryr sig inte om sådana saker. Och om du undrar varför de lindade bröstet på dig så är det för att inte vingarna skulle komma fram medan du sov. När man får vingarna tar det för det mesta en månad för bäraren att lära sig att fälla in dem men man kan också be magiker att ”trycka” in dem igen. Thyd hade vänlighet nog att göra detta och sedan lindade de tyg över skattrorna för att förhindra att vingarna vecklades ut igen. Oroa dig inte du kommer att lära dig hålla dem inne utan band.”
”Skattror?” frågade jag och undrade om man kunde bli mer förvirrad än vad jag var nu.
Gåsen vände sig om och pekade på ryggen där han hade två tatueringar. Inte förens nu märkte jag att han hade bar överkropp och jag rodnade igen. Tur som var verkade han inte märka det denna gången eller så var han helt enkelt snäll nog att låtsas som om han inte gjorde det. Runt omkring oss hade alla andra börjat plocka ihop lägret och göra i ordning det som behövdes för frukost.
”Skattror är tatueringar som dyker upp första gången man får sina vingar” sa Gåsen som svar på min fråga. ”De visar var någon stans på ryggen vingarna dyker upp. Vi vet fortfarande inte varför vi får tatueringar, men var nog något påfund av våran skapare, som fortfarande var ganska ung när han skapade oss.”
”Föresten” sade gåsen och stäckte fram en hand. ”Jag är Corben, eller Core, kapten vid Dhysions arme och har högsta befäl över denna grupp under detta uppdraget.”
Jag tog tveksamt hans hand och skakade den.
”Varför litar ni helt plötsligt på mig?”
Core vände sig om och började packa ihop sina saker medan han svarade.
”Därför att om Thyd säger att ingen kan ljuga när han och de andra kastat en besvärjelse så stämmer det. Han är den bästa magikern i hela riket, om inte i hela Derimenti. Dessutom lät jag honom rota runt lite bland dina minnen…”
Jag avbröt honom tvärt.
”Vem tusan har gett er tillåtelse att rota igenom mina minnen. De är privata!”
”Jag ber så mycket om ursäkt, men vi var tvungna att se till så att du inte skulle förhindra uppdraget. Om du hade varit ett hinder hade vi varit tvungna att röja dig ur vägen.”
Jag drog hårt efter andan. Dessa varelser var verkligen livsfarliga.
”Menar du att jag ska följa med er?”
”Ja. Vi kan inte lämna kvar en yther här så nära gränsen. Särskilt inte en kvinnlig yther och inte när det snart är parningstid.”
”Parningstid!”

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *