Ensamma spår

15 februari 2006

Här kommer en till dikt på samma tema som “Månen gråter”: de mystiska vandrarinnorna i Canaar.

Jag är Vandrarinnan
Ensamma ekar mina steg
mot glömda stengolv
täckta av mossans grönhet
Vägen är mitt hem
lerig eller torr
belyst av sol och måne
Jag andas ständigt dess damm
som formar mina enda spår

Jag är systerlös
Bara gudinnorna vakar över mig
och de dödas ben
De mäktiga mödrarna står nakna
som barn utan ögon
där ingen minns dem
Borta är deras klädnader
Deras smycken vittrar i andras gömmor
De är ensamma liksom jag

Jag är dömd
Jagad av glömskans osynliga käftar
som slukar min makt
Människorna jag möter minns inte
De känner inte längre Gudinnans namn
och sig själva
Jag bär den sorg de inte kan beskriva
genom nätter fyllda av fruktan
på en vandring utan slut

Jag är levande
fast min tro är död
Mina fötter känner hjärtslagen i marken
ärrad av hjulspår
uppsliten utan förlåtelse av plogens blad
Mitt hjärta slår i samma takt
fast snabbare och tystare
utan samma stora förlåtande
Så gör också era

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *