Ett andetag från evigheten

24 februari 2016

De skenheliga öken som valt den här baren till sitt tillhåll verkar aldrig bli hederligare eller fräschare. Vilken bunt med missanpassade idioter… Tellus… Den klotformade rymdstationen som skulle bli ett Utopia. En perfekt ersättning för den planet vi förstört. Jag har alltid sett den som ett tillhåll för universums drägg. Ett metallklot svårt segregerat där klyftan mellan de rika på ytan och de fattiga som bor närmare kärnan bara blir större. Det är väl därför jag själv passar så bra in. Det finns alltid arbete för den som är villig att göra vad som helst i utbyte mot krediter. Jag sveper min whiskey och lutar mig tillbaka mot väggen. Hon borde vara här när som helst. Kanske hinner jag med en liten jävel till innan hon kommer. Jag intalar mig att det är för att smälta in, men sanningen är en annan. Där. Jag visste väl att hon skulle dyka upp förr eller senare. När hon kliver in i ett rum som detta hör man alltid en viss förändring i ljudvolymen. Ingen av de som hänger här har helt rent mjöl i påsen och ingen vet vem som finns på hennes lista. Hon borde vara mellan jobb, men man kan aldrig vara helt säker. Hon sätter sig ner vid baren och bartendern hälsar glatt. Det lär inte bli några bråk ikväll, inte så länge hon är i lokalen. Jag drar några djupa andetag för att samla mod.

”Jag tar det damen beställt.” säger jag och sätter mig ner på barstolen bredvid henne. Hon ler.

”Ser man på, Lothar Feige, låter man katten släpa in vad som helst nu för tiden?” Bartendern ställer fram hennes ölglas och ett likadant till mig. Hon höjer sitt.

”För hälsa och välgång?”

Jag stämmer in, vi har aldrig varit mycket för hälsa, varken hon eller jag. ”Jag hörde att du levererade en klon för Cedric Tempus räkning här om dagen. Måste ha varit en dyr investering om han hyr in dig.”

”Jepp” svarar hon kort. Jag kan se att hon undanhåller saker för mig, samma dag som klonen anlände till Tellus hade Cedric utsatts för ett mordförsök bara ett par gator från där vi nu satt. Hon hade fångat in gärningsmannen Jonas Air utan större problem och inkasserat en fin summa av staten. Han hade rymt från fängelset LockDown en vecka innan attentatet. Tellus säkraste fängelse, jo jag tackar, kommer den idioten ut kan vem som helst göra det. Cedric Tempus, politikern som kallades slummens son i folkmun hade fiender så det räckte och blev över. I det här fallet föll omständigheterna på plats i ett lite väl snyggt mönster. Hon hade en plan och tålamod att sätta den i verket steg för steg.

”Vad har hänt med dina händer?” frågar jag när jag ser ärren på hennes handlov. Hon gnuggar sig över den fläckvis bleka hyn. Skinnåterställningen hade visst inte länkat med nerverna ännu.

”Bara en skråma. När jag levererade klonen stötte jag på pirater. De gamla plasmakanonerna överhettades.”

Jag sväljer tyst en klunk från mitt glas. Plasmakanonerna måste ha smält huden och köttet på hennes händer ända ner till skelettet. ”Jag hoppas Cedric betalade bra.”

Hon nickar tyst. Jag kan inte låta bli att känna någon form av melankoli, den stålar om henne, hon brukar inte vara så här fåordig. ”Varför dreadlocksen? Håller du på att plocka upp en etnisk livsstil?”

”På sätt och vis.”

Jag känner igen hårsmyckena och sättet de blonda tovade lockarna är bundna i nacken. En traditionell frisyr från Perth, gruvkolonin där hon växte upp. Jag tror hon var nio när den gick upp i atomer. Jag har inte sett henne med dreadlocks sedan hon gav kapten Adam Mills och militärhögskolan fingret och började som bountyhunter. Hon var ensam i världen och hade alltid haft lite svårt med auktoriteter… Problemet som låg i vägen för en lysande karriär som frilansare var kanske att hon hade lite svårt med bångstyriga fångar också. Det hände ofta att hon kom med ett huvud i en säck istället för en levande person. Tekniskt sett hade hon aldrig misslyckats med ett uppdrag vad jag känner till, allt är en fråga om perspektiv. “Kan vi gå någonstans där vi kan prata ostört?” frågar jag tyst. Hon sneglar på mig bakom glaset.

”Prata på du.” Jag hostar ansträngt. Det finns många öron här som jag inte vill dela mina tankar med. ”Jag har ett jobb på gång, ett stort. Fin belöning i potten.”

Hon ler. ”Vem på den här plåtburken är dum nog att anlita dig?”

”Ingen, jag tror att jag har hittat Tombstone Tom.” jag har fångat hennes uppmärksamhet, nyfikenheten brinner i de mörka ögonen även om hon försöker spela oberörd.

”Varför berättar du det för mig?”

”Jag behöver hjälp… Min källa påstår att han och hans lilla gäng gömmer sig på Proxsoul.”

Hon skrattar till och skakar på huvudet. ”Jag hade inte tänkt sätta foten på den stenhögen igen… Tombstone Tom… är din källa tillförlitlig?”

Jag nickar, vad annat kan jag göra? Får hon veta att jag slagit informationen ur en pirat jag supit under bordet för en vecka sedan skulle hon aldrig följa med. Jag behöver henne och hon vet det. Hon räknar i luften med fingrarna.

”Jag är ändå mellan uppdrag. Var vid hangar 94 om tio timmar. Ska vi landa på Proxsoul i dagsljus har vi ingen tid att förlora.”

”Ditt skepp eller mitt?” frågar jag och känner hur en sten lättar från bröstet.

”Är det en fråga? Mitt så klart. Jag vägrar att ge mig av i en gammal skrothög igen.”

~*~*~

Atmosfären på den lilla planeten Proxsoul i utkanten av det kända universum liknar den vi är vana vid på Tellus med ett undantag. De kemiska ångorna innehåller små mängder svavel och väte. Vi skulle kanske överleva en kortare stund, men sedan skulle vår lungor fyllas med syra och svetten bli frätande på vår hud. Vi har landat skeppet en bra bit från den gamla forskingstationen. Om piraterna gömmer sig på den här stenen så är det där. Det är det enda stället som har skyddad atmosfär. Upptäcker de oss hinner de fly. Vi behövde ha överraskningsmomentet på vår sida. Min källa hade ingen aning om hur många de kunde vara. En handfull, men det kan vara en varierad uppskattning.

Hon klär av sig utan att bry sig om att jag kan se henne. Jag vänder mig med ryggen mot henne av respekt men har svårt att låta bli att snegla över axeln. Hon föser in tårna på sin plats och drar upp den svarta heltäckande skyddsdräkten för benen. Jag kan se ärren på hennes rygg och armar. Den som gjorde hennes senaste skinnåterställning hade inte gjort ett särskilt bra jobb. Vad jag visste så var hennes senaste uppdrag det som kommit från Cedric Tempus. Säga vad man vill om honom men han är en bra politiker som har ett gott öga till de som har det sämre ställt. Nu vill en del av mig strypa honom med mina bara händer. Vilka uppdrag förutom att transportera klonen från Stella Nova hade hon utfört för hans räckning? Hur illa skadad hade hon varit för att hud- och köttåterställarna inte kunnat lyckas bättre? “Behöver du hjälp med dragkedjan?” undrar jag tyst.

Hon ler. “Visst.”

Jag låter min egen dräkt hänga vid midjan för att visa upp mig från min bästa sida. Sedan går jag fram till henne och drar sakta upp hennes dragkedja. Jag vill låta min hand följa huden på hennes rygg på väg upp men jag vet att det kan leda till en rak höger. Vi har inte tid att bråka nu. Den lysande blå färgen från dragkedjan avtar och dräkten flyter samman, svetsarna verkar smälta och fördelar sig. Den är helt tät nu och borde skydda oss från atmosfären. Så länge du inte behöver pissa förstås. Jag väntar på att hon ska vända sig om innan jag sätter i händerna i ärmarna på min dräkt. Jackpot. Jag ser hur hon försöker hålla tillbaka leendet när hon ser min vältränade överkropp, jag har jobbat hårt för den. Jag vänder mig om och hon drar upp min dragkedja. Fan, jag känner inget som tyder på att hon vill röra vid mig.

Hon går fram till väggen och hänger ner ytterligare skyddsutrustning. Dräkten anpassar sig snabbt efter min kroppstemperatur och känns nu som en andra hud. Helt lufttät och vattenavvisande. Jag sneglar på henne medan dräkten kramar om hennes kropp på precis rätt ställen. Som hormonstinn femtonåring hade jag nog varit tvungen att ursäkta mig en stund. Nu kan jag bara njuta av utsikten. Jag plockar upp min utrustning ur väskan och lägger den bredvid hennes. Vi bär svart och grått båda två, så passande.

“Var är den vinröda?” frågar jag i förbifarten. Jag vet att hon har en gammal upphottad antikvitet som hon älskar att använda sig av. En blank vinröd rymdrustning som kan hålla henne vid liv i de flesta miljöer, även i rymden utanför skeppet minst två dagar. Att se henne i vanlig lättviktsutrustning är ovanligt.

“Den preppas för ett annat uppdrag.” svarar hon kort med en ton som säger att jag inte bör fråga mer om jag vill leva. Hon drar på sig sina lösa byxor och den svarta jackan. Det finns ett par nya märken på den som jag inte tänkt på tidigare. Civilisationer ännu okända för de flesta på Tellus verkade redan satt sitt märke på henne. Jag har ingen aning om vad de betyder, men Krigare är en kvalificerad gissning. Det som Tellus militär kallar kartlagt universum är bara en liten del av den verklighet hon känner till. Bara en halv dags resa tillbaka från den lilla sten vi nu befinner oss på kan man skymta monumentet, en av flera enorma runda cirklar som markerar det kartlagda universum. Om du reser bortanför portalerna, utanför zon 20, så är du där på egen risk. Militären kommer inte komma och hjälpa dig om du hamnar i knipa. Du är utanför säkerhetszonen. Ett andetag från evigheten. Hennes lekplats.

Hon drar på sig en huva av samma material som skyddsdräkten och när vi fått skyddsmaskerna på plats och kontrollerat att syrgasflödet fungerar så öppnar hon lastbryggan. Visiret täcker hela mitt ansikte, jag har fri sikt men jag kan inte hjälpa det. Jag blir alltid lite illamående när jag befinner mig på platser där gravitationen är mindre än på Tellus. Det tar några steg innan jag kan gå kontrollerat. Det är ingen enorm skillnad men nog för att förvirra mitt inneröra. Atmosfären bryter ljuset från den närmaste solen så landskapet badar i toner av lila, ljusblått och guld. Hon lägger sitt vapen på ryggen och banar väg genom ett fält av skarpt röda blommor. Jag känner mig inte lika säker, om bohrerna får syn på mig först så är det bäst att jag är beredd. När vi kommit halvvägs lyfter hon handen och ber mig att stanna. Något springer förbi bland blommorna framför oss. Jag uppfattar en rörelse till i ögonvrån inte långt från min sida. Hon signalerar att jag ska stå still. Jag lägger handen på avtryckaren. Pulsen slår inom mig. Jag har läst om djurlivet på Proxsoul men inte upplevt det själv. Råttorna kan bli otäckt stora och jagar i grupp. Det sades att upptäckarna som kartlagt planeten hade haft dem med sig på sitt skepp. De hade utan problem förökat sig och vuxit okontrollerbart i den gästvänliga och näringsrika miljön. Hon lossar elchockpistolen från sitt bälte och gör sig beredd, sekunden senare ser jag hur något kommer flygande mot mig från det vackra blomsterfältet. Jag snurrar runt och avfyrar ett skott i samma sekund som råttan når fram till mitt vapen. Sedan nästa och nästa och nästa. Jag kastar ett öga mot Becky. Hon håller en chockad råtta i nackskinnet och viftar med den runt sig. Det verkar hålla bestarna på avstånd.

“Skynda dig!” ropar hon och börjar springa genom fältet. Jag följer efter henne utan att tveka. Någonstans inom mig vaknar oron. Om det här är storleken på råttorna… hur stora är då de som äter dem? Jag tänker inte stanna för att ta reda på det. Jag ser mig över axeln för att se till att inget följer efter mig och springer rakt in i henne. Hon står stilla och stirrar framför sig. Råttan kvicknar till i hennes hand och hon släpper ner den på marken. Snabbare än blixten ilar den tillbaka in i det böljande blomfältet. Ett par steg framför henne står tre män med hy som skimrar av guldfärgade fiskfjäll. Deras platta ansikten grinar och deras spjut är riktade mot oss. Bohrer… vildar, den första civilisation med människoliknande varelser som våra forskare upptäckte. Stackars satar, de har knappt uppfunnit hjulet och vi kommer glidande i våra fåglar av metall.

“Känner du dem?” frågar jag försiktigt. Hon skakar på huvudet. Hon följer krigarna med blicken medan hon sakta lägger ner elchockpistolen på marken. Jag följer hennes exempel och reser mig sedan med höjda händer. Hon börjar tala på deras melodiska klickande språk. De verkar förvånade och spända. Ett felsteg från vår sida och de kastar sina spjut mot oss. De svarar frustande och tar något steg närmare. Hon drar ett djupt andetag och fortsätter tala. Så vänder hon sakta sin sida mot dem och visar en av symbolerna på hennes jacka. Ledaren för de tre, eller den modigaste… går fram för att inspektera den. Han fnyser, knuffar Becky åt sidan och går fram till mig. Jag har inga bohrsymboler. Jag har inte gjort något för att förtjäna dem. Han skriker något i mitt ansikte och lägger hotande spetsen på sitt spjut under min haka. Becky ropar något och han vänder sitt ansikte mot henne med en tvivlande min. Hon upprepar meningen och han flyttar ogillande spjutet. Jag kan känna hur han vill spotta mig i ansiktet, men låter bli, istället visar han tänderna och går iväg till sina kamrater. Han viftar irriterat med armarna, det är dags att ge sig av. Becky plockar upp chockpistolen från marken och fäster den vid bältet igen med en djup suck.

“Vad sa du till dem?” undrar jag innan vi följer efter bohrerna bort från fältet och in i skogen.

Hon ler. “Att du inte är en krigare, inget de behöver bry sig om…”

“Men tackar… Så de spetsar mig inte för att jag är en fjolla?”

“Nej… Kom vi får inte tappa bort dem.”

Jag tar tag i hennes arm innan hon hinner ge sig av. “Becky…”

Hon skruvar på sig. “Jag sa att de skulle låta dig vara för att… du är min partner…”

“Som i arbetskamrat?”

Hon suckar djupt. “Partnerskap är heligt, de rör dig inte om du är svuren till en krigare. Såg du halsbandet han hade?”

Jag nickar, “De torkade frukterna?”

“Ja det kan man säga… testiklar… från fallna fiender. Ju fler, desto högre rang.”

Jag är så glad för att jag lyckades övertala henne att följa med… Bohrernas by är enkel och hyddorna är resta i cirklar runt byns mitt. Krigarna eskorterar oss genom byn under skrik och tillrop. De bofasta stämmer in och ett rytmiskt ropande stiger allt efter som vi närmar oss byns kärna. Jag kan känna de manliga bohrerna snegla på mig. Det är tydligen fler som jagar troféer. Krigarna faller på knä framför ett högt stenaltare. Becky följer deras exempel och jag följer hennes. En äldre kraftigt byggd kvinnlig bohr stiger fram högst upp på altaret och folkmassorna tystnar.

“Hon är Mamma Boria, hon bestämmer över avelshonorna. Den stora modern. Respektera henne om du vill leva…” viskar Becky tyst. Jag nickar och sneglar försiktigt uppåt. Kvinnan är lika lång som jag och väger säkert två hundra kilo. Boria börjar sakta tala och krigarna reser sig upp igen. Bakom henne stiger en blå rök mot skyn. Hon vänder sig om mot röken och höjer händerna mot den i ära och dyrkan.

“Det är en gas som stiger ur planetens inre. De kallar den Thao, det är deras gudom. Bohrerna har värme och ljus i sina hyddor och allt kommer från gasen.” förklarar Becky medan krigarna föser upp oss mot Boria. Ett spjut skjuter ut framför mig och stoppar min väg medan Becky får gå fram till den väldiga kvinnan. Utan att Boria har sagt något tar Becky av sig sin tätslutande handske och håller upp handen framför Boria. Snart börjar frätskadorna synas. Boria struntar i henne. Becky tar av sig sin andra handske och visar båda händerna mot Boria. Fortfarande ingen reaktion. Becky suckar och börjar knäppa av sig masken medan röken stiger från hennes händer. Sakta lyfter hon av sig masken och sneglar på Boria. Jag ser att hon håller andan. Att dra ner den här luften i våra lungor skulle ge svåra skador. När hyn börjar bubbla upp på hennes kinder vänder sig Boria mot henne och sträcker ut sin hand. Becky böjer sig ner och kysser den innan hon får sätta på sig masken och handskarna igen.

“Ingen kommer för min fot bakom mask…” säger Boria knaggligt på Tellus internationella språk. Världsspråket, som det så fint kallas.

“Ärade moder. Vi har kommit för att vi letar efter onda män. För att hitta dem måste vi gå över ditt land. Vi ber om din välsignelse att få använda tunnlarna.” säger Becky sakta och böjer huvudet.

Boria nickar allvetande. “Matta, små män komma. Ta troféer från andra små, matta män. Vid hydda som blänker i solen.”

“Är de vid forskningsstationen?” frågar Becky ännu saktare.

“Sedan många, många månar… De vandrade hit, tog troféer med svarta vapen och skändade Thao.” Borias blick är kall och hård.

“Jag är mycket ledsen. Jag ska göra allt som står i min makt för att hämnas Thao och era fallna krigare.” svarar Becky och böjer sitt huvud igen.

“Laulin…” säger Boria sakta och lägger en hand mot Beckys kind. “Du och din Khaor må passera. Föra glimmande hus tillbaka till Thao.”

Becky nickar och återvänder ner till mig. “Laulin?” frågar jag nyfiket.

“Det betyder bebis, spädbarn. Hon tycker att jag är så liten för att vara kvinna att jag måste vara ett barn som aldrig blir vuxen.”

Jag ser mig omkring. Jag har inte tänkt på att kvinnorna är mycket större än männen. Hon har vunnit bohrernas respekt men hon har aldrig berättat hur. Jag antar att det har något att göra med torkade frukter.

En av krigarna som fört oss till byn stiger fram mot Boria och böjer sitt huvud. Hon vänder blicken in i den blå röken utan att bry sig om honom. Han lossar armskydden av läder och sticker in handen i röken. Den verkar ha samma effekt på honom som atmosfären i sig har på vår hud. När han biter sig i läppen av smärta vänder hon sig mot honom. Han drar flåsande tillbaka armen och kysser hennes hand. Han rabblar snabbt sitt ärende och Boria sneglar åt vårt håll. Hon nickar menande. Hon lossar en av skinnpåsarna som hänger vid hennes bälte och för den genom röken. Hon verkar helt oberörd av gasens frätande egenskaper. Hon sluter skinnsäcken och räcker den till krigaren. Han kysser hennes hand igen och faller på knä vid hennes fötter. En gest av tacksamhet antar jag.

“Vad händer?” undrar jag tyst. Becky ser uppriktigt trött ut.

“Han vill följa med oss. Tydligen har de haft problem med orm i tunnlarna och han vill inte att ett barn ska gå genom dem ensam, du räknas inte. Förbered dig på att vi kommer ha sällskap.”

Jag ser hur det kliar i kroppen på henne, hon vill tala med Boria igen men huden i hennes ansikte svider säkert så det räcker och blir över. Krigaren stiger ner mot oss och pekar demonstrativt att det är dags att ge sig av.

Han morrar mot mig. “Khaor” svarar jag bestämt. Han verkar irriterad men accepterar att jag inte vill bråka. Det ordet har jag lagt bakom örat, kan vara bra att ha.

Vill vi ta oss osedda till forskningsstationen är det den bästa vägen. Inte den enklaste, det ska gudarna veta, men den bästa. ”Vad ska han med gasen till?” undrar jag när vi lämnar byn.

Becky sneglar mot krigaren som håller täten och lutar sig närmare mig. ”När bohrerna inhalerar Thao ökar deras styrka och snabbhet markant. De blir i princip oövervinnerliga. De känner ingen smärta, ingen rädsla, bara en galen adrenalinvåg.”

”De blir höga som höghus?”

Hon nickar, ”Jepp, men du såg vad gasen gjorde med hans arm… varje gång de inhalerar Thao dör en bit av deras lungor av syraskadorna.”

”Så, välj dina tillfällen. Inget för den vanliga fredagskvällen.”

”Nej, inte om du vill leva.”

Jag ser mot solen som sakta börjar sänka sig mot horisonten. Vi måste försöka nå tunnlarna innan skymningen, då rovdjuren ger sig ut på jakt. Bohrernas långa steg är inte lätta att hänga med, tur att jag lagt till ett konditionspass i min träningsregim. Efter någon timmes vandring når vi fram till början av grottsystemet. Solens sista strålar sveper över landskapet och en svart natt faller. Becky tänder strålkastaren på sitt vapen och sveper genom mörkret i grottmynningen medan bohrerna tillverkar några enkla facklor genom att linda tygstycken runt träpinnar. Krigaren som leder oss ropar något åt Becky. Hon flyttar ljuskäglan till grottväggen och han snappar blixtsnabbt åt sig ett par skalbaggar som kryper på den grå stenen. Han mosar dem i sina händer och gnider den lila vätskan som kom ur skalbaggarna mot tyglindorna. Flinta får möta sten och en gnista antänder facklan.

”Jag visste inte att djurlivet här var så lättantändligt.” mumlar jag tyst.

”Håll koll på var du sätter fötterna.” svarar Becky och går in i mörkret.

Jag sneglar på krigarbohren. ”Efter dig, din stora klumpeduns. Försök att inte springa in i fler väggar, uppenbarligen gjorde du det när du föddes, men det kan bli jobbigt i längden.” muttrar jag och nickar mot grottan.

”Klumpeduns? Vem kallar du klump?” svara han sakta och stakande. Jag blundar och sväljer hårt. Snabbt går jag igenom allt jag kan ha råkat säga i hans närvaro och inser att jag inte ligger bra till.

”Du kan vårt språk?” frågar jag så artigt jag bara kan.

Han blänger tillbaka. ”Stouk förstår, tala svårt. Liten myra…” han lutar sig hotfullt över mig och lägger handen på sin kniv.

”Khaor…” mumlar jag snabbt. ”Laulin Khaor.” och lossar säkringen på mitt gevär.

Stouk fnyser och rynkar på sin platta näsa. ”Laulin, dålig smak.” Han slickar sig på handen och drar den efter visiret på min skyddsmask innan han ger sig av in i mörkret efter Becky. Den eländiga apan… jag tappade just häften av min syn. Jag gnuggar bort det värsta medan jag börjar gå in i mörkret. Det är kolsvart framför mig. Som i en grav. Jag ryser när jag ser de djupa rivmärkena i väggarna. Spindlarna som en gång byggt grottsystemet var sedan änge borta, men här och där såg man fortfarande märken i stenen efter deras framfart. Plötsligt delar sig tunneln i två. Jag lyser in i mörkret men kan inte se någon av mina medresenärer någonstans, eller ljuset från deras facklor. Fan. Det var säkert en del av Stouks plan. Jag plockar fram ett mini spårklot ur en bältesväska, vrider om halvorna och lägger ner den på golvet. Klotet surrar till och kastar snart en röntgenstråle mot grottväggen. Jag aktiverar extraskärmen inne i masken och en liten ruta fälls ut framför mitt högra öga. Jag gillar inte att använda den här teknologin, den är gammal och kan innehålla fel. När det här uppdraget är slutfört ska jag köpa ny utrustning från Jody på federationens forskningsavdelning. Hon får alltid tag i de senaste prylarna. Prylar som lätt går sönder eller bara försvinner. Märkligt hur det kan gå. Jag tar ett steg mot spårklotet och det rullar glatt iväg framför mig. Där! Jag ser siluetten av tre bohrer och en kvinna ett par grottsalar bort. Hon verkar irriterad på dem och vänder om tillbaka mot ytan. Jag visste väl att hon inte hade tänkt lämna mig. Ett skrapande ljud får mig att sno runt. En spindel lika stor som min sko ilar förbi mina fötter. Jag fräser och lyser efter den med strålkastaren på mitt gevär.

”Håll dig och dina mångbenta kompisar borta!” ropar jag efter den. Det skrapande ljudet nådde mig igen. Jag ser mig över axeln när jag inser att skrapen blir fler och fler. Snart myllrar grottväggarna av uppsvällda svarta spindlar. Lika stora som mina skor… och lite till. Jag plockar upp klotet och rusar i den riktning jag sett Becky och de andra.

”SPRING!” ropar jag när jag ser ljuskäglan från hennes strålkastare. När hon ser krypen som följer efter mig är hon inte sen att vända på klacken. Grottspindlar… de är mycket mindre än de som sades ha grävt tunnlarna en gång i tiden men fullt tillräckligt stora för att jag inte vill se dem på närmare håll. Becky verkar instämma, jag har nog aldrig sett henne springa så här fort. Vi springer snart in i våra guider som genast inser allvaret i situationen. Spring för livet, bokstavligen. Bohrerna är svåra att hänga med men med en grotta som kryllar av spindlar bakom mig är det inget problem att rusa. Plötsligt springer jag rakt in i en svettig bohrrygg. Golvet framför oss har rasat och ovanför våra huvuden öppnar sig en hög sal. Stouk kisar in i mörkret och plockar upp läderpåsen han fick av Boria. Han vrider försiktigt om något som ser ut som spenen på en ko sätter den i näsan och drar ett kraftigt andetag. Den starka bohrkroppen börjar genast skaka och med ett vrål tar han ett enormt språng över klyftan framför oss. Han skär loss några långa rötter som löper från grottaket till väggen och kastar över dem till oss. Hans vänner är inte sena att svinga sig över. När det blir vår tur börjar det bli ont om tid. Becky vänder sig om och skjuter de första spindlarna som börjar bli närgångna.

”Hoppa för helvete!” ropar hon genom larmet. Jag kan inte lämna henne och jag har alltid velat svinga mig över en avgrund med en kvinna i famnen. Jag lindar roten runt min arm backar så jag kan lägga min arm om hennes midja och rusar mot stupet. Hon skjuter fortfarande spindlar över min axel. Fan… jag har glömt bort hur tung hon är… Sekunden efter att vi lämnat klippkanten inser jag mitt misstag. Pendlingen slutar och vi blir hängande i luften mitt över den svarta avgrunden. Vad ska jag göra nu? Bohrerna på andra sidan kan inte nå oss, de gapar och skriker men kan inte göra så mycket. Hon låser dina starka ben runt min midja och fortsätter skjuta mot allt som rör sig i grottan vi nyss lämnat. Jag är just där jag helst vill vara, vid det värsta tänkbara tillfället.

”Mina Chromatium pistoler!” ropar hon ansträngt. Jag ser på pistolen som hänger i ett hölster på hennes ben. Jag drar den snabbt och sneglar på den. Det finns ingen kula i loppet. Roten knakar och ger efter, vi faller en halvmeter innan det tar stopp igen. Någonstans ovanför hör jag hur rottrådarna släpper en efter en som trötta gummiband.

”NU!” skriker hon och nyper sig fast i roten och mig. Jag siktar mot väggen och avfyrar pistolen. De luftdrivna pistolerna skapar ett enormt tryck i den tunna atmosfären. Sparken från vapnet slår så hårt mot armen att det känns som om den hoppar ur led. Det får i alla fall fart på pendlingen igen och snart kan jag få tag på en utsträckt bohrhand. Spindlarna kryper ut från grottan och upp efter väggen mot salens tak. Vi skyndar vidare, ingen ide att vänta på att de ska ta sig över klyftan eller på det som eventuellt jagar dem…

~*~*~

Efter ett par långa timmars småspringande skymtar jag en öppning framför oss. Det ser ut att ljusna utanför. Stouk går ut först, han tar med sig sina vänner och ser sig omkring. Det blålila ljuset sköljer över ett kargt klipplandskap. Nedanför oss glimmar forskningsstationen som en gyllene kupol. Konstigt… Jag trodde inte man behövde så känsliga instrument för att studera bohrerna.

“Vet du varför de satsat på guldplätering?” undrar jag och går fram till Becky. Hon skakar på huvudet. Något stämmer inte. Guld skyddar känsliga instrument från störningar som strålning från solen och andra magnetfält. Svindyrt är bara förnamnet, knappast värt att satsa på forskning som skulle kunna utföras från Tellus med satelliter. Jag aktiverar min kikarskärm på höger öga och tar mig en närmare titt. Snart täcker ett morrande bohröga hela skärmen. Stouk står ett par steg framför oss och vinkar att vi kan fortsätta. Ingen rörelse runt stationen vad jag kan se i alla fall.

Klipporna är hala av någon regnbågsfärgad alg. I de beskuggade klippskrevorna har algen vuxit till ett spindelliknande nät som spöklikt gungar i den lätta vinden. Rymdstationen verkar också angripen. Halva kupolen är övervuxen och lila skuggor sveper över den blanka ytan. Det finns ingen möjlighet att ta sig osedd den sista biten. Ytorna runt stationen är öppna men vi försöker smyga under algslöjorna. Becky plockar upp en liten plastbricka och efter ett par lätta knapptryckningar roterar en 3D skiss över stationen ovanför plastbrickan.

“Brukar federationen lägga ut sina ritningar för allmän beundran?” undrar jag och knuffar Becky i sidan. Jag kan se henne le bakom visiret på masken.

“Om de vill hålla mig borta måste de uppdatera sina koder oftare… kan du se någon annan väg in än stora ingången?”

“Du har säkert något explosivt i väskorna…” mumlar jag trött. Hon har en förkärlek för explosioner, det har kommit väl till pass många gånger. Jag kommer aldrig glömma när jag såg henne blanda magnetiska syrabomber mitt i ett asteroidbälte under beskjutning av pirater. Det var skakigt, men inte lika skakigt som för piratskeppen som styrde rakt in i ett magnetiskt minfält…  

“Jag tänkte vi skulle försöka vara lite mer diskreta den här gången.” mumlar hon. “Där, ingången vid labbet och den har luftsluss! Den borde inte vara så långt härifrån.”

“Betyder det att våra vänner får stanna utanför?” Jag sneglar segervisst mot Stouk.

“De kan inte andas där inne, så ja. De får stanna utanför.”

Jag kan se att de inte är glada. Det är inte svårt att hitta ingången. Den guldpläterade dörren hänger på sned. Våra långa vänner stannar utanför medan Becky försiktigt knuffar upp dörren med geväret. Det var den luftslussen det… troligen tog sig piraterna in samma väg. Nästa dörr är i alla fall intakt. Vi sneglar på varandra när hon lägger handen på handtaget. Jag lossar säkringen på geväret och ställer mig bredvid henne med ryggen mot dörren. Vi har ingen aning om vad som kan finnas på andra sidan. Hon räknar ner på fingrarna och på tre sliter hon upp dörren. Motvinden är enorm. Atmosfärerna försöker utjämna tryckskillnaderna. Vi pressar oss in och lyckas nätt och jämt med gemensam kraft stänga dörren bakom oss igen. Pustande tänder hon strålkastaren på geväret och mäter av atmosfären innan hon tar av sig masken. Jag är inte sen att följa hennes exempel. Skönt att kunna andas frisk luft igen och slippa den förbannade huvan! Mina filter börjar vara mer än lovligt slitna… fast med tanke på var jag köpte dom så är kanske slitna inte rätt ord… slut är nog närmare sanningen. Jag hänger masken vid bältet och tänder min strålkastare. Vi har stigit rakt in i labbet. Det som stör mig, är att det ser inte ut som ett forskningslabb som är tänkt att studera en ny civilisation. Jag petar lite på ett provrör som vält. En blå gegga gungar fortfarande omkring på glaset. Samma färg som bohrernas Thao och jag har sett vad det gör med dem. Becky verkar också ha hittat något underligt. Hon står och inspekterar stora cylindrar med metallfattning i båda ändarna. Ser ut som bränslecylindrar om jag inte har helt fel. Ett klirr får oss att minnas vårt uppdrag. Becky pekar mot dörren på andra sidan labbet och släcker sin strålkastare. Ett par skrattade röster passerar dörren. De tänder lyset i korridoren de går i och fortsätter förbi. ”Var det här lufttrycket stack iväg? Eller var det där inne?”

”Jag vet inte, kolla läget bara så vi inte har en råttjävel i labbet.”

En av dem öppnar dörren och tänder lyset. ”Nämen hej! Hur mår du?!” utbrister jag bara en meter framför hans ansikte. Becky står tryckt mot väggen vid dörren och slår ner honom med baksidan på sitt gevär.

”Kaj?” hans kompis rundar dörrposten och möts av samma behandling. Han stupar i golvet ovanpå sin avsvimmade kamrat.

”Det lät som han bröt något…” mumlar jag lite skadeglatt.

”Inget han inte kan leva utan.” svarar Becky kort. Vi kliver ut i korridoren. Allt verkar tyst och stilla bara surret från belysningen hörs.

”Kollar du till vänster så tar jag höger.” viskar hon och smyger iväg längs korridoren. Jag nickar och sparkar på piraterna en stund för att få igen labbdörren. När jag vänder mig om hinner jag bara se ett grinande ansikte innan det sjunger till i bakhuvudet och svartnar framför ögonen.

Jag vaknar till av att en hink kallt vatten kastas mot mitt ansikte. Jag rätar upp ryggen och inser att jag sitter fastbunden vid en stol. När blicken klarnar ser jag en bunt lurviga figurer framför mig. Pirater… Jag borde ha varit försiktigare. En man kliver fram och ställer ner en stol bara en halvmeter framför mig. Han lutar sig fram och tar ett stadigt tag om mitt hår och lyfter upp mitt ansikte.

“Kolla vad katten släpat in. Lothar Feige, när de sa att de fångat in en bountyhunter trodde jag att de skickat någon obehagligare. Är du ensam?”

Tombstone Tom… så, jag hade rätt och de har inte fångat Becky. Annars skulle de inte fråga. Tom sneglar på mig och ger mig en rak höger. Han är stark, jag känner hur blodet strömmar till i munnen. Jag pillar diskret loss stifttanden där jag gömt min spårkapsel och krossar kapseln mot gommen. Nu vet hon var jag är och jag vet att hon inte kommer lämna mig. Jag sitter med hennes löneutbetalning framför mig. Jag spottar ut blodet på golvet och sväljer sändaren. Nu kommer hon kunna hitta mig, oavsett vad. I alla fall så länge hennes utrustning fungerar. Hon vet att jag alltid använder våglängd tio, hon finns alltid på fyran.

Tom låter mig få smaka på hans vänster, han är lika stark i båda händerna men den där smällen fick huvet att snurra. Hade jag inte suttit fastbunden vid stolen hade jag utan hämningar slagit i golvet med ansiktet före.

“Är du ensam?” frågar han igen. Jag kan inte låta bli att skratta. Blodet väller fram ur näsan och jag känner hur höger öga börjar svälla igen.

“Nej” svarar jag tyst.

Tom lutar sig fram igen. “Jag förstod väl det, du är bara en liten sprätt i rymddräkt. Vem?”

Jag vägrar att berätta det, köper henne tid. Tid att hitta mig och honom. Ännu ett hårt slag från höger får min käke att hota med att hoppa ur led. Nästa slag från vänster spräcker blodansamlingen under höger öga och jag kan se igen. De röda stänken på hans jacka och ansikte verkar irritera honom och han ber en av de andra piraterna om en näsduk.

“Vem?” frågar han igen medan han torkar av sig. Jag rullar huvudet från sida till sida och sneglar lite roat på honom, jag kan se den, hur mycket han än försöker dölja den, gnistan av skräck som tänts i hans ögon. Den lätta darrningen på underläppen.

“Någon du måste hålla borta från städskåpet…” mumlar jag. Hon borde ha hittat oss nu. Om det finns kemikalier i närheten så kommer hon komma med en smäll. Jag hinner knappt avsluta tanken innan väggen bakom mig flyger i luften. Tryckvågen i kastar omkull stolen jag sitter på och ger piraterna en ordentlig käftsmäll. Smattret av hennes automatvapen fyller luften. Piraterna kryper iväg i panik medan dammet sakta lägger sig i ett desperat försök att undvika kulorna. Tom reser sig förvirrat upp och slås snart till marken igen när en kula träffar hans knäskål, först den högra sedan den vänstra.

Jag försöker vrida ansiktet mot explosionen. I ögonvrån ser jag henne kliva fram över bråtet som återstår av väggen. “Diskret…” mumlar jag och försöker le trots mitt svullna ansikte. Hon reser upp stolen jag sitter på och skär av repen utan att fästa större vikt vid min kommentar. Jag tar mig för handlederna, min blick är fortfarande lite dimmig men jag kan se de röda spåren efter repen. De gör ordentligt ont. Hon går fram till Tom som försöker hasa sig bort på sina trasiga knän. Hon sätter sin elektronpistol i nacken på honom och trycker av. Tom faller på mage mot golvet som en fura.

“Var är din mask?” frågar hon medan hon kollar Toms puls.

Jag tar mig för bältet och inser att de rensat mina fickor. “Jag vet inte, men de måste ha utrustning någonstans.” svarar jag och rättar till käkbenet. Det vill hoppa ur led, troligen brutet. När chocken släpper kommer det inte bli kul… Hon plockar fram en liten pillerburk ur en av bältesväskorna och skakar fram en tablett.

“Här.” hon räcker fram den mot mig med en krävande min.

“Vad är det?” frågar jag misstänksamt. Jag vet att hon har saker i de där väskorna starka nog att sänka en häst.

“Smärtstillande…”

Inte vad jag ville höra, men hon har troligen inte lust att släpa runt på både mig och Tom så jag litar på henne och sväljer tabletten. Det tar inte lång stund innan jag börjar känna mig hyfsat bedövad. Hon har fäst ett par elektroniska bojor på Tom och kollar hans puls igen. Troligen gav hon honom en ordentlig smäll. Hon plockar fram en svart säck ur sitt bälte och brer ut den på golvet.

”Hjälp mig rulla över honom.” mumlar hon och öppnar dragkedjan. Hoversäckar… de användes till att transportera fallna kroppar i krig. Att vakna i en sådan är varje soldats mardröm. Jag hjälper henne att lägga Tom i säcken. Hon drar igen dragkedjan och vrider om ratten på ovansidan. En luftkudde stiger under säcken och hjälper oss flytta runt kroppen utan större problem.

”Varför tar vi inte bara huvudet?” mumlar jag och gnider mig över käken. ”Han har ett högre pris hel.” svarar hon kort. ”Kom vi måste hitta en mask åt dig inom femton minuter och helst vara en bit härifrån.”

Jag nickar, har hon sagt femton minuter så gäller det. Vi föser säcken framför oss och springer genom korridorerna. Någonstans visslar en motor och stationen verkar tom. ”Som råttor…” muttrar hon irriterat och guidar mig tillbaka. ”I labbet borde det finnas någon form av skyddsutrustning som funkar. Kom vi måste skynda oss.”

”Sa du inte att vi hade femton minuter?” ropar jag oroligt.

”Det är en kvalificerad gissning…”

Inte det svar jag ville ha. När vi kommer tillbaka till labbet börjar jag rota runt bland allt som ser ut som skydds utrustning. Becky plockar på sig några provrör, cylindrar och annat matnyttigt och trycker ner de i säcken med stackars Tom. ”Kvävs han inte där inne?” undrar jag i förbifarten när jag äntligen hittat en mask som sluter tätt. Hon kliar sig i nacken.

”Tja, kolla om vi hittar en skyddsmask till.” Jag kastar en åt henne och den verkar fungera. Hon fäster sin över ansiktet och vrider på gasen. Vi har ingen tid att förlora. Hon håller hårt i hoversäcken när jag drar dörren till slussen åt sidan. Lufttrycket suger tag i säcken med Tom och Becky kastar sig upp på den. Jag lyckas få tag i dem innan de visslar ut genom dörren. Vi lämnar stationen som skjutna ur en kanon. Bohrerna väntar troget en bit från stationen, jag kan se hur hakorna faller när vi kraschlandar i bergssidan inte långt från dem.

”SPRING!!!” ropar Becky och viftar för glatta livet. Bohrerna tror att de ska komma och börjar gå ner mot oss. Sekunden senare börjar marken skaka. Becky tar tag i mig och knuffar ner mig på marken. Hela rymdstationen vibrerar innan en våldsam smäll sliter kupolen i atomer. Bohrerna knuffas omkull av tryckvågen och sätter sig förvånat upp medan guldflagor singlar ner från skyn.

”Var du tvungen att ta i från tårna?” undrar jag och vänder mig hostande över på rygg.

”Jag lovade Boria…” svarar hon tyst medan guldflagorna landar på hennes mask. ”Kom nu, det är en lång promenad tillbaka till skeppet.”

~*~*~

Hon söver Tom ordentligt med hjälp av en injektion innan hon sätter sig i pilotstolen och ger mig ännu en tablett smärtstillande. ”Tur att Tom hittade dig, då behövde vi inte söka efter honom.” säger hon leende. Det hade nog varit planen från början. Snabb och effektiv jakt var hennes sätt att jobba. Jag visste vad jag gett mig in på, så jag sväljer tabletten och justerar käkbenet igen. Bohrerna ger sig av tillbaka till sin by när motorerna börjar surra. Jag sneglar på bollen av sammanpressat guldstoft som Stouk gav mig innan avfärd. Min första trofé och ingen dålig heller, stor som en knytnäve. Han ber mig vara en god Kahor och jag lovar honom det. En av deras krigare har åter lämnat byn, min valkyria. Ordet min, det slank ur mina tankar, jag vet varför men har aldrig erkänt. Nu hänger det där som betet i en fälla och dinglar framför mig. Hon erkände på vägen hit. Cedric har gett henne ett uppdrag som kan bli hennes sista. Hela planen sätts i verket om ett par veckor. Hon är sammanbiten, tyst och stirrar ut i rymden framför sig. Min krigarkvinna, min valkyria, min siren, min… Hon räknar inte med att återvända. Insikten får det att sticka till i mitt bröst. Jag vill försöka tala henne till rätta, få henne att backa undan, avsäga sig uppdraget. Suckande inser jag att jag då kommer dräpa äventyrligheten, modet och vårdslösheten. Den del av henne som jag redan så många gånger öppet erkänt att jag beundrar. Hon kan dö. Även om hennes skelett sedan länge bytts ut mot metall på de ställen hon brutit så många gånger att sjukvården gett upp. Snart är hon mer cyborg än människa, men det som finns mellan ögonen är detsamma. Min… Jag erkänner tyst och skamset för mig själv.

Jag älskar henne.

 

 

 

 

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *