En Utdragen Belägring: Del 1

28 januari 2012

Dagen hade börjat varit lovande. Sommarsolen lyste glatt från en ljusblå himmel med bara ett par ulliga vita moln som sällskap. En svag vind fläktade och fick lövverken i de lummiga bokskogarna att prassla och luften fylldes av fågelsång. Kitteldalen var namnet på en stor sänka i mitten av skogsområdet och som namnet antydde, hade den runda formen av en gryta. Här växte inga träd, och den gräsklädda marken var kuperad så att i mitten det bildas något av en hög kulle som nådde nästan lika högt som sidorna på kitteln.
På den här åsen fanns resterna av ett gammalt stenfort som en gång hade tjänat lokala kazanska krigsherrar som försvar mot sina krigiska grannar. Ur ren försvarssynpunkt var befästningen mycket bra placerad; en fiende hade visserligen skogen runt Kitteldalen som skydd, men om han ville anfall var han tvungen att helt blottad springa ner i dalen och sedan uppför kullen för att ens nå fortet. En gång i tiden hade fästningen bestått av en rund stenmur runt en borggård, bestyckad med fyra torn och med ett bastant centrallcitadell som låg på den västra sidan av fortet, som också var svårast att anfalla på grund av terrängen.
Nuförtiden var det inte så mycket kvar av befästningarna, två av tornen var bara stenhögar och de andra två saknade bitar av väggarna. Den övre delen av citadellet hade rasat in, och muren var skadad på flera platser. Mossa täckte de spruckna stenblocken, och ingav ett uttryck av sorgsen frid, och som bara brukade störas av fåglar som slog bo i tornen och smådjur som bosatte sig i de övergivna rummen.

Dagen hade börjat lovande, men det verkade inte som att löftet om lugn skulle infrias.

De spridda smällarna från musköter och höga rop skrämde upp hundratals småfåglar ur skogsbrynet. Från stenfortet steg moln av stickig grå rök som bildades då försvararna avfyrade sina vapen eller då granater briserade mot dess murar.

”Nästa!” skrek Verco och slängde ifrån sig den långa musköten som fortfarande rök ur pipan. ”Nästa!”

Krigaren bakom honom osäkrade sitt vapen med ett klick och kastade den till Verco. Kazanen fångade den, lade kolven mot axeln och stack ut pipan genom gluggen i väggen. Han kunde se en grupp med krigare komma springande uppför kullen mot fortet, beväpnade med svärd, pilbågar och med änterhakar med rep lindade runt bålen. Vissa bar tjocka läderrockar förstärkta med metallplattor, andra var skogsklädda i gröna och bruna jackor och byxor. Verco tog sikte på den som sprang främst – en reslig alv med piskande svart hår med ett eneggad svärd i ena handen och en vass krok i den andra för att enklare klättra uppför murarna. Kazanen blundade med ena ögat och gjorde en djup inandning innan han tryckte av. Den avancerade mekanismen i musköten gav ifrån sig ett rasslande, den rykande stubinen slog mot det lilla hålet i krutkammaren. Med ett brak spottade vapnet ur sig ett moln av rök och kolven slog hårt mot Vercos axel. Innan den svavelosande röken skymde all sikt kunde han se hur alven stannade till med händerna uppe i luften och sedan föll bakåt.
Verco visade tänderna i ett bistert leende och räckte över musköten till krigaren bakom honom.

”Nästa!”

Striden var ganska jämna. Den alviska milisen och soldaterna stormade hade stormat ut ur skogen utan några som helst förvarningar och avancerade snabbt upp mot fästningen. Armborstskyttarna hade öppnat eld då fienden sprang fortfarande var på väg ner i Kitteldalen och mörka kroppar låg strödda i gräset genomborrade av långa pilar. Då de kom närmare så började musköterna skjuta, annars skulle det bara var slöseri med krut.
Soldaterna som bemannade fortet agerade som de skulle. Några släpade korgar med pilar till armborstskyttarna som bemannade de två tornen och delar av bröstvärnen. Musketörerna höll en jämn ström av eld, så fort ett vapen avfyrats skickades det tillbaka i ledet och det laddades om av männen bakom skytten.
Men den häftiga eldgivningen verkade inte avskräcka anfallarna, alverna anföll med det dödsförakt och raseri som kännetecknade dem. De rörde sig i utspridd formering, men höll sig ändå i grupper. Längre bak fanns långbågskyttar som höll flera pilar i luften samtidigt som visslade över bröstvärnet. Det fanns bågskyttar i skogsbrynet på krönet av sänkan också, men de var helt osynliga bland stammarna. Fästningen var omringad, flera grupper soldater hade tagit sig fram till murarna och kastade sina änterhakar mot bröstvärnen, men vissa klättrade direkt på den spruckna stenen med endast hjälp av händer och styrka.

Verco tog emot en laddad musköt och tog sikte igen. Genom gluggen såg han en soldat i tjock läderjacka förstärkt med metallskenor och med en huva nerdragen över huvudet. Musköten spydde ut rök och splitter. Alven fortsatte springa men spände loss ett litet klot av bränd lera från bältet, tände stubinen med hjälp av luntan han hade i den andra handen och slungade granaten mot muren.

”Helvete!” skrek Verco och kastade sig bakåt då splitter och eldslågor sprutade in genom skyttegluggen. Han kände hur hjälmen träffades och träffen fick hans huvud att ringa.

Kazanen låg på rygg på stenläggningen och kunde inte resa sig då hela världen verkade vibrera. Ett moln av stendamm och stinkande rök dalade ner över honom och han började hosta då han fick det i halsen.

”Sergeant! Lever ni?”

Verco blinkade och försökte gnugga dammet ur sina värkande ögon. Ovanför sig, som en mörk siluett mot solen kunde han ana en av sina underlydande.

”Jag lever.” fick Verco ur sig och kravlade upp på fötter. ”Men min hjälm…”

Han slet av sig den runda metallhatten med stålringar som skydd för nacken för att studerade den närmare. På pannan, några centimeter ovanför ögonen fanns en djup buckla där han hade träffats.

”Demoner, det var nära.” morrade han och satte på sig hjälmen igen. ”Ge hit musköten, jag ska ta ner honom.”

Krigaren sken upp och räckte villigt över en laddad musköt.

”Ja sergeant. Jag blev lite orolig ett tag.”

”Bah, helt i onödan. Inget spetsöra ska ta ner mig!”

I samma ögonblick hördes ett högt skrik och en kropp i kyrass och spetsig hjälm brakade ner på borggården intill dem. Krigaren hade en lång pil i halsen och kladdade ner stenen med mörkt blod.

”Sergeant Verco!” vrålade en officer från sin post på en träplattform som hade monterats på sidan av citadellet. ”Fienden har tagit sig upp på östra muren! Ta dina män och förstärk muren!”

Sekunden efter störtade ännu en kropp ner från muren med sönderhuggen halsen. Alviska soldater dök upp över parapeten och attackerade de kazanska krigarna under ruggade stridsrop.

”Ska ske!” ropade Verco och vände sig sedan om mot sin grupp. ”Killar, upp på muren. Visa spetsöronen hur man slåss!”

De femton soldaterna under hans befäl gav till ett hest, blodtörstigt rop, hängde på sig musköterna och lämnade sina poster vid skottgluggarna. Verco såg till att hjälmen satt stadigt på huvudet och började springa mot stentrappan som ledde upp till muren.
Striden på bröstvärnet började hetta till rejält, svärdshugg haglade mot läderkyrasser och sköldar. Verco såg hur en alv som just kommit upp på parapeten blev genomborrad av en huggsabel, tog sig för magen och försvann utom synhåll. Sergeantens stålskodda stövlar klampade mot trappstegen, och så fort han tagit det sista med ett språng så höjde han musköten och flyttade sig åt sidan för att släppa förbi sina soldater.

Alverna och kazanerna slogs på olika sätt, deras gemensamma nämnare var den frenesi som de stred mot varandra med. Skyttarna hade övergett sina armborst dragit sina korta huggare och yxor då de anfölls, och för att ge dem understöd fanns det redan tyngre beväpnade krigare med ovala metallsköldar och bredsvärd. Alverna var betydligt lättare rustade och hade inga sköldar, men läderrockarna med nitar gav ett tillräckligt skydd och gjorde deras rörelser ännu snabbare.
En alvisk officer med långa blonda hårflätor drog med en nästan loj rörelse sitt svärd ur en kazansk krigare och lät kroppen falla ner på borggården. Spetsöronens befälhavare var lätta att känna igen, de flesta hade snirklig guldbrokad på sina axelskydd och rockar, men alla utmärktes av tunga, nästan otympliga silversmycken som hängde runt halsen på dem.
Officerens brinnande ögon höjdes och han fick syn på Verco. I ena stunden stod alven som orörlig och i nästan störtade han framåt med svärdet höjt för ett svepande hugg mot sergeantens hals. Verco tryckte av vapnet, och rekylen fick det smärta i axel. Krutrök och eldslågor spottade från mynningen och officeren vacklade till. En flik av lädret på hans bröst hade slitits upp och området runtomkring var sotigt och bränt. Alven svor något på sitt eget språk, skakade på huvudet och rätade sedan upp sig. Han knackade sig på bröstet med armskyddet och Verco kunde trots stridslarmet och ringandet i hans öron höra klangen från den dolda kyrassen.

Med ett högt stridsrop anföll alven igen. Verco höjde musköten horisontellt, och med ett fruktansvärt gnisslande träffade svärdet eldröret. Kraften i slaget sände en stöt genom sergeantens ben, han gav till en morrning och då alven dragit undan klingan för att slå igen riktade han ett slag med kolven mot fiendens bröst. Krigaren log då han parerade utfallet med sitt hjalt och nästan slog musköten ur Vercos händer. Verco svor högt, släppte taget om vapnet och drog sin huggare ur baljan.
Alven anföll igen med ett ilsket grymtande, nu med ett hugg från sidan. Verco lyckades parera även det slaget, det långa eneggade svärdet gled längst huggarens böjda blad och sedan ut i luften.
De andra kazanska soldaterna dök nu upp intill och anföll själva. Alven drevs tillbaka, men trots reträtten fortsatte han med sina våldsamma utfall.
Flera kroppar låg i vägen, och försvårade rörelserna och ökade risken för att man skulle tappa balansen och krossas mot borggården nedanför.
Sakta men säkert drevs alverna ihop till en punkt på muren, ansatte från båda hållen av nyanlända förstärkningar. De gjorde rasande motstånd, kastade sig mot kazanernas vapen och lyckades hugga ner flera stycken innan de själva dukade under. Man var tvungen att respektera deras vilja att offra sig själva.
En kazansk krigare gjorde slutligen ett utfall med sin yxa och klöv den blonde sergeantens skalle då denne för ett ögonblick tappade garden. Mörkt blod och annan substans strömmade ut ur såret och den ståtlige krigaren föll ihop.
Det hördes ilska och desperata vrål, och de resterande officerarna måste ha bestämt sig för att dra sig tillbaka. Alltför många krigare hade redan förlorats, positionerna kunde inte förstärkas snabbt nog, det fanns inte tillräckligt mycket kraft att fortsätta anfallet på sikt.
Reträtten var snabb och våghalsig, alverna hoppade över parapeten, slog i marken med kullerbyttor och började springa. Några misslyckades med företaget, skadade sig och blev liggande. Någonstans hördes en klagande utdragen hornsignal.
Kazanerna hurrade och assisterade flykten genom att slänga en sårad alv efter de flyende.

”De drar sig tillbaka på alla fronter. Skicka dem en hälsning! Fri eldgivning!” hördes en stridshövding vråla.

Orden hälsades med flera rop och även skratt, armborst och musköter laddades skyndsamt och skyttarna tog sikte. Verco andades tungt efter striden, men lyckades ändå dela ut order. Av hans femton soldater hade de flesta överlevt, skyttarna tog sina vapen och sköt.
Några alver föll för kullor och pilar, men de allra flesta försvann inom några minuter in bland träden, med mörka kroppar i gräset som enda vittne om sitt anfall. Några pilar från skogen rasslade mot parapeten, och en kazan föll bakåt med huvudet genomborrat.

”Seså, pojkar. I skydd, det räcker. Jag tror vi gav dem vad de tålde.”

Ordern fortplantades bland sergeanterna och soldaterna hukade sig. Verco drog av sig hjälmen och drog flämtande efter andan. Solen värmde och svetten rann nerför hans nacke och panna. Han kände sig utmattad, som han alltid gjorde efter strid. Soldaterna runtomkring talade och skrattade sinsemellan medan de gjorde i ordning sina vapen, allt för att slappna av.
Verco torkade sig i ansiktet med handens baksida och suckade. Nu var det bara att vänta på order att dra sig tillbaka, fram till dess fick de hålla positionerna bland de lemlästade kropparna.

Det hade varit en lovande dag. Tråkigt nog hade den förstörts av död och våldsamheter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *