“En ny värld” Kapitel 3 del 2″

9 december 2007

Core låtsades som om han inte hade hört mitt utrop utan bara fortsatte.
”Kvinnliga yther är egentligen inte alls som manliga yther. Ni mognar visserligen samtidigt som vi män men ni är som barn ända tills ni är omkring fyrtio till femtio år. Efter det blir alla kvinnliga yther präster. De hatar allt som har med krig och våld att göra och håller sig för det mesta undan från omvärlden. Det är inte förens de är runt trehundra lämnar sin födslostad och ger sig av ut i världen, för det mesta flyger de till högalvsskogarna eftersom de kommer väldigt bra överens med dem. När de är vid den åldern är de också för gamla för att få barn så därför behöver de inte längre skyddas från askerna. Askerna är de manliga ythernas motsvarighet och är skapad av den näst högste ”onde” guden. Skillnaden mellan vanliga ytter och asker är att de har svarta vingar hela deras liv. Askerna har inga egna honor så därför använder de sig av våra för att föröka sig. Så därför måste vi manliga yther se till att skydda våra honor från att bli tagna. Med andra ord måste vi skydda dig. Hänger du med så långt?”
Jag nickade stumt. Det här var nästan värre än en mattelektion. Hoppas att han inte förväntar sig att jag ska kunna allt det här sen.
”Egentligen skulle man nog nästan kunna kalla de kvinnliga ytherna vid en helt ny ras. Även om vi är skapade av samma gud och båda har vingar så har vi inga andra likheter. Anledningen till att vi var så fientliga mot dig i början var att inga kvinnliga yther har haskavingar. De har mjuka fjädrar, som fåglar, och deras vingar är vita ända sedan födseln. Som du kanske har märkt ändrar haskavingarna färg.” Han vände sig om för att se om hon nickade och reste sig sedan och ledde henne till en av lägereldarna där han fick två skålar med något som verkade vara på gränsen till ätligt. Men hon åt i alla fall snällt upp det och väntade på att Core skulle fortsätta.
”Ska vi se här. Vart var jag? Just de ja, haskavingar. Haskavingar ändrar färg beroende på bärarens hälsa, både fysikiskt och psykiskt. Om man mår dåligt på något sätt eller är skadad så skiftar vingarna färg så att de får en svagt blåaktig ton.
Alla mannliga yther… och nu du… har svarta vingar när de först kommer ut, för det mesta får man dem när man är runt åtta. Med takt att vi utvecklas får de en mer och mer vit färg. För att vara så ung som du är har du kommit väldigt långt om man ser på färgen på dina vingar. Vi manliga yther är mer våldsamma av oss än våra honor men vi söker ändå inte strid om det inte är nödvändigt. Vi tillbringar hela våran uppväxt med att förbereda oss inför strider som kanske aldrig kommer, för att kunna skydda våra honor och våra bruksförvanter. Vi trivs med det och alla respekterar dem som har sanna vita vingar.”
När han sa det sträckte han på sig för att kunna se ner på mig.
”Tyvärr Core.” sa jag med ett leende. ”Respekt är något du inte kan förvänta dig få från mig. Inte efter att du kraschade in i det där trädet.”
Core suckade.
”Jag trodde väl att det skulle komma upp någon gång. Tack och lov har de andra hållit tyst om det hittills.”
”Vad menar du med sanna vita vingar? Är inte vitt vitt?”
”Det är svårt att förklara, man måste nästan få se det med egna ögon. De flesta ythers vingfärg stannar på en väldigt ljus gråaktig ton, de andra får vita vingar. Att bara ha vita vingar är något stort men att lyckas få sant vita vingar idag är något av det största som kan hända en yther. De är ett bevis på att de bemästrat mästarens väg och lever i symbios med omgivningen. Gon, Mace, Lloyd och jag är alla tre sant vita och tillhör ythernas högsta orden. Även om vi är väldigt unga. Ingen av oss har haft våra sant vita vingar mer än ett år, så vi är fortfarande nya när det gäller krafterna som kommer med dem. Vi…”
”Hey! Core! Tröjan du bad om är färdig.” Mace kom springande mot oss medan han viftade med något mörkblått han hade i handen. ”Om du ber mig använda nål igen kommer jag att döda dig, även om du är min kapten.” Hälsade han när han kom fram.
”Vi får se vem som dödar vem” svarade Core med ett leende.
”Med tanke på vem som flög in i ett träd igår så är nog segern ganska säker.”
Core stönade högt. Med ett flin vände sig Mace mot mig.
”Trevligt att se att du mår bra Terra. Ledsen för det där som hände igår. Vi är alla lite nervösa så här nära gränsen och speciellt nu när läget inte är så stabilt mellan länderna.” Han slängde till mig det mörkblå byltet som visade sig vara en tröja. ”Och Core… vi är färdiga för avfärd.”
”Bra! Säg till de andra att vi get oss av om ett par minuter. Jag ska bara få upp Terra i luften.”

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *