En sista stöld

28 januari 2009

Så mjuk är natten mot min kind
detta sista andetag

Glömda böckers hemlighet, ärr på mina händer
Jag hade modet att både fylla och tömma bägaren
Så bitter är den brygd som skänker evighet

Är det gift eller frälsning?

För sent att tvivla
Fallet har redan börjat, fört mig långt bortom ögonlockens mörker

En blixt av ljus när jag krossas mot botten
söndrade liljor i mina sår
Slocknande kraft som flämtar
Kött är intet mer än ett minne
Värken är en hägring

Så blå är horisonten
Så mjukt smyger tomheten

En vind som möter mina läppar
fyller skuldrorna tills de brister
Ur stjärnornas vandring över mitt skal
föds vingar att kröna min brutna rygg

Men kallt är hjärtats första slag
Mitt huvud tömt på all sin kunskap
och fjädrarna svartare än sot

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *